Efter ett antal misslyckade försök, har FUZZ slutligen lyckats få till en pratstund med gitarrfantomen Michael Romeo i bandet Symphony X. Har vi att göra med metallens Garbo, eller är det omständigheterna som inte riktigt gått vår väg? Äntligen skall vi få veta.  Michael Romeo inleder faktiskt med att be om ursäkt för att vi inte förrän nu har möjlighet att ta del hans synpunkter på det här med livet, universum och sweep arpeggios, med hänvisning till dåliga planeringar och bristande kommunikation. Gott nog så.
Du är något av en gitarrhjälte lite i det fördolda, med en gigantisk skara av fans. Kan du berätta lite hur du startade din karriär?
– Allra första idén om musik och gitarr, som något man kunde göra själv, kom från Ace Frehley och Kiss Alive när jag var 12 år. Det riktiga intresset för musik kom när jag var 14-15 år då jag hört band som AC/DC och Led Zeppelin. Kort därefter skaffade jag en billig begagnad gitarr. Min första riktiga elgitarr var en Ibanez Explorer och därefter minns jag att jag skaffade en créme-färgad Kramer Pacer. Det som dock verkligen väckte ett intresse för gitarrspel var Ozzys första soloplattor; Blizzard of Ozz och Diary of A Madman. Jag tror nog att Randy Rhoads fortfarande hör till min största favorit. Med tiden kom jag också att lyssna mycket på Malmsteen, Uli Jon Roth och naturligtvis den fantastiske Shawn Lane. Jag tog egentligen bara några grundläggande lektioner, så dessa influenser blev också min huvudsakliga skola.
– Jag är dock mycket intresserad av musikteori och har en hel massa olika böcker allra främst om komposition, som jag ofta använder för att ta mig vidare i mitt skapande. Det finns en mängd olika influenser i mitt låtskrivande. Frank Zappa har till exempel varit väldigt viktig för mig. På senaste plattan kan du också i låten Domination höra ackord i staccato som jag fångade upp från 2:a momentet av Stravinskijs Våroffer. Jag lyssnar på väldigt mycket olika sorters musik och i framtiden kan jag mycket väl tänka mig att skriva filmmusik. John Williams hör till mina favoriter bland kompositörer.
Symphony X släppte nyligen den sjunde studioplattan i ordningen, kallad Paradise Lost. Hur gick arbetet med produktionen tillväga?
– Mycket av arbetet gjordes i min egen studio. Eftersom jag skriver materialet så kan jag också arbeta lite i min egen takt och vissa saker faller på plats lite bit för bit. Jag spelar in gitarrerna med olika förstärkare, men huvudsakligen är det Engl- och Mesa Boogieförstärkare jag använder, men här finns såklart också Marshalls och annat. Live kör jag däremot nästan uteslutande med en Line6 Vetta Head. Speciellt när man är förband, som nu till Dream Theater, gäller det ju att vara så lite i vägen som möjligt. Jag dubbar inte så överdrivet mycket, utan spelar in kompgitarrerna i höger- och vänsterspår i olika tagningar. Denna gång prövade jag ett spännande re-ampingsystem som heter GD7 och som gör det möjligt att från en gitarrsignal fördela denna till att försörja sju förstärkare, något jag naturligtvis var tvungen att pröva. Det slutade dock med att jag oftast använde en kombination av fyra förstärkare.
– Vad gäller gitarrer i studion blir det mest ESP MII Custom och Fender Stratocasters. Även min Caparison kommer till användning allt mer.
Kan du berätta lite om din signaturmodell från Caparison?
– Ja, den heter Caparison Dellinger II, Michael Romeo Custom och har en kropp i mahogny och lönn i hals och greppbräda. Den sistnämnda är ganska platt, något som jag verkligen uppskattar. Mikrofonerna är två humbuckers, en DiMarzio ToneZone vid stallet och en DiMarzio X2N i halspositionen. Jag är ingen större anhängare av aktiva mikrofoner. De passiva är mycket lättare att spela i och med att de blir mer dynamiska och svarar mer känsligt på anslag. Stallet är ett Schaller S-FRT av Floyd Rose typ. Vi håller på att vidareutveckla denna modell och ganska nyligen så skickade jag över en del gitarrdelar till fabriken för att se om vi kan få ihop något spännande och nytt.
Du får de mest vansinniga licks att framstå som något rätt enkelt. Hur har det utvecklats?
– Soloinsatserna faller ofta på plats av sig själv, efter alla dessa år av spelande, och är inget som jag direkt tänker på. Ibland hittar jag på något som kräver att jag går tillbaka och övar lite, men oftast flyter det på. ”Off the cuff” är min inställning till solon och improvisationer.