Skandinaviens ledande gitarrportal

Johnny Winter - 1944-2014

Johnny Winter
1944-2014
 
Text och foto Åke Dahlbäck
 
Kön ringlar sig runt i gränden bakom det legendariska konsertstället Astoria i London. I turnébussen som är parkerad några meter från sceningången tar gitarristen Paul Nelson emot skivfodral och foton från ett femtiotal fans. Några har rest ända från Wolverhampton, över 25 mil. Inne i bussen sitter Johnny Winter och skriver autografer. Det är första dagen på en månadslång turné i Europa, och kvällens spelning har varit riktigt lyckad. 
Bussen är bara glest upplyst, och Johnny kisar på mycket nära håll på foton och omslag. Som alla albinos saknar Johnny pigment på regnbågshinnan, så starkt solljus är en fruktansvärd plåga. Med åren har detta inneburit att vara vaken under dygnets mörka timmar. Brodern Edgar som också är albino, har beskrivit detta på ett klurigt sätt i låten They Only Come Out At Night. Därför har bluesmannen i decennier dolt ögonen under sina spelningar med en svart Texas-hatt, men trots detta har näthinnorna tagit mycket stryk. Sedan autografskrivandet är avklarat får jag all den tid jag behöver till intervju. 
– Johnny älskar sin publik. Han skulle egentligen kunna ta det lugnt och pensionera sig, men konserterna och publiken är hans liv. Därför ställer han gärna upp och tar sig tid att skriva autografer och träffa fans, berättar basisten Scott Spray.
John Dawson Winter III föddes den 23 februari 1944 i Leland, Mississippi, och familjen flyttade efter något år till Beaumont, Texas. Sång och musik var viktigt i hemmet, och i femårsåldern fick han sitt första instrument.
– Det var faktiskt klarinett, och jag var bara en liten unge. Pappa lyssnade på massor av jazz, och hans favoriter var Artie Shaw och Benny Goodman. Pappa spelade sax och banjo, berättar Johnny Winter.
Några år senare började Johnny spela ukulele; han hade fått tandställning och klarinettspelet gjorde att bettet försämrades. Ukulele var ett populärt instrument, men den kommersiella potentialen var begränsad – ”Ingen framtid, det vara bara Ukelele-Ike som kunde försörja sig på att spela ukulele”. Trots denna insikt uppträdde han och den två år yngre brodern Edgar på lokala TV-stationer med var sin ukulele, och blev hyllade barnstjärnor. 
I tioårsåldern fick Johnny sin första gitarr, en Stella. På den lärde han sig sina första licks, framförallt från de bluesskivor han hade börjat samla på. Något år senare köpte Johnny sin första riktiga gitarr, en Gibson ES 125, och försäljaren, en lokal country- och bluesmusiker som hette Luther Nally, lärde även ut lite spelteknik. Det var också Nally som fick Johnny att lyssna på Chet Atkins och Merle Travis, och på så sätt börja spela med tumplektrum.  
I femtonårsåldern var Johnny Winter i princip redan yrkesmusiker, och medverkade på flera skivor med andra artister. Han hade då avverkat åtskilliga spelningar som underårig i lokala barer, spelningar som finansierade otaliga skivinköp.
Den första singelskivan under eget namn – som var pris i en talangtävling 1960 – var School Day Blues/You Know I Love You. Johnny spelade då med Edgar i gruppen Johnny and the Jammers, och skivan utgavs bara lokalt. Tre år senare kom de första singlarna på något så när stora bolag; Roadrunner och The Gangster Of Love, titlar som då och då dyker upp i diverse lågprisutgåvor. Under den här perioden hann Johnny också med att vara sideman för andra artister, många gånger utan att få credits för sitt spel. Efter att Johnny blivit känd har flera av dessa inspelningar ironiskt nog getts ut i hans eget namn, trots att han bara var sessionmusiker! Så har bland annat skett med inspelningarna från 1967 med Calvin ”Loudmouth” Johnson, men många är fortfarande mer eller mindre okända. 
– Jag har gjort skivor med Bruce Willis, The Allman Brothers, Eric Sardinas, Sonny Terry, John Lee Hooker och många andra som jag knappt minns. Och jag har spelat eller jammat med ändå fler, berättar Johnny.
 
 
Johnnys verkliga genombrott kom 1969 genom ett kontrakt på 600 000 dollar med skivbolaget CBS. Klubbägaren Steve Paul hade läst om Johnny i en artikel i Rolling Stone Magazine, och förhandlade fram ett rekordkontrakt för bluesmusikern, något som medförde att Steve Paul också blev manager för Winter. 
Kärnan i bandet då var, förutom Johnny och Edgar, trummisen ”Uncle” John Turner och basisten Tommy Shannon. ”Unc” var lite av veteran i branschen trots att han och Johnny var jämnåriga. Han hade startat sin karriär som trummis med Jerry LaCroix, och hade under 60-talet hunnit spela med storheter som B.B. King och Jimi Hendrix. Det var också ”Unc” som tog initiativet till bandet. 
– ”Uncle” John spelade trummor med Jerry LaCroix, och vikarierade några gånger i det band som jag och Edgar hade just då. Det var löst sammansatt, och ”Uncle” John tyckte att vi skulle bilda ett mer samspelt band. Han kände en basist som spelade i ett soulband i Dallas. Vi åkte ner och jammade med Tommy, och så bildades bandet, minns Johnny. 
Bandet existerade från 1968 till 1970, då Johnny ändrade musikalisk riktning från blues, jazz och experimentell psykedelia till ett betydligt rockigare sound. 
Edgar bildade i samma veva ett eget band; Edgar Winters White Trash, och John Turner och Tommy Shannon lämnade gruppen för att fortsatta med andra bluesband. Vägarna möttes dock igen för dem på några spår på albumet Third Degree från 1986. Tommy var då väl etablerad bakom nya stjärnskottet Stevie Ray Vaughan. 
”Uncle” John, som under resten av sin karriär spelade med otaliga mer eller mindre kända bluesmusiker från framför allt Texas, avled 26 juli 2008 efter en längre tids hälsoproblem.
Johnnys nya kompband utgjordes i stället av gruppen The McCoys, som på 60-talet hade haft en rejäl hit med låten Hang On Sloopy. För att markera att man inte spelade listpop – eller möjligen av kontraktsskäl – strök man helt enkelt gruppnamnet, så konstellationen kallades Johnny Winter and. 
The McCoys bestod av bröderna Zehringer, Randy på trummor och Rick, som nu kallade sig Derringer, på gitarr samt basisten Randy Jo Hobbs. Gruppen var dock inte helt stabil till sin sammansättning, och bröderna Winter bytte gruppmedlemmar med varandra. Floyd Radford, som spelade gitarr i White Trash, bytte plats med Rick Derringer, och Johnny Winter and turnerade med olika trummisar, bland annat Bobby Caldwell och Richard Hughes. 
Sjuttiotalets första år blev turbulenta efter Johnnys snabba genombrott och han tog sin tillflykt till droger, framför allt heroin. Johnny tvingades ställa in konserter, och han svävade av och till mellan liv och död. Rykten gick att karriären var över, men som en markering att Johnny fortfarande var kvar på scenen kom albumet Still Alive And Well 1973. 
 
 
I slutet på 70-talet fick den rockiga sidan av musicerandet stå tillbaka till förmån för en återgång till bluesens rötter. Höjdpunkten på denna period var dock de fyra album han producerade för Muddy Waters; Hard Again 1977, I’m Ready 1978, King Bee och Muddy ”Mississippi” Waters Live, båda från 1979 . Tre av albumen belönades med Grammys, och räknas i dag till Muddys absoluta främsta på skiva. 
– Det var fantastiskt att jobba med Muddy, säger Johnny. Han hade klass och var en verklig gentleman. Och en fantastiskt kompetent musiker. Det blev ett lyckat resultat, och även Muddy var nöjd. De album han spelat in några år innan det var för kliniska. Jag ville att det skulle låta live. Vi använde i regel förstatagningar. Hard Again spelades in på två dagar. 
Åttiotalet innebar den definitiva återgången till bluesen, och detta markerades med byte av skivbolag till Alligator. Nu bestod bandet av Jon Paris på bas och Tom Compton på trummor, men i skivstudion gällde oftast ett band bestående av basisten Johnny B Gayden, trummisen Casey Jones och keyboardisten Ken Saydak. Skulle namnen vara obekanta för någon rekommenderas en titt i skivhyllan på Albert Collins – Gayden och Jones spelade i Icebreakers med Collins under stora delar av 80-talet.
Under denna period turnerade Johnny flitigt (med Paris och Compton) och visade stolt nya tatueringar på ett kylslaget Gröna Lund i mitten på juni 1984. Trots en ovanligt kall juniafton spelade Johnny glatt med bar överkropp samtidigt som publiken stod nedanför och huttrade. På Roskildefestivalen ett par veckor senare gick Johnny av scenen sedan han höll på att få en flaska i huvudet. Konserten, som bandades av både radio och teve, fick på så sätt ett abrupt slut. På nätet hittar man lätt den famösa filmsnutten när flaskan dimper ner bredvid en spelglad Winter, som snabbt skiftar humör…
Under nittiotalet dalade Johnnys stjärna betänkligt. Dels hade det att göra med att bluesen tappade mark rejält sedan Stevie Ray Vaughan omkom i den förödande helikopterolyckan – bluesboomen kom helt enkelt av sig. Dels hade det att göra med Johnnys minst sagt irreguljära leverne. Inställda konserter, sporadiska skivsläpp och framför allt att arrangörerna inte kunde lite på honom. 
Att Johnny över huvud taget kan uppträda idag är till största delen gitarristen Paul Nelsons förtjänst. Johnny och Paul träffades 2000 när Johnny höll på att spela in ett nytt album. Det saknades material, och Paul, som är en av branschens verkliga rävar, presenterade ett par låtar. Det slutade med att Paul blev medlem i bandet. På ett tidigt stadium märkte Paul att allt inte stod rätt till mellan Johnny och managern Teddy Slatus.
– Ett par år senare frågade han om jag kunde tänka mig att bli hans manager.  Jag hjälpte honom att reda ut sitt liv, och nu funkar allt perfekt, berättar Paul.
I samband med en Europaturné drabbades Johnny av karpaltunnelsyndrom, och vänster hand slutade fungera. Ryktet gick om allt från stroke till överdos. Slatus var övertygad att Winter var slut, och började mjölka honom ändå mer. Paul Nelson och Johnny Winter lyckades till slut häva kontraktet med Slatus, som för övrigt avled kort därefter.
Nelson såg till att Winter opererades för sitt karpaltunnelsyndrom, och Johnnys dåliga höfter blev också föremål för kirurgiska ingrepp. Johnny genomgick rehabilitering för att bli av med sina drogproblem – och även alkoholen förpassades till ett tidigare liv. 
Sedan ett par år tillbaka är Johnny Winter ren från alla droger, men de tunga åren har naturligtvis satt spår. Winter har åldrats betydligt. Synen är som sagt svag, och Johnny är tvungen att sitta och spela. Men gradvis har blueslegenden återhämtat sig från de svåra åren i början på 2000-talet när ingenting var normalt.
En ökad kroppslig styrka betyder även både längre och kraftfullare konserter. Det är planerat spelningar med brorsan Edgar och Rick Derringer under 2009, till exempel så gästar ju Johnny årets Sweden Rock Festival I juni. 
Bandet består idag förutom Johnny av tre väl meriterade musiker. Gitarristen Paul Nelson som under åtskilliga år varit studiomusiker och producent, samt kolumnist i flera gitarrtidningar. Basisten Scott Spray har även en diger meritlista som innefattar allt från 60-talets soulgrupper som The Platters, The Drifters och The Coasters till att vara kompositör till musiken i flera avsnitt av Sex and the city. Trummisen Tony Beard, som kommer från England, är något av en veteran som spelat bland annat med Roger Daltrey, Jeff Beck och inte minst Robin Trower.
Johnny Winter har en enorm produktion bakom sig, men några album står ut på ett alldeles speciellt sätt. Även om det första albumet på CBS, Johnny Winter var något av en milstolpe inom powerblues, är dock uppföljaren Second Winter betydligt mer omväxlande och kraftfull. Här rekommenderas Legacy-utgåvan som har en extra live-cd inspelad i London 1970. Men juvelen i samlingen är utan tvekan Progressive Blues Experiment, en skiva som inte bör saknas hos någon samlare av bluesplattor.
– Bland alla album jag spelat in är det den skiva som jag själv tycker allra bäst om, säger Johnny. 
Höjdpunkterna inom 70-talets produktion är förutom de fyra nämnda albumen med Muddy Waters, en rad spår från Johnny Winter and, Johnny Winter and Live, Captured Live med flera. Problemet är kanske att produktionerna inte har tagit tillvara på den kapacitet som Winter hade i det tidiga 70-talet – det handlar om att man nöjde sig med ”very good material”, i stället för att ha producerat fram ”the ultimate”. Ingen skugga ska falla över Johnnys spel, det handlar mer om att ta sig tid att välja mellan olika versioner. Den egenproducerade Bootleg-serien visar dock vilken enorm livemusiker Johnny var på den här tiden. Trots strul med tullar och lång leveranstid rekommenderas plattorna varmt. Grammisnomineringarna känns närmast futtiga med tanke på den fantastiska musik som finns på plastbitarna.
Åttiotalets album på Alligator är inga helgjutna alster. Kunnandet och spelglädjen är dock något alldeles extra, även om bandkänslan inte kan jämföras med livespelningarna med Paris och Compton. Men när allt stämmer handlar det om magiska minuter i spelaren. Speciellt tydligt märks detta på de nummer han spelade in med en annan legend – Dr John. Ett par exempel är Love, Life And Money från Third Degree och Life Is Hard från Let Me In.
– Dr John är en av mina största favoriter. Jag har nog alla hans skivor och spelar dem ofta. Att få chansen att jobba med honom är en gåva. 
 
 
Vad gäller gitarrer så spelar Johnny enbart på en Erlewine Lazer, ett märke han varit trogen sedan början av 80-talet. Det är en Steinberger-liknande huvudlös gitarr framtagen på Johnnys önskemål från Erlewine Guitars i Austin, Texas. Gitarren är bestyckad med en singlecoil halsmik och en humbucker stallmik, en kombination som kan ge både ett råare ljud och ett Fenderliknande rent ljud. Johnny har alltid älskat den rena och skira diskanten hos Fender Stratocaster, men på grund av att han använder tumplektrum blir det för trångt vid mikarna, och plektrumet brukar ofta fastna i den mittersta miken. 
Lazer-halsens profil påminner mycket om en Gibson Les Paul.
 – För mig är det den perfekta gitarren, lätt och med en Gibsonkänsla i halsen, samtidigt som den har mer diskant än Gibson i mikarna. Jag använder D’Addario XL 010 – 046, standardstämning ner en helton (D G C F A D). Jag spelar genom en Boss CE-2, en chorus som alltid är på. Min förstärkare sedan 80-talet är en MusicMan 130 HD med fyra G10 vintage Celestion tiotummare.
Förutom Lazer använder Johnny Winter en Gibson Firebird V 1963 för slidespel. Samma typ av strängar i en öppen d-stämning (D A D F# A D). Han använder numera ett sliderör som han designat själv.
– Vi gjorde en modell i trä först, och därefter en prototyp som testades innan Dunlop började tillverkningen. Det är alltså ett kort sliderör avsett för lillfingret. Det är tunnare än många andra, och med en hårdare förkromning. Det ger ett lite hårdare och tuffare ljud.
Johnnys slidespel är stilbildande vilket gjorde att Gibson 2008 släppte en exakt kopia av Johnnys Firebird i ”As inspired by”-serien, som en hyllning till bluesikonen – Gibson räknar att det är 40 år sedan Johnny slog igenom. Den tillverkas i en mycket liten serie, och intresset har varit stort. Gibson har återskapat gitarren i minsta detalj, och prislappen ligger därför i ett eget segment på de 250 gitarrer som släpptes. 
Förutom dessa gitarrer har Johnny ägt en gammal Gibson Flying V, som tyvärr blev stulen under en turné. Dessutom har Johnny genom åren bland annat spelat på en vit strata, en Fender Mustang samt ett par Gibson Les Paul Custom, både i LP och i SG-modell. Förutom detta spelar han ibland på en National resonatorgitarr.
Johnny Winter har en mycket egen spelstil, inspirerad av i stort sett alla bluesgitarrister. Även blåsare och countrymusiker har lämnat tydliga spår i musikantskapet, något han är väl medveten om.
– Jag har lyssnat och tagit idéer från alla. Verkligen alla! Jag kan inte föra fram någon som är viktigast för min spelstil – möjligen Robert Johnson. Mitt spel med tumplektrum kommer nog mest från Chet Atkins och Merle Travis.
Johnny har en annorlunda teknik med höger hand, eftersom han spelar uteslutande med tumplektrum. Han spelar både upstroke och downstroke utan att ta stöd från pekfingret, och börjar gärna fraser upstroke, vilket är ganska ovanligt. Pek- och långfinger plockar oftast upstroke. Ibland använder han alla fingrar samtidigt, i en rasguendeo-liknande rörelse kombinerad med separata basgångar med tummen, eller solofraser med pek- och långfinger blandat med ackord från plektrumet.
Fraseringen på greppbrädan bjuder på både call-response med sången, korta blåsliknande riff och fristående melodifraser som för tankarna mer till en saxofon än gitarr. En typisk rytmisk indelning är trioler, gärna underdelade; raka sextondelar, trettiotvåondelar, åttondelstrioler. En annan typisk figur är att lägga ett ganska snabbt fingertoppsvibrato på långa toner. Eftersom Johnny använder ett kort sliderör blir slidespelet en kombination av klassiskt slide och vanligt bluesspel, med kraften från en överstyrd förstärkare i centrum.
– Jag spelar akustiskt ibland, men föredrar att spela förstärkt, det har blivit mitt signum.
Johnnys sätt att spela varierar mycket beroende på sättning och hur medmusikanterna uppträder. På liveskivorna, speciellt de nyutgivna bootleg-albumen märks hans förmåga att ändra spelsätt, ibland från kväll till kväll.
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner