Jim Campilongo - Tele, twang och tystnad

 

Gitarristen James ”Jim” Campilongo är kanske mest känd på den här sidan Atlanten som medlem i The Little Willies med sångerskan Norah Jones. Den egensinnige Campilongo har dock en lång karriär bakom sig med många egna plattor allt sedan mitten av 90-talet, varav tre med bandet 10 Gallon Cats.

På Jim Campilongos senaste fullängdare bjuder han på känsla, humor och intellekt med hjälp av tio fingrar, en Telecaster och en Princeton Reverb. Hans album Orange är, enligt min mening, en av förra årets mest unika och vassaste gitarrplattor. 

– Orange innehåller över en timme musik, berättar Jim över telefon från New York. Jag ville försöka att skapa en stämning men blev orolig för att den skulle upplevas som splittrad med så mycket musik. Men Anton Fier (producenten) sa att ”det kommer att fungera”. Nu i efterhand är jag nöjd och det är i alla fall ingen vanlig gitarrvisitkortsplatta, eller hur?

Nej, långt ifrån. Orange bjuder nämligen lyssnaren på ”ljudbilder från New York” där Campilongos gitarr på låten Backburner ger ett larmigt lite kaotiskt intryck, medan han på en finstämd version av When You Wish Upon a Star visar upp en helt annan sida. 

Campilongo växte upp i San Francisco och lyssnade på Beatles och Hendrix. Redan innan han började spela gitarr väcktes intresset för improvisation via vinylplattor med artister som John Coltrane och John McLaughlin. Jims musikerkarriär inleddes i coverband och oräkneliga gig med  ”kopunkswingbandet” 10 Gallon Cats, i första hand på västkusten.

Snabbspolning framåt... 2002 tog Jim sitt pick och pack – en Telecaster, en Princeton Reverb och en bärbar dator – och flyttade till Brooklyn, New York. Där bildade han bandet Electric Trio och ganska omgående blev de en attraktion med ett fast gig varje måndag på klubben The Living Room. 

Campilongos influenser är många men gemensamt för dem han beundrar är ”deras sound” som han anser är det viktigaste av allt. Roy Buchanan är hans största inspiratör bland gitarrister och Orange innehåller en blues tillägnad just Roy.  

– Jag hörde Roy live mellan 40-50 gånger och det verkar som många andra inte hör vad jag gillade. Jag är ingen fan av Roys bluesskivor men har respekt för att han gjorde dem. På de första två plattorna är han dock en innovatör. Man kan säga att jag ”kanaliserar Roy” men ändå är mig själv på min hyllning till honom.

Vad fastnade du för i Buchanans gitarrspel?

– Hans wah wah-spel var unikt. Han stämde om strängar mitt i låtarna. Jag gillade hans sätt att efterlikna pedal steelgitarr med jazz-ackord och intervaller. Han gjorde det med sextintervaller och inte med töjningar som till exempel James Burton gör. 

Många av Buchanans speltricks återfinns hos Campilongo och han står definitivt i stor skuld till Buchanan, men med små medel har han utvecklat ett eget sound där dynamik, tystnad och explosivitet kombineras till spännande musik. 

– Just kontrasten mellan soundet på låtar som Blues for Roy och Chelsea Bridge (av Billy Strayhorn) är något jag jobbar mycket med idag. För mig är det viktigt att använda gitarrens ton och volymkontroller och oftast är volymen på tio på förstärkaren och reverb på 3-5. Jag spelar med ett rent ljud och använder tystnad och dynamik men med förstärkaren på max. Och framförallt reverbeffekten, den skulle jag inte kunna vara utan. Det är långt ifrån ett vanligt jazzgitarrljud med en 175:a och Polytonestärkare. 

Din stil och musik har förändrats genom åren, hur ser du på det?

– Att skapa rätt stämning är det viktigaste. Jag har också som mål att utvecklas. Idag är min stil mindre snabba bluescountryfraser á la Jimmy Bryant (legendarisk countrygitarrist, förf. anm.). Det är en balansgång man får gå eftersom artister alltid förväntas av fansen att fortsätta i samma hjulspår. 

Du spelar i flera band, gör studiojobb, ger gitarrlektioner, bland annat via nätet och din webbsida, plus bokar många av dina gig själv. Det låter hektiskt, hur ser schemat ut för de senaste dagarna?  

– Det varierar såklart... ibland är det en massa saker omkring som tar tid men som måste göras. I lördags spelade jag sammanlagt 6-7 timmar fördelat på rep, lektioner och övning, men igår var det bara tre timmar. I kväll är det måndagsgig på The Living Room men nu i eftermiddag måste jag öva låtar för ett annat kommande gig.

Sedan något år tillbaka har Fender har byggt en signaturgitarr åt Jim, baserad på hans egen ’59 Telecaster. Hur känns det då att ha en signaturgitarr?

– Fantastiskt och den nya är så mycket enklare att spela på. ’59:an är en riktig arbetshäst men nästan utsliten. Skulle du se originalet på nära håll skulle du bli förvånad. Fenders Custom Shop gjorde en exakt kopia av halsprofilen och hur den var sliten, men tog inte med groparna i greppbrädan. Den nya har jumboband och mer utrymme mellan översadel och stämskruvarna, för jag gör många töjningar bakom översadeln. 

Stallet är en ”toploader” (gitarren strängas inte genom Telekroppen, förf. anm.) och stallplattan har inga kanter på sidorna. Mikarna har lite mer bas än originalet och låter varmare än många äldre Telegitarrer jag testat

Albumet Orange inleds med Backburner; en låt med ett rått aggressivt riff där Jim verkligen torterar sin tele. Arpeggion med lösa strängar blandas med vanlig spelteknik, distade ackord á la The Who, töjningar bakom översadeln är några ingredienser. 

– Jag spelade på en Thinline Tele som fanns i studion och förstärkaren var dessutom byggd av en kille i studion. Vi fick till soundet så låtens råbarkade dramatik blev bra – lite som I Fought The Law. 

Du spelar på enbart på Fenderstärkare? 

– Ja, jag äger flera men föredrar Princeton Reverbmodellen för sound, vikt och att den är portabel. Jag har två från ’66, tre från 70-talet, två nya återutgivningar plus två äldre Vibrolux och en 70-tals Vibrochamp  som verkligen har en fantastisk vibratoeffekt.   

Vilken förstärkare använde du på Blues for Roy?

– Jag spelade på min Blackface Princeton Reverb med Jensen C10-högtalare. Jag använder alltid NOS-rör (New Old Stock, förf. anm.) som låter mycket bättre än ryska eller kinesiska rör i mina öron.   

Vad skiljer ditt sätt att spela gitarr i trio instrumentalt och med sångare som Norah Jones och Martha Wainwright?

– Norah är schysst att jobba med och jag gillar henne verkligen. Hon var en av mina första kontakter jag fick i New York. När vi spelar tillsammans låter hon mig göra vad jag vill. Med Martha var det viktigt att ha samma sound som jag hade på hennes platta (I Know You Are Married, but I’ve Got Feelings Too) och då använde jag en del effekter. 

Din version av Rolling Stones No Expectations är ett annat exempel där du använder effekter?  

– Ja, jag använder väldigt få effekter normalt, men på den låten använde jag alla stompboxar jag äger! Distpedaler, en Klon Centaur och en Fulltone OCD plus en Demeter Compulatorkompressor.... 

… och ett schysst baklängeseko...

– Ja faktiskt flera loopeffekter, en Boomerang, Boss RC-20 Loop Station plus ett Line 6 DL4-eko. Jag har funderat på det och ibland vore det skönt att ha ett ackord att spela till. Så med trion använder jag bara en Klon Centaurpedal sparsamt mest för att behålla gitarrsoundet, utan en massa saker mellan gitarr och förstärkaren.

Du kommer att turnera i Europa under sommaren?

– Ja vi kommer att spela med Golden Palominos i Holland, Tyskland och Belgien. Hoppas vi ses där!

Mer info: www.jimcampilongo.com

Videotips: www.youtube.com/watch?v=gHVG4kDurtY

FUZZ 5/11