Man vill veta vilka strängar jag använder. Det är viktigt. Jag kommer inte undan.  Unga och gamla, proffs och amatörer ansätter mig och jag försöker glida undan. De kunde lika gärna fråga på vilken sida av tallriken jag brukar lägga ärtorna, var smakar de bäst? Vänster, höger eller kanske längst upp?

Jag försöker inte kokettera med aningslös stränghållning. Saken är den att allt stål låter likadant och dessutom gillar jag ljudet av mycket gamla och feta strängar, byter om någon går av. Men tjockleken? Jätteviktigt, men om det ska vara lagom fjong i en 011 måste den stämmas upp till tonen E, och det gör jag aldrig. Jag stämmer om gitarren i alla möjliga varianter så strängtjockleken spelar egentligen ingen roll. Ibland blir det lite för löst, och då har det sin charm med strängrassel och annat missljud. Om jag stämmer gitarren i ett öppet F blir det stenhårt och omöjligt att spela men klangen blir underbar. Man får ta skeden i vacker hand så att säga. Det har inte alltid varit så här. Det fanns en tid när detta var viktigare än allt annat. Strängar, sladdar, förstärkare – och mer än allt; det eviga letandet efter ett bra sololjud. Förstärkare skulle byggas om och bestyckas med nya rör. Elektronikgeniet Tommy Folkesson i Skövde lödde och skruvade tills baksidan av min Marshalltopp såg ut som Kennedy Space Control. Jag trodde det skulle lösa allt. Jag var övertygad om att jag gjorde rätt.
Det fanns inget större och det styrde mitt liv från morgon till kväll, allt annat fick stå åt sidan. På något mirakulöst sätt träffade jag en tjej, eller snarare var det väl så att hon träffade mig. Jag var 25 år och hade aldrig varit i närheten av en kvinna. Nu i efterhand får man väl betrakta det som en smärre bedrift men jag var ung, blyg och livrädd för allt som inte kunde anslutas med en telekabel. Det blev en kort relation. Redan efter första veckan deklarerade jag att ”mitt liv är musik, och till och med mitt pedalbord är viktigare än du” Hon försökte en period att leva med sin tilldelade plats i hierarkin strax under mitt pedalbord, men gav upp och lämnade mig. Jag blev naturligtvis jätteledsen men valde självömkan framför eftertanke och ringde omgående Tommy Folkesson för en ny modifiering av min Marshalltopp. Det gick några år innan en ny kvinna träffade mig. Nu hade jag mognat en aning och placerade henne lite högre upp i prioritering, någonstans mellan pedalbordet och högtalaren. Det är sorgligt och jag skäms. Men så här var det, och jag ångrar varje dag jag stått där och letat gitarrljud medan livet passerade mitt framför näsan på mig. Jag hade världens bästa gitarrljud men inget att säga. Helt tomt. Om någon klivit in i skallen på mig hade man funnit gitarrer i alla rum.

Johan Norberg, vad vill du säga med din musik?

– Jag vill spela gitarr.

Ja, men vad vill du berätta?

– Jag vill berätta att jag spelar gitarr.

Ja, jag förstår, men vill du inget mer?

– Jo, vänta nu (tänker en stund) Jag vill spela ännu mer gitarr!

Det är i relief mot detta du ska förstå varför jag inte längre övar, inte bryr mig om vilka strängar jag har eller ägnar mig åt någon annan instrumentvård. Men du skall inte göra som jag. Du ska öva, prova strängar och förstärkare och leta dig fram till det perfekta ljudet. Men du ska också: Älska, laga god mat, springa en runda i skogen, komma ihåg dina vänners födelsedagar och överraska med tårta. Lev ett bra liv och ditt perfekta och alldeles personliga uttryck kommer att trilla in som ett brev på posten.

Gör inte som jag. Jag gjorde fel.



Publicerad 6/05.