Wilco - The Whole Love

Av Ulf Zackrisson

Americanatalibanerna lär väl sätta i halsen när dom hör öppningsspåret, Art of Almost, på Wilcos nya album The Whole Love. Ett avigt trumbeat i förgrunden färgat med syntar, loopar, sequencers och mellotron och en låt som drar mer åt filmisk electronica än åt traditionell americanarock. Fast har man följt detta formidabla band ett tag vet man mycket väl att de är avsevärt mer än ett modernt amerikanskt rootsrockband. Influenser från avantgarde, krautrock och noise har funnits där allt sedan den extraordinäre gitarristen Nels Cline äntrade Wilcoskutan för 10 år sedan. Lyssna för övrigt till den sistnämndes otroliga solo ungefär 4.50 in i låten. Ingen lek!

Lite mer gammal-Wilco blir det på den Tamla Motown-doftande I Might, låter som en gammal Smokey Robinsonlåt i garagestuk. Fortfarande dock med en rätt skruvad ljudbild, med fuzzad bas och gitarr samt andra sköna inslag. Intakt är däremot Jeff Tweedys omisskännliga sångstil och hyperkänsla för snygga sångmelodier.

Studioexperimenten gör sig även gällande på spår tre, en ljuvlig liten sak som heter Sunloathe, där Tweedys Beatlesinfluenser skiner igenom.  Ett sparsmakat komp men ändå med en ganska djup ljudbild med motmelodier och sounds som kontrasterar fint mot Tweedys utsökta huvudstämma.

Born Alone är en annan pärla. En intensiv poplåt med oväntade utvikningar. Som sagt Tweedys melodier känner man igen men det runtomkring känns kreativt och nytänkande, utan att bli pretentiöst. Massor av sköna gitarrlicks här från Cline. Lyssna också på låtens coda med de intensivt fallande ackorden och melodin. Kommer att blåsa taket av konserthallarna live! 

Standing O är en annan av många höjdpunkter på detta excellenta album. Lite new wavepop a´la Costello och The Attractions i högform. Nels Cline spelar även här en av förstafiolerna med den äran; riffigt, snärtig och rappt. Måste också passa på att berömma en Wilcomedlem som inte brukar få för många omnämnanden och det är basisten John Stirratt, som fullkomligt regerar på denna platta med sina fuzzade bastoner och drivande tuffa basspel, en njutning att höra.

Det här bandet är i princip kapabelt att göra vadsomhelst och komma undan med det. Här verkar inte finnas några gränser. Dessutom är det musiker som behärskar studiotekniken och inte tvekar att använda den fullt ut. Jag har bara en liten invändning och det är det avslutande spåret One Sunday Morning (A Song For Jane Smiley’s Boyfriend). I grunden en simple countrydänga som bara går och går. ”This is how I´ll tell it. Oh, but its long”. You bet, Jeff! Klockar in på dryga 12 minuter utan att det händer så där värst mycket.

Detta till trots är The Whole Love utan tvekan en av årets plattor, om ni frågar mig. 

FUZZ 8/11