Brad Paisley - Countryrockens Superstar

I skrivande stund har Brad Paisley sålt över 12 miljoner plattor, haft 18 listettor, fått tre grammisar och många av countrybranschens utmärkelser. Hans stjärna tändes 1999 med debutplattan Who Needs Pictures och allt sedan dess har han förenat genrens traditioner live och på nio studioplattor. Med rätt look, bra röst och låtar plus ett blixtrande gitarrspel är han en superstjärna inom den moderna countryn. Under sensommaren gjorde Paisley en kort turné i Europa som inkluderade ett stopp i Stockholm, där FUZZ självklart mötte upp.

Brad Paisley äntrar Cirkus scenen i jeans och svart t-shirt med texten Play Fast, Life is Short. Hans nutida cowboylook fullbordas av en crèmevit Serratellihatt och en paisleymönstrad Telecaster. Från första stund levererar Paisley och hans band en förstklassig show med tajt publikkontakt och ett bländande gitarrspel där han levde upp till t-shirtens motto till 100 procent!  

Vi träffar Paisley bara några minuter efter att han gått av scenen och han visar sig vara en ödmjuk, charmig och kul superstjärna som inte verkar ta sig själv på för stort allvar – och ja, han heter faktiskt Paisley. 

Vilket otroligt gig och gitarrspel! På våra breddgrader har vi tills nu bara hört dig på platta, sett dig på video och YouTube. Hur rankar du kvällens gig?

– Tack, kul att du gillade oss! Som du hörde hade vi några små problem, trummisen råkade trampa ur sladden till metronomklicket när vi gick på, så vi gjorde vanliga inräkningar. Småsaker som alltid händer men det viktigaste var att vi hade roligt. Jag älskade publikens respons och det var otroligt kul att höra dem sjunga texterna med bred accent. På en skala mellan ett och tio var väl gitarrspelet 7,5 ungefär... 

Men sådan publikrespons är du väl van vid, eller?  

– Ja, lite faktiskt... ta det lugna partiet på She’s Everything, där jag spelade strata. Hemma känns det ibland som publiken blir lite rastlös där och mest väntar på vad som ska komma efter det. I kväll var publiken med och ”tog in” den delen av låten på ett annat sätt tycker jag.  

Paisley tror att han i Europa uppfattas som mer exotisk och ovanlig medan han i USA är en vanlig countryartist bland många andra. 

– I USA handlar det mest om att ha kul, mina konserter hemma är fest och party så pass att många blir arresterade efteråt, säger Brad och skrattar. 

Vi spetsade öronen efter att ha hört Play (The Guitar Album). Kan det bli för mycket gitarrspel för de fans som inte är gitarrnördar?

– Jag försöker att inte spela så mycket gitarr att någon blir uttråkad, men så länge de kan sjunga med står de nog ut med nästan allt. Min ljudtekniker brukar anklaga mig för att sjunga bara för att komma till gitarrsolot. (skratt)  

Du är en av countryns stora stjärnor idag. Beskriv din musikaliska utveckling ur ett gitarrperspektiv sedan debutplattan Who Needs Pictures.  

– Min utveckling bygger på framgångarna som artist men också på att jag alltid vill förnya mig. Inför en ny skiva funderar jag alltid på vad jag redan gjort och vad jag vill göra och säga med en ny inspelning. På sätt och vis är Who Needs Pictures den mest renodlade plattan men var då ett oskrivet blad. Jag hade skrivit och spelat låtarna sedan jag var tjugo och fick nästan två år på mig att spela in, så det är inte mycket jag vill ändra på den plattan. 

– När du är tjugo är tio år halva ens liv, men är man närmare 40 då är tio är bara en liten del av ens liv, säger Brad eftertänksamt. Utvecklingen är lite som en bilresa... du kan välja olika vägar men det finns både avfarter och annan trafik som du måste ta hänsyn til och några fortkörningsböter får du också alltid så klart, lägger Brad till och ler.  

 – Mitt andra album Part 2 bestod av äldre låtar som inte fick plats på debuten så den innehöll nog bara två-tre nya låtar. Mud on the Tyres var första albumet där jag skrev nytt material. Jag chansade och tog lite andra vägar med fler instrumentala låtar med Redd Volkaert som gästgitarrist. Redd är fantastisk och min stora inspiration bland dagens gitarrister. När jag tröttnar på mitt gitarrspel, åker jag till Austin och går på Cotton Mill Club för att höra vad man kan göra med en gitarr. En resa som alla borde göra!  

En kul parentes är att Volkaert spelade på Paisleys bröllopsmottagning (Brad är gift med skådespelerskan Kimberley Williams, förf anm) och ryktet säger att Paisley spenderade mer tid på scenen än att mingla med gästerna. 

– Det stora med gitarr, och det sa min morfar ofta, är att man behöver inte spela inför flera tusen för att få en kick av det. 

Brad hittar tillbaka till huvudvägen och fortsätter:

–  På Fifth Gear bestämde jag mig för att experimentera mer med olika gitarrsound i studion. På låten Ticks spelar jag ett funkigt wah wah-riff plus en melodi-lead med tele och använde även ett lite större gitarrljud som inte var så vanligt i country då. 

– Play gav mig chansen att spela in låtar som inte passar in på en vanlig countryplatta. En blues med B.B. King, en jazzlåt och en… inte riktigt metallåt, men nästan. Jag behövde inte be om ursäkt för något på det albumet så det var en självisk platta på många sätt.

Ett glansnummer på Play är Cluster Pluck där Paisley samlade hela det gamla Telecastergänget; James Burton, Albert Lee, Vince Gill, John Jorgenson, Redd Volkaert, Steve Wariner och Brent Mason. Dessutom samtliga stora inspirationskällor för Brad som gärna medger att han hämtat mycket från dem. 

– På nästkommande album, American Saturday Night, låg mitt fokus på låtar med texter om dagens samhälle, men de är ju inte utan coola gitarrgrejer, fast det är mindre gitarrspel jämfört med Play. Robben Ford gästar på en låt och om jag vore bluesgitarrist skulle jag vilja spela som honom och ingen annan. 

Paisleys texter innehåller både humor och ”oneliners” och på senaste skivan beskriver låten Don’t Drink The Water efterdyningarna av ett kraschat förhållande... och då åker man inte till Mexiko för att dricka vatten. Men där finns också allvarligare ämnen, som rasism i Welcome To The Future (American Saturday Night), alkoholens baksida på Whiskey Lullabye (Mud on the Tyres) eller cancer på senaste This Is Country Music. Antagligen inga låtar för vårt Allsång på Skansen och Paisley menar att låtskrivarens uppgift är också att ta sig an “svåra ämnen”.  

Berätta om senaste plattan...

– För mig är This is Country Music, en återgång till äldre country med enkla texter om vardagliga ämnen. Jag försökte fylla plattan med låtar och gitarrspel som gav associationer. Titellåten har lite av Don Rich över sig och på Old Alabama försökte jag få till soundet som gruppen Alabama hade på 80-talet med choruskompgitarr och Fender P-bas. Jag försökte göra låtar och sound som jag tyckte passade in i countryns historia.  

Du har lyckats väl, ett bra exempel är väl ditt surfinspirerade gitarrspel a`la Dick Dale på Working On A Tan?  

– Ja det är ett exempel och just nu är det nya för mig att återvända till det gamla. Som artist är det en av de mest intressanta sakerna att fundera vilken väg du ska välja för ett nytt projekt, vilket har med din personliga historia att göra.  

Historia var det. Paisley fick första gitarren en Danelectro Silvertone av sin morfar som också lärde honom första ackorden.  

– Min morfar sa till mig att ”det här kommer att vara din bästa vän i livet, den bästa förströelsen och hjälpa dig att må bättre om du har problem i livet”.

Ackorden följdes av lektioner för Clarence ”Hank” Goddard – en fantastisk jazzgitarrist och lärare – och några år senare bildade de bandet Brad Paisley and the C-notes som spelade live redan i Paisleys tidiga tonår.  

– Gitarr är grunden för allt jag lyssnade på som ung. I både rock’n’roll och country hade nästan alla band en gitarrvirtuos eller i alla fall någon ikon. Van Halen har ju Eddie, Kiss har Ace Frehley, Jimmy Page i Zeppelin… och Spinal Tap hade Nigel!

Page förknippas med Gibsons Les Paul men spelar ju en massa Tele på första Zeppelinplattan. Har du alltid spelat på Telecaster?

– Nej, tidigt 80-tal spelade jag mest strata på grund av Steve Wariner. 

Och då hade du ett stort rackskåp med prylar också, eller?  

– Ja, då hade jag också ett rack fullt av prylar. Det var ADA och Boogieförförstärkare ett Yamahasteg plus stereochorus som alltid var på, så klart!

Innan konserten på Cirkus tog vi ett kort snack med Paisleys gitarrtekniker Dave Rouze som tidigare jobbat med The Edge och Ron Wood. Dave berättar att de har med sig en mindre rigg på turnén. Där finns den obligatoriska strobestämmaren från Peterson för att stämma drygt ett dussin el- och akustiska gitarrer. Där finns också gitarrtoppar och högtalarlådor samt två mellanstora rackskåp med mottagare för trådlöst och en utdragslåda med Paisleys pedaler. 

Förstärkartopparna utgörs av två Dr Z Z Wreck och två Tony Bruno Underground, därutöver två Dr Z-comboförstärkare. Dr Z bygger förstäkrare i Vox-stil. Sedan länge har Paisley haft en faiblesse för ‘stärkare av Vox AC30-typ. Dr Z Z Wreck är bestyckade med med EL84- och 12AX7-rör. Tony Bruno Underground 30 är en klass A-topp med EL84- och 12AX7-rör och ett GZ34 likriktarrör. 

Högtalarlådorna var 2 x 12”-lådor från Dr. Z med Celestion Blue 25-watts eller Gold 50-wattselement.  

Paisley spelar trådlöst med Shure-sändare och Dave sköter alla ljudbyten från sidan av scenen den kvällen via en Ground Control GCX-pedalbord. Paisley har också ett pedalbord framför sig på scenen när han vill byta sound för egen maskin.  

I utdragslådan med stompboxar ser vi vad Paisley har med sig: Way Huge Aqua Puss analogeko, Keeley Nova Wah, Boss DD-3 Keeley-moddad, TC Electronics Flashback-eko, Boss RV-3 reverb/delay, Ibanez TS-808 Keeley-moddad, Hermida Zendrive samt en Boss RE-20 Space Echo-pedal. Dave berättar att multieffekten Line 6 M13 används för mer udda pitcheffekter och ersätter de rackprylar som förstördes vid en översvämning i Nashville förra året där Paisley förlorade massor av utrustning och gitarrer. 

Stompboxarna TC Electronics Flashback och Boss Space Echo är nykomlingar i Paisleys ekopark och Dave berättar att Paisley ofta använder flera ekon samtidigt med olika delayinställningar.  

Brad, berätta om din utveckling från rack-kille till förstärkarman. 

– Jag gillar John Jorgenson och i slutet av 80-talet spelade han i Desert Rose Band (och senare The Hellecasters, förf anm). Johns gitarrspel och ljud med Desert Rose Band var fantastiskt. Han spelade på Vox innan de blev coola igen och med bara två AC30-stärkare bakom sig. När jag hörde dem live hade jag aldrig sett eller hört någon AC30 på riktigt, men visste att Beatles spelade på dem. Det var ett twangigt och unikt sound som jag bara måste ha! Så jag gjorde en massa akustiska sologig den julen och sparade pengar och beställde två ”beggade” gamla AC30 från England utan att ens ha testat dem! De var från 60-talet och jag var bara tvungen att ha dem så John är den som ledde mig på rättspår. 

Paisley är en av väldigt få artister i Nashville som oftast använder samma musiker live och i studio. Inför debutplattan spelade Paisley in en demo med fyra låtar med sitt The Drama Kings och lyckades övertyga skivbolaget att det funkade.   

Alla Paisleys Telecasters har McVay G-bender installerade, som böjer strängen ett heltonssteg uppåt – och Paisley gör det snyggt, musikaliskt och omärkligt under hans fingerfärdiga solon. Under konserten fick vi chansen att kolla in Paisleys spelteknik på hyfsat nära håll och som de flesta countrypickers spelar han med plektrum (Ernie Ball) och fingrarna. Han använder mest dur/mollpenta samt bluesskalan men med en hel del kromatik och jazziga fraser insprängda. 

Vad är den soundmässiga skillnaden mellan en B och en G-bender? 

– Gitarrer med B-bender låter mer pedal-steelaktigt och för mig låter det 70-tal, åt Clarence White, Marty Stuart och Eagles. 

– Jag började spela med G-bender för att nästan ingen annan gjorde det. Jag hörde Jimmy Olander med Diamond Rio som spelade på Telecaster med både B- och G-bender. Jag föredrog alltid hans G-benderlicks, och en fetare G-sträng ger också ett strävare och djupare sound.

Den blåvita Crooks-telen hade ett lite fetare sound och såg ut att ha ett riktigt slagträ till hals, är det så?

– Min blåvita Crooks Paisley har kropp av tall (pine), vilket några telemodeller från 50-talet har och ja halsen är fet som ett slagträ. Den har Peter Florance Voodoo-mickar där speciellt stallmicken har ett fett sound. Det är en favoritgitarr som funkar när jag inte behöver en lika snabb attack.

I hörnet av rummet står en gigbag med favoritgitarren. Paisley plockar fram Pink, som han kallar den, och spelar några opluggade countrylicks. Han har ett hårt anslag som kommer sig av att han spelar mycket bluegrass på en Martin med tjockare strängar när han är hemma i Nashville. 

– Jag köpte den 1994 på The Guitar Show i Dallas om jag minns rätt. Den är från 1968 så den har varit med ett tag. Joe Glaser (känd gitarrtekniker i Nashville, förf anm) installerade en G-bender på den då. Jag spelade in Who Needs Pictures med den och gitarren finns med på bilderna från omslaget. Efter inspelningen gav stallmicken upp och det har suttit en Lindy Fralin vid stallet sedan dess.   

I slutet av året ger Paisley ut boken Diary of a Player om hans liv med gitarren och i november är han och sångerskan Carrie Underwood värdpar för Country Music Association-galan i Nashville för fjärde året i rad. Där är Paisley är nominerad i fem kategorier…

 

FUZZ 9/11