Det är få svenska studios som lyckas locka utländska hårdrocksband till Sverige. En av dem är Studio Fredman. Producenten, teknikern, grundaren och tillika gitarrist i gruppen Dream Evil, Fredrik Nordström, avslöjar här en del av hemligheterna bakom sitt världsberömda sound.  Dimmu Borgir, At the Gates, Hammerfall, In Flames, Opeth, Arch Enemy, The Haunted, Septic Flesh och japanska Volcano är några namn som dyker upp när man skärskådar Studio Fredmans diskografilista. Tiderna förändras dock och det som förr var självklart, det vill säga att man bokade en studio i ett antal veckor, spelade in, mixade och åkte hem med en färdig master, har nu förändrats.
– Jo, nu för tiden är det många band som spelar in hemma eller i en studio i sitt hemland och bara kommer hit och mixar. När vi flyttade studion ut hit till Hyssna anpassade vi den efter det och lade ner krutet på att göra ett bra kontrollrum, säger Fredrik Norström.
– Men det är ett elände med det förbannade Cubase som folk spelar in på. Programmet har en tendens att skriva låttitlar på filerna och göra en massa understreck. Sedan när man gör import och export av all data så fattar inte datorn det och det blir bökigt att hantera. Kunskapen är inte fulländad hos folk i det avseendet. Vidare är det många som vill spela in ”lajnat” och att jag ska re-ampa. Vi har testat, men jag tycker man tappar ljudkvalité. Folk förlitar sig också för mycket på Pod:ar och visst har väl en del lyckats få bra ljud, men det är något med det digitala som påverkar på ett negativt sätt.
– Sedan är det väldigt många som är nervösa för att de inte riktigt vet hur de ska göra och spelar in sjutton spår av allt. Grundtipset är – när ni tycker det låter bra och ni är nöjda, då låter det bra. Låter det inte bra, kan inte jag få det låta bra heller, möjligen bättre, men det går inte att tälja guld ur en gråsten, säger han lite smått filosofiskt.
En annan diskussion brukar vara vilken samplingsfrekvens man skall spela in på. Fredrik brukar köra på 44100.
– På de gamla DAT:arna kunde man höra skillnad mellan 44100 och 48000, men jag hör ingen skillnad nu. Det blir bara större filer, konstaterar han.
Ett av Fredriks starkaste kort är hans gitarrljud som ofta låter fett som en betongvägg men samtidigt har tillräcklig dynamik.
– Förr körde vi alltid med en förstärkare och två Shure SM 57:or. Jag har provat en massa mikrofoner, ställt upp och testat, men vi har alltid fallit tillbaka till den klassiska med en 57:a rakt in mot konen och en vinklad 45 grader, nedmixade på ett spår. Vi körde sedan två gitarrer en vänster och en höger och så ett nytt ljud med ny låda eller topp och två nya gitarrer, vänster och höger. På så sätt fick båda gitarristerna samma ljud och det var enklare att få en bra balans.
– Under 2002 ändrade vi metod. Sedan dess gör vi oftast två tagningar, vilket blir tightare än fyra. På Dream Evilplattorna efter Dragonslayer har vi gått in med signalen i en topp, vanligtvis en Engl Savage 120, genom pre-amp ut och in i slutsteget på en annan, typ Hughes & Kettner, Randall eller 5150, vars slutsteg låter väldigt annorlunda, och kört den som slav. Vi tar sedan ut signalerna till två fyrtolvor, en från varje topp, kör två 57:or på varje låda och spelar in det på två spår.
På det senaste Dimmu Borgiralbumet har Fredrik tagit det ännu ett steg längre.
– Vi gick in med signalen i en Engl Special Edition-topp, genom pre-amp ut från den och in i slutsteget på en Savage 120. Vi mikade därefter upp två lådor med fyra 57:or och mixade ner det på två spår. På dubben gick vi med signalen in i en Roland GP8, ut från den och vidare in i slutstegen på Special Edition-toppen och Savage 120:n, spelade in med fyra mikrofoner och lade ner det på två spår.
Ett annat tips Fredrik har är att musikerna måste försöka tubba på sin stolthet för låten och soundet.
– På vissa låtar passar det bättre att en gitarrist lägger alla gitarrerna. Det innebär ju inte att den ene är bättre, men killen som har skrivit riffet spelar det oftast bättre och det blir oftast inte hundra procent synkat när någon annan skall dubba det. Egogrejen är svår att komma över ibland och basister är nästan värst. Det var ett band som ville mixa här och jag skulle lyssna lite först. Jag konstaterade att basljudet lät kanon. De påpekade att det inte var det spåret de skulle använda utan ett annat som lät sämre. Jag frågade varför och då visade det sig att det var gitarristen som spelade på det första. Basisten lade om basen, men strängarna var för låga så det skramlade väldigt. Han vägrade dock köra på gitarristens spår, så det blev som det blev. Jag tror det är Steve Harris fel alltihop. När de spelar sextondelar med fingrarna och slår ner strängen så bara klankar det. Det är charmigt för Maiden kanske, men… Ärligt talat, Number Of The Beast, hur otajt är inte den? Den låter bra som helhet, men inte speciellt bra individuellt, konstaterar han.
Vid inspelning av gitarrsolon håller Fredrik sig gärna till det väl fungerande standardkonceptet Marshall JCM 800, Marshallåda och Ibanez Tube Screamer. Kompgitarrerna kör han gärna helt torra medan sologitarren får samma effekter som sången för att ge kontinuitet i ljudbilden.
I dagens hårdrock är det mer regel än undantag att band spelar in med gitarr och bas nedstämt till D, C eller till och med H. Problemen att undvika krockar mellan bas och gitarrfrekvenser förekommer, samt det faktum att nedstämda gitarrer ibland inte ens tål ett normalt anslag för att svaja och bli ostämda i tonen.
– Jag brukar alltid säga till banden att om de kör normalstämning är det .009-set som gäller, .010 på Ess, .011 med D-stämning, .013 om de kör i C. På det sättet undviker man svaj i tonen. Jag har själv spons från ESP och försöker nu förmå dem bygga en recording Eclipse. Den modellen är idag alldeles för grovhuggen i stämskruvarna, strängarna fastnar i sadeln och man får fila upp den ordentligt. Jag vill ha en ny form av konstruktion med låsbar sadel, som man har på gitarrer med svaj, fast gitarren ska vara utan svaj och med finstämning vid stallet. På så sätt håller den stämningen hur länge som helst. Jag brukar idag ta en gitarr med svaj, slå in kilar på baksidan så det blir tight och lägga i toalettpapper för att ta död på fjädrarna. Om man spelar in kompgitarrer ska man kunna koncentrera sig på det och inte behöva trixa med att stämma hela tiden. Det är bara frustrerande, säger han bestämt.
Vissa producenter och ljudtekniker vill att man ska ta med sig lite exempel på gitarr-, trum- och basljud som man gillar. Hur arbetar du i det fallet?
– Ibland kommer band in och säger att de vill låta som At The Gates. Då brukar jag säga att de kanske kan fråga om de får vara med i bandet istället. Nej, vi river alltid ner allt efter varje inspelning och bygger sedan från början. Visst har vi en del pre-sets på till exempel reverb som jag använder, men jag försöker ändå tweaka dem lite. Utgångspunkten är att skita i vad andra gör. En gång fick vi till ett kanonbra bastrumsljud. Då visade det sig att vi glömt kvar en kompressor till gitarr på den kanalen. Det är en LA22:a, som ingen verkar veta vad man ska ha till. Man kan sätta attacktiden på knäet, peak eller average. Sätter man den på peak är den fruktansvärt snabb, noll attacktid, noll releasetid och sedan har man ett keyfilter där man kan ställa in exakt vilken frekvens man vill den skall komprimera. Marshallådor är ju klassiska med det puffiga i mellanregistret. Kollar man kurvan ser det ut som en bulle. Då går man in med LA22:an, letar upp frekvensen, som oftast uppträder när gitarristen spelar i Fiss, drar ner thresholden och komprimerar just det jobbiga frekvensen. Sedan kan man skjuta på mer bas på gitarren och kompressorn tar bort den jobbiga puffen. Man kan även använda den som de-esser och ta bort klinket på basen. Fel verktyg på fel plats brukar ofta funka bra, säger han med ett skratt.
För att prata lite om Fredriks eget band Dream Evil kan nämnas att de just släppt sitt fjärde album United.
– Denna gång spelade vi in 18 låtar på 22 dagar. Vi tog in en heavy metaljury, inga musiker utan bara öldrickande hårdrockslyssnare, som fick hjälpa oss välja låtar. Tyvärr tog vi fram ölen och whiskeyn för snabbt så de blev fulla innan de började lyssna. Istället för att skrota de fem låtar som inte kom med gjorde vi en specialupplaga med en extra halv cd, det vill säga en bonus mini-cd. Vi spelade ju in en cover av Helena Paparizous schlagerlåt redan för ett och ett halvt år sedan och skulle släppa den på singel. Sedan gick ju Lordi och vann och då kändes det lite som om man försökte rida på deras våg. Därför tog vi med den som bonus nu. Äh, vi kör på oblodigt allvar, som någon sade. Vi är inte Spinal Tap, men vi är inte heller Rhapsody. När vår basist Peter, som är bandets seriösaste musiker, himlar med ögonen, då vet man att det är bra. Musik är underhållning, glöm inte det, avslutar Fredrik.