Avenged Sevenfold - Hail To the King

Av Urban Kindhult

De populära ungmetallisterna i amerikanska Avenged Sevenfold släpper ett nytt och efterlängtat album. Den femte plattan i ordningen, Hail To The King, är en varierad och underhållande historia. Jag vet inte om det beror på avsaknaden av nyskapande i en populärmusikbransch i kris, men att vara helt öppen i sina influenser tycks vara lite på modet. Här handlar det emellanåt inte så mycket om tolkningar utan direkt klockrena hyllningar. I This Means War hittar vi till exempel Metallicas gamla slagdänga Sad But True, i introt till Doing Time hälsar Axl Rose och hans mannar på i rockverkstan där följande Requiem doftar av kända proggrockare för att nämna några exempel. Och det är rätt coolt. 

Om det här är den nya tiden så är det väl tursamt att vi har att göra med ett band så begåvat att man har förmåga att studsa iväg åt helt oväntade håll med den etablerade musikaliteten i ryggen. Musikformen klassisk hårdrock har ju snart funnits längre än de flesta av oss, så tillbakablickar kan måhända få ett helt eget värde, inte minst för en helt ny och ung publik som inte var med när Marshallstaplarna regerade världen. 

Hail To the King verkar vara ett rockalbum med siktet inställt på ett klassiskt anslag, vilket man lyckats med. 

Rent hantverksmässigt finns inte mycket att klaga på och produktionen signerad Mike Elizondo är stor och förstklassig. Inledande låten Shepherd of Fire, Coming Home och introt såväl som solot i avslutande Acid Rain levererar blixtrande soloinsatser från Synyster Gates.

En låtmässig utstickare är komplexa och kreativa Planets Collide med blås och ett arrangemang i en dramatisk musikaldräkt.  

Tilläggas bör att nya trummisen Arin Ilejay är ett välkommet och vitalt tillskott med en berikande groove. Hail To The King är en stabil och utmärkt platta fylld av nymodigheter på gammalt sätt. Eller om det är tvärtom… 

FUZZ 6/13