Stämskruvar del 1

Av Paul Guy

 

Många läsare vill ha tips och råd om stämskruvsbyte och jag tänkte inleda med lite allmänt snack om sagda mekanismer.

 

Stämskruvarna tillhör de detaljer på en gitarr som får ta mest stryk. De står under ständig belastning av strängtrycket (sex till tio kilo per sträng) och kuggarna slits mot varandra när man stämmer – något som ju händer rätt ofta.

De flesta stämskruvar, även billiga sådana, fungerar bra i början, men det lönar sig ändå att satsa på kvalitet. Billigare stämskruvar håller sällan länge och är oftast mycket "ryckigare" och mindre precisa i användningen än dyrare exemplar.

På nylonsträngade gitarrer är det oftast vettigast att byta ut hela satsen, så snart de börjar krångla. Typen som sitter på instrument under 3 - 4 000 kronor är oftast kassa ändå, och bättre skruvar kan köpas för under hundrafemti spänn. Kvalitetsskruvar till nylonsträngar kostar lika mycket som de till stålsträngar, det vill säga 500 kronor och uppåt.  

Ett annat tråkigt faktum är att de allra flesta stämskruvar säljs enbart i hela satser. Det är dåligt över lag med reservdelar till stämskruvar. De flesta gitarreparatörer har lådor fulla med gamla stämskruvar och andra delar, men är ofta ovilliga att sälja dem till en kund, eftersom de antagligen byttes ut för att de redan var taskiga.

 

 

 

Kvalitetsstämskruvar är nästan alltid inkapslade. Dels för att skydda mekanismen, och dels för att kunna hålla kuggarna smorda.

 

 

Många stämskruvar av den här typen har en liten skruv i själva vredet. Skruven håller vredet på plats och justerar även trögheten, men om man drar åt den för hårt kan kuggarna tryckas så hårt mot varandra att de slits ut på nolltid.

För övrigt håller stämningen inte bättre för att stämskruvarna är tröga. Den lilla skruven ska bara dras åt lagom hårt så att stämskruven känns jämn och behaglig när den vrids runt. Justeringen görs bäst utan någon sträng påsatt, så att man känner själva stämskruven och inte strängens spänning.

De allra flesta stämskruvar kan endast användas till att stämma upp till en ton. Konstruktionen är sådan att det nästan alltid är lite glapp mellan stolpen och kuggen, eftersom dessa är separata delar som hålls ihop av en skruv. Detta glapp tas bäst upp genom att alltid stämma en för hög sträng genom att dra den ner lite under korrekt tonhöjd och sedan finstämma uppåt. Annars är risken stor att stämningen inte håller.

En annan vanlig orsak till att gitarrer inte håller stämningen är att strängarna sätts fast med femtielva varv runt stämskruvarna. För att sätta fast strängar ordentligt krävs inte mer än att strängen träs genom hålet en gång och sedan snurras två-tre varv nedåt runt skaftet. Fler gånger genom hålet - och fler varv - förvärrar snarare än förbättrar stämningshållningen. Minst två varv runt skaftet är dock tillrådligt.

En annan variant är den låsbara typen, där man låser strängarna i skaften med en skruv. Dessa är framförallt tänkta att användas på svajarmsförsedda gitarrer så att man slipper att montera sadellås. Eftersom strängen låses i skaftet behövs inte mer än ett halvt varv runt det, vilket gör det betydligt lättare för strängarna att komma tillbaka till rätt tonhöjd efter svajövningar.

 

 

Om strängarna har en rak bana över sadeln och om sadeln är bra - helst av grafit, Delrin, eller liknande självsmörjande variant - kan låsbara stämskruvar fungera nästan lika bra som ett sadellås. De gör även strängbyten mycket snabbare.

 

 

Min personliga favorit vad gäller stämmekanik är Sperzel, då stolpen och kuggen görs i en bit, vilket eliminerar glapp emellan dessa delar. Gotohs  ”Rock Solid” serie har också lyckats bra med att eliminera glapp.