Som basist i skivbolaget Tamla Motowns studioband, (ibland kallat The Funk Brothers), mellan åren 1959 och 1972, bidrog James Jamerson stort att utveckla det moderna elbasspelet. Jamerson, som dog 1983 endast 47 år gammal, har dock först på senare år fått sin rättmätiga status för sina insatser och räknas allmänt numera som en av de stora elbasisterna.  Fenders elbas kom 1951 och redan året därpå väckte den viss uppmärksamhet eftersom jazzbasisten Monk Montgomery (bror till gitarristen Wes) började använda den i Lionel Hamptons storband. Med tiden dök Fenderbasen upp mer och mer i populärmusiken – Elvis basist Bill Black övergav mot slutet av 1950-talet sin kontrabas för Fenderns skull. Då handlade elbasspelet fortfarande mest om vanligt grundton/kvint-komp eller möjligen enkel treklangs-walking.
James Jamerson å sin sida spelade bas som ingen annan, och när han hade utvecklat sitt spel mot mitten av 60-talet på otaliga studiosessions för Tamla Motown, blev han förebild för generationer av soulbasister och andra. Listan kan göras hur lång som helst: Chuck Rainey och Jerrold Jemmott (Atlantic Records), Donald ”Duck” Dunn (Stax Records), Tom ”Rooster” Cogbill och David Hood (Muscle Shoals-studion), Ronnie Baker och Anthony Jackson (Philadelphia), Leroy Hodges (Hi Records), George Porter Jr (New Orleans), Rocco Prestia (Tower of Power), Verdine White (Earth Wind & Fire), Robert ”Kool” Bell (Kool & The Gang), naturligtvis Motown-alumner som Bob Babbitt, Michael Henderson (senare med Miles Davis) och Nathan Watts (Stevie Wonders mångårige basist), och så vidare.

James Lee Jamerson föddes troligen 1936 (folkbokföring var ingen paradgren i South Carolina) och sökte sig i ungdomen, som så många andra svarta sydstatare, upp till industristäderna. Jamerson hamnade till slut i Detroit, ”Motortown” eller bara ”Mo´town”, där alla bilfabriker fanns och arbetskraftbehovet var stort.
Jamerson, som hade skadat fötterna i en cykelolycka i barndomen – han måste alltid ha högskaftade boots för att stödja sina klena anklar – sökte sig inte till Ford eller General Motors utan till musiken. Han var praktiskt taget självlärd, men hade tillbringat mycket av barndomen vid radion, lyssnande på sin tids svarta musik, både jazz och R&B. Han kom snabbt in i Detroits musikervärld och fick lika snabbt rykte om sig att vara en mycket bra basist. En del av hans spelkompisar, bland andra pianisten ”Popcorn” Wylie, hade börjat extraknäcka i Motownbossen Berry Gordys nyöppnade studio, och så kom Jamerson in även där.

De allra tidigaste Motownlåtarna var ganska enkla slagdängor, och baskompet stabilt men konventionellt. Men när låtskrivarteamet Holland-Dozier-Holland väl knöts till bolaget fick låtarna en betydligt mer harmoniskt intressantare struktur. Detta gav Jamerson en plattform att utveckla ett basspel vilket var extremt rörligt, kraftigt synkoperat och hade ett mycket friare förhållande till både ackordsföljderna och 4/4-rytmen. Praktexempel på detta är bland annat Four Tops klassiker Reach Out (I´ll Be There) och Bernadette, Diana Ross & Supremes samt Temptations I´m Gonna Make You Love Me och Stevie Wonders For Once In My Life.
Under ett decennium kom Jamersons basspel också att kraftfullt bidra till hitlåtar med Martha & The Vandellas, Junior Walker & The All Stars, Marvin Gaye och otaliga av Motowns ”one and two hit wonders”.
Gitarristen Joe Messina, en annan av Motowns studioveteraner, som var den som ofta dubblerade Jamersons basgångar på sin gamla Fender Telecaster med Jazzmasterhals, berättar om sitt första möte med basisten.
– Första gången jag hörde honom var jag inte alls imponerad. Jag tyckte mest att det lät som om han spelade ett eget bassolo mot resten av bandet. Jag var ju van vid att basister skulle spela grundton/kvint eller walking i fyrtakt. Men snart förstod jag vad det var han gjorde, och jag började också dubblera hans basgångar... Det fanns dessutom redan ett par gitarrister som skötte ackordskompet.
– Ibland fanns det skrivna basgångar, ibland hittade James på egna. Ibland spelade jag de skrivna basgångarna medan James började spela sina egna! James Jamersons storhet som basist var framför allt att han vågade ta ut svängarna i sina basgångar. Vi hade stadiga trummisar som Benny Benjamin, ”Pistol” Allen och Uriel Jones, och kompgitarrister som Robert White och Eddie Willis som höll ordning på taktslagen (Messina nämner diskret nog inte sig själv, men han är känd som mannen som aldrig missade ett backbeat, förf anm) och som gav James möjligheten att, som jag sa, närmast spela ett kontinuerligt bassolo. Han spelade massor av up-beats, resten av kompet var nästan på gränsen till stelt, men lustigt nog föll allt på plats när det var klart!
– James var alltid trevlig mot mig, men han kunde vara litet knepig och lynnig. Ibland sa han ”jag känner inte för att spela i dag” och då fick vi flytta på den sessionen. Han var nog den enda av oss som kunde ta sig den friheten.
Basisten Bob Babbitt, som själv spelat på fler hits än han kan minnas, kom till Motowns studio i Detroit i slutet av 1960-talet och jobbade både vid sidan av Jamerson och som hans ersättare. Babbitt turnerar fortfarande med The Funk Brothers, alltså de som finns kvar av det gamla studiobandet från Detroit.
– James har haft ett enormt inflytande på basspelet. Han spelade så helt annorlunda än de flesta andra basister inom populärmusiken före honom. Han använde kromatiska löpningar, sänkta kvinter och andra element som kom från jazzen. Jag brukar säga att hans stil var undervisande, han visade fram helt nya saker som tilltalade såväl den stora publiken som musikerna. Det var det som var det fina med Motownmusiken; den hade sin distinkta stil och var svår att efterhärma, dessa låtar lever än i dag, 40 år senare. Även om det är popmusik i grunden så finns det också så mycket att ta till sig för musiker.
– Jamersons stil består av tre nyckelelement, anser Bob Babbitt. För det första känslan, att han oavsett antal toner kunde förmedla en feeling. För det andra hade han en sådan frihet i sitt musikaliska uttryck – han kunde spela tajt med trummorna men lika gärna lämna fyrtaktsrytmen. För det tredje fick han alltid basen att låta som en röst.

Allan ”Doctor Licks” Slutsky, amerikansk musiker och arrangör, har både skrivit en bok om James Jamerson och producerat TV-filmen med samma namn om The Funk Brothers, Standing in the Shadows of Motown. Hans intresse för och uppskattning av Jamerson kommer sig inte minst av att denne insåg att elbasen var ett nytt och alldeles eget instrument. Innan dess hade den mest varit ett (ofta motvilligt brukat) biinstrument för kontrabasister, eller också var elbasisterna ”omskolade” gitarrister.
– Jamerson gav elbasen en distinkt röst. Man kan skönja en stadig utveckling i hans spel fram till 1964, när han formligen exploderade i sin egen stil, som han fram till runt 1970 utvecklade till rent virtuoseri. Han hade en mycket väl utvecklad känsla för både synkopering och harmonik, där han ofta spelar på up-beat eller gör oväntade kromatiska övergångar eller andra små musikaliska ornamenteringar från ett ackord till nästa.
Det sorgliga var att när Jamerson stod på sin musikaliska höjdpunkt åren i slutet av 1960-talet, så visste nästan ingen utanför Detroit vem han var eller ens vad han hette. Europeiska stjärnbasister som Jack Bruce och Paul McCartney hyllade entusiastiskt ”that guy on the Motown records” men Jamersons namn hamnade aldrig på skivomslagen. Funk Brothers, en av de mest kreativa studiogrupperna, fick inte riktig credit förrän decennier senare, och då hade många av musikerna dött.

Än i dag spelar mängder av coverbandbasister Jamersons basriff på Supremes-låten You Can´t Hurry Love, och de spelar det nästan alltid fel. Jamerson byter nämligen ackord en halv takt före resten av bandet hela tiden. Inte ens den ypperlige basveteranen Leland Sklar fick till det på Phil Collins-versionen…
Phil Chen, känd som basist åt bland andra Rod Stewart, Jeff Beck, The Doors, Eddie Van Halen, Brian May, Pete Townshend, Keith Richards & The New Barbarians, med flera, är en av de mest hängivna Jamersonlärjungarna.
– James Jamerson var det förra seklets soulbasgeni. Han hade feeling som ingen annan, vilket jag anser är det som gör en stor musiker, och något man inte kan lära sig ur böcker. Prova att spela Marvin Gayes What´s Going On liggande på rygg och dyngrak klockan fyra på morgonen. Klarar man det provet så är nästa steg att komma på basgångarna! Slutligen: lägg till magi genom att spela rätt toner på rätt ställe med rätt intensitet i anslaget! Vilket James gjorde på 80 listettor från Motown.
– Hans tolkningar och val av toner var geniala. Han kunde spela bebop-toner utanför skalan, men landade alltid på grundtonen för att gå vidare i skalorna, snyggt och utan ansträngning, ungefär som Charlie Parker. Det har betytt mycket för mig personligen, eftersom jag känner varje ton och nyans i kroppen och vill vara som han när han berör mitt innersta.
– Nyckelfaktorn var att han kunde spela samma låt med olika artister och hitta på den ena fantastiska baslinjen efter den andra hur enkelt som helst. Och allt detta gjordes på en fyrasträngad bas med gamla LaBellasträngar. De var en viktig del i hans sound, plus att han hade högerhandsanslaget vid kåpan. Man kan inte få hans sound med ”pianotrådsträngar”.
– Han var en innovatör i feeling och val av toner, och då menar jag inte bara tonen i sig utan hur han spelade den fingrad eller på lös sträng. Ett exempel: i I Was Made To Love Her går han från Ciss till Ess, och då måste D spelas på lös sträng för att få fram känslan av luftighet, övertoner och flöde. Att ta D på A-strängens femte band är nästan förbjudet.
– Det är lätt att spela rätt toner på fel ställen, om du förstår vad jag menar. Att kopiera är en sak, att lira med feeling något helt annat. Att planka Motownhits verkar enkelt men är mycket svårt både vad gäller rytmik och feeling.

Carol Kaye, själv legendarisk studiobasist i Los Angeles på 1960-talet, har hävdat att det i själva verket är hon som spelar bas på många Motownspår, till exempel Stevie Wonders I Was Made To Love Her. Ja, James själv är ju död så han kan inte säga emot, och förvisso var det så att Motown förlade en del framför allt demoinspelningar till Los Angeles mot slutet av 1960-talet. Allen ”Dr Licks” Slutsky, som bland annat ligger bakom hyllningsfilmen till The Funk Brothers, Standing In The Shadows Of Motown, har både studerat inspelningar och intervjuat nyckelpersoner och kommit till slutsatsen att Kayes utsaga inte stämmer, utan att det med största säkerhet är Jameson som spelar på dessa inspelningar. Bob Babbitt delar hans uppfattning.

I början av 1970-talet flyttade Motown sin verksamhet från Detroit till Los Angeles, och Jameson flyttade med. Men hans sound upplevdes där som primitivt och passade inte in i de slicka LA-produktionerna. Han gjorde några turnéer med bland andra Marvin Gaye och Joan Baez, men studiojobben blev allt färre och det förvärrade också alkoholmissbruket som han redan under Detroitåren påbörjat, och som bland annat ledde till att Bob Babbitt gjorde entré i Motowngänget för den händelse Jamerson var i för dålig form. Till sist tog spriten hans liv, indirekt genom skrumplever, hjärtproblem och lunginflammation. James Jamerson dog 1983, endast 47 år gammal. Men hans arv lever vidare tack vare mängder av basister som har honom att tacka för mycket. Det lever också vidare genom sonen James Jamerson Jr, som är en efterfrågad basist i Los Angeles som också har spelat med många Motownartister och även med andra stjärnor som The Crusaders, Bob Dylan och BB King.

Jamerson spelade in stort sett alla sina klassiker med ”The Funk Machine”, en Fender Precision Bass av årgång 1962, med rosewoodgreppbräda och helt i original, med alla kåpor kvar, och med flatspunna LaBella heavy gauge strängar, som bara byttes om de råkade gå av, vilket ändå hände rätt ofta med tanke på hans kraftfulla anslag. Jamerson använde i allmänhet bara höger pekfinger, kraftigt böjt, vilket gavs smeknamnet ”The Hook”. Hans högerhandsteknik var okonventionell; han stödde övriga fingrar mot plåtkåpan över miken och hade tummen hängande fritt i luften.
I studion gick han alltid rätt in i mixerbordet med basen. Hans lilla scenförstärkare var den då nästan obligatoriska Ampeg B-15 ”flip top” och behövdes något större använde han en 250-watts ”madrasserad” Kustom-rigg med 2x15 JBL-låda. Han hade ytterligare några basar i arsenalen, bland annat en åttasträngad Hagström. Tyvärr stals flera av hans basar under Los Angelesåren, däribland The Funk Machine (bara någon vecka innan han dog), men Fender har gjort reissue-modeller av den klassiska P-basen, och den som har starka nypor kan ju också köpa de gamla LaBellasträngarna.
Jamersons tyska kontrabas, som han använde på många tidiga Motownspår, till exempel Heatwave med Martha & The Vandellas, ärvdes dock av sonen James Jr, som här om året sålde den på en välgörenhetsauktion för närmare 200 000 dollar.