Visst är det trevligt med kalas. Hej och välkommen med datorns opersonliga typsnitt har helt ersatt det handskrivna kortet. Men så länge själva idén med fest finns kvar skall man väl inte klaga. Jag köper en present, en flaska vin och lite blommor. Kvällen innan ringer telefonen. ”Hej, kul att du kommer. Tar du med dig gitarren?” Jag försöker pedagogiskt förklara att jag inte är någon ”Here comes the sun-sjung o kompa kul-kille-gitarrist” men han förstår inte. Det gör dom aldrig. Har man jobbat som proffsmusiker i 20 år borde man väl åtminstone kunna riva av en Beatleslåt. Det kan jag väl i och för sig hålla med om, men nu är det så att jag faktiskt inte har någon repertoar. Visserligen kan jag första halvan av John Coltranes solo på Giant Steps, gitarrstämman till Stina Nordenstams andra platta och en hel del annat men det är knappast något som skruvar upp stämningen till klimax på en födelsedagsfest. Min kusin sa vid ett tillfälle: ”Johan är så tråkig, han kan inte umgås med musik.” Så rätt. Det är inte bristen på repertoar som är mitt stora problem, jag är helt enkelt en tråkig jävel. Om någon plockar upp en gitarr och spelar riffet till Sweet Home Alabama blir folk (i synnerhet killar) överlyckliga. Mig gör det bara beklämd. Snart börjar dom sjunga ”Ålee Ålee Ålee Ålee” tänker jag och går hem.

Kanske saknar jag, som psykologerna säger: kontakt med mina egna känslor. Kanske borde jag söka hjälp innan det är för sent?

Framförallt skulle jag må bra av att på ett tidigt stadium säga som det är: ”NEJ, JAG TÄNKER JÄVLAR I MIN SJÄL INTE SPELA PÅ ER FÖRBANNADE SKITFEST. RING LASSE BERGHAGEN OM DU ÄR SÅ INIHELVETE SUGEN PÅ AKUSTISK GITARR!!!”

Ingen skulle komma på idén att be en taxichaufför att hämta gästerna, en dagisfröken att ta hand om barnen eller en servitris att servera. Men musiker tycker ju att ”det är så himla kul att spela jämt” och tycker man inte det så är man inte en riktig musikant (eller uttrycket ”ädelmusikant” som de äldre jazzfansen hittat på.)

Nej jag är jävlar i min själ ingen ädelmusikant. Inte tycker jag om att dansa heller. En riktig surmusiker.

Kan jag förnimma ett uns av förväntan i luften (på en fest) så tappar jag fullständigt lusten att spela (känslig kille) och om någon frågar så är det helt kört (otroligt känslig kille).

Det är nog därför vi så gärna har fester med enbart branschmänniskor där avsaknaden av förväntningar gör att det jammas mer än gärna. Däremot kan jag tycka om att vara en kul kille på scen, men bara mellan låtarna. Musik är för mig en sinnlig njutning och därför går jag helt in i mig själv när jag spelar. Därför är det så förbryllande att se människor som skrattar när dom spelar. Det är som om man skulle brista ut i skratt mitt under ett samlag. Hahaha hej å hå lilla gumman hohohoh!

I caféprogrammen på tv kan man ofta se det där. Glada dansbandskillar flinar sig igenom låtarna från början till slut, och jag blir alltid lika konfunderad. Vad är det som är så jävla roligt? Nog tycker jag att det är kul att spela, men inte blir jag full i skratt. Antagligen är det en annan sorts njutning vi talar om här, knappast sinnlig i alla fall (annars tycker jag synd om deras fruar).

På kravallkonserter av typen gatufester eller folkparker finns det en tredje variant av publikfrieri. Folk kastar ölburkar på scen, spyr på varann och knullar helt synligt i buskarna längre bort. Till slut börjar man skratta åt det absurda i situationen (åka 50 mil för att se folk förnedra sig) men publiken som står längre bak ser bara glada goa grabbar som spelar och garvar och så blir alla nöjda.

Jag undrar vad dom skrattar åt i caféprogrammen…



FUZZ 9/97