Tonbruket

Johan Lindströms musikstudio, där vi skall träffas runt lunchtid, råkar vara obemannad då FUZZ anländer. Så vi ansluter oss till Johan på en restaurang runt hörnet och inleder där intervjun över några koppar kaffe. Medan vi väntar på att Dan ska dyka upp ägnar vi oss åt rent gitarrsnack. 

Johan Lindström är något av en multiinstrumentalist med förkärlek för gitarrer. Vi kommer in på låt två på plattan, Ballons, där Johan spelar vanlig elgitarr. Johan avslöjar att hemligheten med det säregna ljudet på rundgångssolot i den låten är en viss pedal. 

– Jag jobbar med en Line 6 DL4-pedal där jag tar upp feedbacken på varje ton. Med noll på feedbackkontrollen fungerar den som ett eko med bara en studs men på full feedback loopar ekot i evighet och låter nästan som en ebow. Där spelar jag på min gamla 57:a Telecaster Esquire, genom en Big Muff fuzz. 

Johan Lindström har inget direkt standardupplägg för effekter, inget permanent pedalbord eller effektrack. Han tar med sig vad han behöver beroende på typ av gig. 

– Men det har blivit så att Line 6 DL4 åker med på nästan alla gig. Den pedalen är ju nästan som ett instrument. Många gitarrister är tveksamma till den för att ”det låter digitalt” men jag tycker att det framför allt går att använda loopingfunktionerna på ett spännande sätt; som att vrida saker baklänges och ändra tonläge på loopar man gör. Jag har haft DL4:an i tio år och tycker den är mycket mer användbar än många mer moderna loopingmaskiner. Dessa är inte alls lika spelbara utan mer gjorda för att man ska först göra en loop och sedan bara lägga på en annan loop. På Freddie Wadlings platta gjorde jag hela bakgrunden med DL4:an, genom just den här speed shift-funktionen. Det blir som att man till slut inte vet var ljudet kommer från. Faktum är att den pedalen många gånger fått ersätta synten, säger Johan.

I låten A Decent Life förekommer ett originellt perkussioninstrument som går runt på extremt snabba toner, men synkar dock inte till låtens tempo på ett mekaniskt vis, utan mer liksom flyter ovanpå. Är det också gjort med Line-6 DL4?

– Nej, där bad jag Sofie Livebrandt snurra på mitt cykelhjul, skrattar Johan. Ekrarna på min tioväxlade, dubbat två gånger och panorerat i stereo. Det ger samma friska fläkt i musiken som ifall trummisen går igång på en cymbal eller så. Det är roligt att uppnå de där effekterna akustiskt!

Instrument som cykelekrar är dock inget Tonbruket tar med på scenen under turnéerna. En annan aspekt av bandets album är att ljud från de samtidigt spelade instrumenten tillåts läcka in i bakgrunden hos övriga instruments mikrofoner. 

– Exempelvis på den akustiska gitarrlåten Grandma’s Haze, förklarar Johan. Där sitter vi nära varandra i en ring och spelar. Läckaget gör att det låter stort om inspelningen. Just hur man kan använda läckage för att få instrument att växa är något jag snöat in på under många års arbete i inspelningsstudion. Med en balanserad överhörning behöver man nästan inte lägga på dist och kompressorer i mixen. Men spelar du däremot in varje instrument helt isolerad tvingas du maximera varje kanal för att få ihop musiken. Men det där får man mycket av gratis om man arbetar med läckaget – rekommenderas varmt! Det gäller mest att bara bestämma sig! ”Vi är bra och nu spelar vi in allt på en gång”. Oftast blir det också bättre tagningar av att spela in på det sättet. Nojan över att spela fel är inget att hänga upp sig på. Ifall något skulle gå snett tar man bara om det från början. 

För att återgå till Grandma’s Haze kan vi nämna att Johan spelade gitarren nedstämd till H-moll. 

– Låga E-strängen stämmer man ner ända till ett H, A-strängen stäms ner till F#, D stäms ner till H och G:et ner bara en halvton till F#. Då har man bara kvinter staplade på varandra och resterande strängar stäms i H och D. Det är jättefint för såväl slide som fingerspel. En skön stämning med översta strängen för fri melodi

Eftersom Johan spelat mycket slide och pedal steel har han hållit på en hel del med alternativa stämningar. Han tycker inte det är svårt att hitta rätt på greppbrädan i olika stämningar.

– Lär man sig ett system så kan man i princip de andra också, menar han. Till exempel, om du behärskar D-dur kan du lätt transponera för att spela i G-dur. På sistone har jag försökt minska ner antalet stämningar, säger han. Det blev så mycket till sist att jag bara stod och stämde om gitarrer mellan låtarna och inte längre kunde njuta av giget. 

Albumets titellåt, Dig It To the End, har en intressant instrumentering som vi ber Johan reda ut. Ett okänt ljud är det rytminstrument som låter likt skramlande högar av halvmeterlånga uttorkade bambupinnar.

– Vi var på Atlantis studio och spelade in. Där har de en analog flerkanalsbandspelare och då kom vi på att vi skulle spela in på dubbel hastighet och sedan dra ner bandhastigheten till hälften. Då är man ju tvungen att spela musiken dubbelt så snabbt och så blir det det där speciella löst skramlande ljudet. Vi lade sedan till shaker och så spelade Martin en extra pizzicato-fiol. 

Dan Berglund har anslutit sig till intervjun och påpekar att pianot i den låten också är preparerat med metallbestick för att låta som en rumänsk cimbalon, ett cittraliknande hackbräde.

Medan vi promenerar över gatan till studion pratar vi vidare om Tonbrukets skiva och kommer in på Johans gitarrljud. Ofta har han ett slags skitigt reverb med en slags filmljudkänsla á la Morricone spagettiwestern. Soundet hörs särskilt tydligt på pedal steel-gitarren i albumets första låt. 

– Det där är Fenderförstärkarens eget reverb som vi spelade in med musiken, förklarar Johan. Men sedan har vi ju haft öppna dörrar i studion så att det läcker in i alla trummikrofoner, vilket gör ljudet större. 

Dan Berglund spelar enbart kontrabas fast han är medveten om att många låtar skulle fungera bra med elbas. Han tycker det är roligare att spela kontrabas. 

– Kontran är stor men man vänjer sig vid transporterna, säger Dan. När vi flyger har jag en ordentlig flightcase och checkar in den som bagage. Det går oftast bra, ibland får man betala övervikt och några gånger har den behövt lagas efter transporten. 

För effekter på kontrabasen använder Dan en Line 6 Live multieffektpedal för gitarr. 

– Jag har gjort några bra ljud för basen i den, men jag använde nog mer effekter förr med Esbjörn Svenssons Trio. 

Dan spelar även med stråke på kontrabasen. På skivan hör man detta på titellåten Dig It To The End, där han även lånat Johans Big Muff fuzzpedal. 

– När vi spelade in den låten var jag tvungen att stå utanför rummet och spela eftersom fuzzeffekten gör kontrabas mycket rundgångsbenägen. Det där får man vara lite försiktig med när man spelar live. Det hjälper dock en del om man tejpar strängarna nedanför stallet. Alltså mellan stallet och stränghållaren, så att den delen av strängarna inte ringer med i spelet. 

Tonbrukets musik är i grunden melodisk, men melodierna arrangeras inte i centrum utan används snarare som underliggande skelett för stämningar och intressanta ljud. Dan menar att bandet ofta ser det som att stämningar och ljud faktiskt är melodin.

– Som instrumentalband kan man tillåta sig att vrida och vända på musikens delar, fortsätter Johan. Ibland kan det också vara en basgång som är låtens fokus. Men rent inspelningsmässigt tror jag många musiker och band märkt att ju mindre man spelar in på band desto renare blir det musikaliska resultatet. Det handlar inte om att vara lat utan om att säga det tydligare med färre ljud. Plattans första låt gjorde vi på turnén efter första albumet då vi plötsligt märkte att ”oj, vi behöver fler snabba låtar”. Det tog oss tre soundcheck att skriva Vinegar Hart och den gick direkt in på spellistan. 

Ungefär hälften av materialet på andra albumet kom till på liknande sätt, utifrån ett behov av att styra upp dramaturgin för Tonbrukets konserter. Turnén efter första albumet började med fyra spelningar i Sverige och ett teveprogram i en underjordisk hangar. 

– Efter bara dessa fem spelningar tillsammans skulle vi så plötsligt spela i gigantiska Queen Elisabeth Hall i London, minns Johan. Det var väldigt läskigt, men gick bra. Vi hade tänkt att det skulle gå bra att rida på Dans gamla meriter från Esbjörn Svenssons Trio men två veckors turnerande i England och Irland visade en annan verklighet. Ena dagen kunde det vara tre hundra betalande i publiken och nästa dag bara åttio. Så fortsatte det hela våren, inklusive tre veckor i Tyskland. 

En fyrtio spelningars turné med instrumental musik är onekligen imponerande! Hur bokar bandet?

– Vi har en tysk kille som sitter i London och bokar, berättar Dan. Det är samma bokare vi jobbade med redan i EST. Det har hjälpt mycket, annars hade vi kanske bara fått spela sporadiskt i Sverige. På hemmaplan har vi Head Stop. Vi hoppas att vårt andra album nu ska hjälpa till att dra in fler spelningar. 

Förutom många sommarfestivaler i Sverige ska Tonbruket åka till Jazz Baltica som varje år hålls på slottet Salzau i norra Tyskland. 

– En kväll ska det vara minneskväll för Esbjörn Svensson, berättar Dan. Eftersom Magnus Öström, som var trummis i EST, är där med sitt band och även Pat Metheny ska Magnus, Pat och jag göra något tillsammans på trio. Vi får se om vi kan lura in Pat en stund i Tonbruket också. 

– Pat Metheny sa en bra sak om turnerandet, fortsätter Johan. Det kanske gäller mest för instrumental musik, men Pat menar att en hel turné faktiskt känns om ett gig. Varje dag går man vidare från där man var igår och bryter ny mark. 

Att Johan Lindström började spela pedal steel guitar har han Persons Pack att tacka för. 

– När jag spelade med dem såg de hur jag höll på med att vrida slide-järnet för att få ut olika ackord ur min lap steel och de sa att ”du måste skaffa dig en pedal steel”. Efter några veckor ringde de och sa: ”Nu har vi hittat en begagnad pedal steel åt dig i Jönåker”. Det är den jag haft ända fram till idag.

 

FUZZ 6/11