På 25 år har ”that little ol’ band from Texas” blivit ett av de största banden i musikindustrin. Billy Gibbons minns fortfarande dagen, för ett kvarts sekel sedan, när ZZ Tops hitlåt Legs blev till.  – Vi rullade in i Texas, efter en tids turnerande, och körde på en fashionabel affärsgata i Houston. Det började plötsligt regna och vi såg en tjej med fantastiskt snygga ben som sprang gatan ner för att undvika regnet. Vi var överens om att hon skulle räddas undan regndropparna, hon skulle helt klart ha lift. Vi vände bilen för att ta upp henne, men hon försvann – hon var så snabb. Vi sade; ”vart tog hon vägen?” Hon hade fantastiska ben, och hon visste hur man skulle använda dom…

Billy F. Gibbons, en man med stil och smak, vet hur man får till en textrad, och dom där benen gav honom en ypperlig idé till en låt.

Som av en händelse regnar det i Los Angeles, där vi har träffats, och Billy minns tillbaka till den där dagen från tidigt 80-tal.

Vi sitter i Billys hem som är överbelamrat med afrikansk urbefolkningskonst och bisarra gitarrer. Han har en svart kostym på sig och ser verkligen ”sharp dressed” ut, och runt halsen hänger så många knasiga men fräcka halsband att man skulle kunna fylla en hel tingeltangelaffär. På ovanvåningen sitter hans mycket trevliga fru, Gilligan, framför en enorm väggmonterad tv.

Livet är med andra ord skönt, men det kanske inte skulle vara riktigt lika skönt om det inte varit för den tidigare nämnda hit-singeln Legs och det framgångsrika albumet den är hämtad ifrån.

Eliminator, ZZ Tops åttonde album har hittills sålt i elva miljoner exemplar och till de tre hitlåtarna Gimme All Your Lovin’, Legs och Sharp Dressed Man gjordes videor som exponerade bandet för en helt ny publik och hjälpte till att etablera Gibbons, basisten Dusty Hill och trumslagaren Frank Beard som ett av de störta banden i historien. Albumet står sig än idag som ett hårtslående boogiebollträ.

En samlarutgåva i form av en cd och dvd har nyligen släppts. Cd:n innehåller alla elva originallåtarna plus bonus liveupptagningar och alternativa mixar. På dvd:n finns alla de historiska videofilmerna plus fyra starka låtar, live från brittisk TV, 1983.

– Eliminator är en av de mest populära plattorna bland våra fans, säger Billy, tillsammans med Tres Hombres. Dessa två album visar på en intressant dualism, två sidor av ZZ Top. Tres Hombres visar ett band som håller på att lära sig konsten att göra ett bra album, och motsatsen Eliminator där vi hade lyxen att kosta på oss att experimentera. Det är ett album som innehåller intressanta försök med den nya teknologi som utvecklades på den tiden.

När Eliminator släpptes 1983 var det många fans som tyckte att bandet sålt sig till europeiskt klingande syntslingor och trummaskiner, men hade det inte varit för den plattan kanske bandet idag inte haft den status som är ett faktum. Sett ur ett 25-årigt perspektiv är albumet en av kronjuvelerna i katalogen och innehåller några av bandets bästa låtar och några av de grymmaste gitarrljud herr Gibbons åstadkommit.



I slutet av 70-talet blev bandets image en aning passé och man tog en paus på ett år. Billy reste till Europa och blev influerad av artister som Brian Eno, Robert Fripp och Robert Wyatt. Han träffade och blev vän med Bob Marley. Även trumslagaren Frank Beard åkte till Jamaica. Så när bandet återförenades 1979 hade man ett nytt skivkontrakt och en ny global image – med tokroliga kläder, och utan att man planerat det, hade både Billy och Dusty låtit skägget växa och detta blev ett visuellt signum.

Medan medierna fokuserade på de långa skäggen bytte gruppen ut sitt tuffa, skitiga sound mot ett ”slickare”, modernare ljud.

Nu var dock inte alla bitar på plats – hur var det egentligen med det nya lite ”tamare” gitarrljudet? Ville fansen verkligen att någon annan gitarr än Pearly Gates, Billys älskade Gibson Les Paul från 1959, skulle höras på skivorna? Men, medan 80-talet tog sin början hade bandet funnit en väg att blanda gammalt och nytt.

1982 äntrade ZZ Top den legendariska Ardent-studion för att börja arbetet på det som skulle bli albumet Eliminator. Ardent-studion var bandets ”workshop”, lekstuga och inspelningshögkvarter sedan mixningen av plattan Tres Hombres från 1973.

– När vi kom tillbaka till Ardent för att göra Eliminator hade inspelningsutrustningen ökat trefalt, minns Billy. Där var nya rum fulla med förstärkare, mixerbord, syntar och trummaskiner… vi var verkligen fascinerade av alla dessa nya apparater som vi inte visste ett dugg om. Vi blev helt uppslukade och hade varken tid eller lust att titta i manualerna, så vi liksom bara tryckte på knapparna.

Och så hittade bandet den potenta kombination som skulle föra dom in i 80-talet och den stora kommersiella framgången; råa gitarrer blandat med elektrisk dansmusik och syntpop. En Oberheim DMX trummaskin och en Moog Source för basslingor blandades med realtidslirande från Frank och Dusty.

– Om man lirar helt i tempo låter det homogent och rätt, det låter helt enkelt attraktivt. Inspelad musik låter illa om man hela tiden undrar; var är tempot? Så vi fick lära oss att lägga muskelminnet från alla livegig bakom oss, då saker och ting går lite upp och ner i tempo. I studion är det skönt med ett stadigt groove att hänga på.

Men Eliminator skulle inte vara Eliminator utan en räcka rökarhits. Gimme All Your Lovin’, Legs och Sharp Dressed Man blev till under olika faser av inspelningen.

– Eliminator skapades i tre steg, skulle man kunna säga, först samlade vi ihop låtar vi skrivit under den förgående turnén. Sedan repade vi dessa samt spelade in demos och slutligen komponerade och skapade vi i själva studion. Det svåraste är att komma igång, när man gör en platta, men när sakerna väl rullar på är slutfinishen ett lätt jobb.

En av de första låtarna man började spela in var Legs, inspirerad av den där snygga tjejen i ösregnet.

– Vi hade låtstrukturen och texten klara men precis i slutet av inspelningsprocessen kom vi på den där staccatobaslinjen, vi satt ju och spexade med alla de där apparaterna. Den syntslingan gav verkligen låten lite strössel på gräddtårtan.

Legs har en effektiv kombination av olika element; ett Chuck Berryliknade gitarriff, ett discosequencerbeat – som skulle kunna ha varit designat Georgio Moroder – och en klassisk r&b ackordprogression; E, C#m, A och B. En knasig blandning, men det blir bra musik. Billy är mycket stolt över solot och ackordmodulationerna som startar i C#m och rör sig runt i kvintcirkeln till F#m och sedan B. I dansremixen av Legs är solot mycket längre och går runt ett bra tag.

– Folk har en uppfattning om oss att det är vi tre gubbar som spelar tre ackord, hämtade från bluesen, hela tiden, men Legs har en intressant solosektion som tar låten långt ifrån den vanliga bluesformulan – det är en spännande harmonik med ganska ”våt” text. Apropå text så var låten Gimme All Your Lovin’ länge utan någon egentlig text. Det är faktiskt Mick Jaggers förtjänst att den texten blev till. Vi hade ett telefonsamtal, jag och Mick, och vi snackade om hans soloprojekt och vi gled in på hur svårt det ibland kan vara att få till en bra text. När vi lagt på tänkte jag på hur Stones skriver låtar och i vilken anda de jobbar och samtalet inspirerade mig till texten – av någon outgrundlig anledning.

Albumets tredje monsterhit, Sharp Dressed Man utvecklade sig ur ett biobesök.

– Jag satt och kollade på eftertexterna och såg att en av karaktärerna kallades ”sharp eyed man” och den titeln blev senare Sharp Dressed Man.

Billy kommer inte ihåg vilken film det var (detta kan ju bli en utmaning för filmnördar) men återigen var det en text-”hook” som blev starten på en låt.

– Det enda jag behövde var ”the girls go crazy ’bout a sharp dressed man”. Fyller man sedan i med ”clean shirt, new shoes” så är låten ett faktum. Essensen av Eliminator var snärtiga textslingor, antingen inledningsraden på versen eller i refrängen. När man tänker på bra låtar så är det ofta någon enstaka textrad som sticker ut.

Även denna låt är välsignad med ett minnesvärt solo där Billy alternerar sitt vanliga spel med slide. Låten går från tonikan C till det andra ackordet i progressionen som är F, vilket kan vara lurigt att få till, speciellt om man inte har upptäckt att Billy lirar med öppen stämning.

– Jag spelade det solot i öppet E (E B E G# B E). Vi experimenterade med öppet G och A men E blev favoriten. Jag spelade kompguran i vanlig stämning men till solot använde jag en gitarr stämd i öppet E. Utmaningen var att blanda slide- och vanligt spel i solot, men det funkade. Man behöver bara röra sig ner två band där man är i vanlig stämning för att hitta den 7:an, som är den ”blå” noten i de flesta strukturer.

Billy tog naturligtvis med sig ett antal gitarrer och förstärkare ur sin enorma samling, till inspelningarna.

– Pearly Gates var ryggraden, säger han och skänker en tanke på sin legendariska och högt älskade Gibson Les Paul från 1959, som är bestyckad med ett par riktigt välljudande PAF-mikrofoner. Och det fanns givetvis några Fender Esquire till hands, jag har två favoriter; en 1951 med svart plektrumskydd och en 1956 med vitt plektrumskydd och något fetare hals. Dean Zelinski skickade ner några annorlunda guror också, bland annat en kortskalig med 3/4-hals, som var en kombination av en Explorer och Flying V. Den var en aning svårstämd men lät otroligt bra.

Förutom dessa var det en hel del Gretsch- och Nationalgitarrer. En sliten 1955 Gretsch Roundup gav det glasklara soundet man kan höra i låten TV Dinners.

– Jag hade båda mikarna igång och det är nog bara dessa gitarrer som kan skapa ett sådant ljud. Man kan komma nära med en Fender Jazzmaster och man får det där ”surf”-soundet.

Förstärkarna som Billy använde var olika Marshall och Fender, men en som kom att användas mycket var en Legend, ett märke man inte hör om så ofta idag.

– En kompis till oss gjorde dessa förstärkare, det var en 50-wattscombo i ett enkelt träkabinett. Dom gjorde senare modifikationer på Legendstärkarna men de vi hade var de första. Jag har kvar den stärkaren än idag och den utgjorde en stor del av soundet på plattan – den låter fortfarande väldigt bra.

Vid den här tiden hade Billy börjat samla på sig små 18 wattskombos där bland andra en Fender Dual Professional samt en Marshall 2x12”-combo kom att bli favoriter.

– Vi hade alla dessa små stärkare överallt och hade ett jädra sjå att mika upp var och en av dom.

Det var så konceptet med ”the amp cabin” kom till. Istället för att sätta en mik framför varje av de ibland upp till femton olika förstärkarna så satte man stärkarna i en fyrkantig ”ring” med fronterna inåt och en mik i mitten. För att stärkarna inte skulle komma för långt ifrån miken satte man dom uppochner så att fronten pekade ner mot miken. Det här var ett sätt att experimentera fram en rad olika häftiga gitarrljud. Ett annat experiment var att hänga miken i linor ovanför förstärkaren, och vinkla miken åt olika håll

– Det var en uppfinningsrik tid, vill jag lova, säger Billy. Vi körde även med 100 watts Marshalltoppar, både med en låda och två. Där fanns också en Vox Super Beatle transistorförstärkare. Den där Voxen gjorde grejer som inte Marshalltoppen kunde, och tvärt om, men kombinerat så fick vi fram ett riktigt fett ljud. Jag är ganska säker på at den kombinationen är vad som hörs på Gimme All Your Lovin’ och Sharp Dressed Man.

Man använde även en Rockman, den lilla preampen man hade hörlurar till. Rockman uppfanns av Tom Scholtz, gitarrist i gruppen Boston och den lilla apparaten blev omåttligt populär i början av 80-talet. Det gick rykten om att hela Eliminator hade spelats in med Rockman som gitarrstärkare, direkt i mixerbordet. Billy avfärdar detta rykte men säger att Rockman fanns med på ett hörn.

– Bland prylarna som dök upp i studion under inspelningen var bland annat en Rockman, säger han. Standardmodellen lanserades med några få fasta inställningar där den mest förtjusande egenskapen var ett stereochorus som inte gick att koppla bort. Så jag ringde Tom och frågade honom om han inte kunde tillverka en Rockman i mono. ”Är du verkligen säker på det”, svarade han. ”Stereosignalen som kommer ut är ju helt underbar”. Jag svarade, ”Men vi är bara simpla grabbar som spelar simpel musik. Vad tror du om en simpel Rockman?” Han svarade. ”Har faktiskt aldrig tänkt på det. Låt mej fundera och komma tillbaka till er”. Och faktiskt, dagen där på så anlände det en modifierad Rockman med bara dist och i mono. Det i kombination med förstärkaren gjorde att man fick en slags push/pull-funktion. Studioteknikern kunde hitta ett utrymme för båda signalerna i stereobilden. Der var viktigt att få fram ett ljud som var hårt och rått som kunde skära igenom alla syntar och trummaskiner. Det var ett ljud som aldrig tidigare hörts på ZZ Tops plattor.

Eliminator är dock mer än bara dessa tidigare nämnda tre, fyra hitsinglar. Det är ett gediget rockalbum i den klassiska bemärkelsen. Elva stycken oantastliga, solida låtar i varierande stilar som levererar allt det som ZZ Topfans kommit att förvänta sig från detta bedårande behårade triumvirat.

Det finns ju även två lustfyllda rock’n’rollrökare från Dusty Hill; I Got Six och Bad Girl.

Här finns även den ljuvliga långsamma bluesen, I Need You Tonight.

– Det verkar som om det alltid finns åtminstone en slow blues på varje ZZ Top-album, säger Billy. I Need You Tonight var den låt där det inte funkade att dubba Dustys basspår med en syntbas. På andra spår så adderade syntbasen distinkt fetma. Men vi fick det inte att fungera. Vi såg det låten som ett intressant liveframträdande och en låt som vägrade att låta sig tjudras av någon extern ljudkälla. Så vi lät den vara som den var.

Solodelen på I Need You Tonight ståtar med trånande leadgitarrer färgade med ett varmt tape-eko.

– Ardents ägare John Fry startade sin bana i Stax legendariska soulstudio i Memphis, berättar Billy. Och en hel del av det där old school analoga synsättet finns kvar hos honom. Ardent hade en analog bandare med variabel hastighet som användes för att skapa slapback och delay. Vid den tiden fanns väldigt få ekomaskiner tillgängliga, endast Roland Space Echo och Echoplex. Inga digitala enheter alltså. Men Ardent hade kvar den här gamla analogbandaren. Den gick på två olika slutsteg. En försåg den med 110 volt för att driva förstärkardelen. Tapemotorn drevs via en variabel hastighetsoscillator (VSO) som ökade eller minskade strömmen och följaktligen även farten på motorn så att ekona kunde sättas i rätt rytm.

– Eliminator är ett udda experiment i gränslandet av den analoga och digitala domänen. Idag kan man göra som man vill, allting går. Man kan mixa och matcha det analoga med det digitala. Eller så kan du köra strikt analogt eller strikt digitalt. Men Eliminator var ett av dom första exemplen på en slags analog/digital hybrid.

Konceptet till Eliminator var så framgångsrikt att ZZ Top repeterade det på två ytterligare album; Afterburner från 1985 och Recycler från 1990. Men kombinationen råa gitarrer och robotsyntar började bli ganska utslitet när tredje plattan kom. Vid det laget hade dock ZZ Top byggt upp tillräckligt med pondus för att kunna signa ett fenomenalt lukrativt deal med RCA records.

Sedan dess har man gått ner på ett mer nedstrippat triosound bland annat dokumenterat på album som Antenna, Rhythmeen, XXX och Mescalero. Bandet har dragit åt ett mer nedstämt, grynigt, suggestivt, skevt sound som ibland nästan tangerar Tom Waits och Captain Beefhearts domäner.

ZZ Top har nyligen signats till Rick Rubin och hans skivbolag American Recordings, och skall följaktligen produceras av denne demomproducent. Onekligen en mycket intressant kombination som det skall bli mycket spännande att följa upp.

Även om Dusty Hill har lidit av dålig hälsa på sistone ser Billy med tillförsikt mot fram mot den nya plattan och är övertygad om att ZZ Top även i fortsättningen kommer att finna en plats i den för evigt föränderliga popkulturen. Precis som Eliminator-perioden bevisade är Billy Gibbons inte rädd för förändringar. Han säger sig fortfarande vara nyfiken på att fortsätta utvecklas, att ta ett steg till, att ta det hela ännu längre.



FUZZ 7/08