En ovanligt mild kväll i november spelade Jon Auer som enmansförband åt Ed Harcourt på Kulturbolaget i Malmö där FUZZ träffade honom någon timme innan han skulle gå på scenen.  Det senaste året har varit hektiskt för Auer som hunnit ge ut skivor och turnerat med båda sina band The Posies och Big Star. I slutet av 2006 gav han dessutom ut sin första soloskiva, Songs From the Year of Our Demise.
Sin senaste skiva From the Year of Our Demise har Jon Auer själv beskrivit som terapi. Den handlar bland annat om vänner som försvunnit i missbruk, människor som dött och skilsmässor. Det ganska råa sound som utmärkt The Posies skivor ända sedan debuten Failure har ersatts av en mer förfinad och genomarbetad ljudbild.
Under hösten och vintern har Jon Auer rest runt i USA och Europa för att lansera albumet med en rad solospelningar.
Vad använder du för utrustning när du spelar ute?
− Nu när jag spelar solo har jag en enkel uppsättning effekter. Den viktigaste är en Boss Chromatic Tuner eftersom jag har så många olika stämningar på gitarren. Det är den ultimata stämapparaten, många har försökt göra likadana men ingen är lika bra som originalet. Jag använder också billiga Danelectropedaler med fåniga namn som Chili Dog. Det är deras flanger och oktavpedal jag har med mig. Flangern ställer jag in så att den får ett mer phaseraktigt ljud istället för det metalliska flangerljudet. I Posies använde jag ofta en oktavpedal när jag spelade solon, till exempel på låten Throwaway från Amazing Disgrace, men då var det en Boss Oc 2. Jag använder också en Boss compressor/limiter. Bland det viktigaste är att ha en bra förstärkare med fjäderreverb, som utgör en stor del av mitt sound. Det är lika viktigt för mig som för en surfgitarrist.
Vilka gitarrer använde du mest? Tidigare såg jag att du har en Gibson ES 335 som du också hade när Big Star spelade i Stockholm i vintras.
− Det är en riktig skräphög till Gibson som jag bara betalade 300 dollar för. Från början tror jag det var en Gibson ES 330 som var avsedd för vänsterhänta, därför är det hål på fel sida av kroppen. Någon har tagit bort originalsadeln och satt dit en tailpiece istället. Den är omgjord på ett klumpigt sätt och om du tittar närmare på den är den riktigt ful men träet är helt fantastiskt och har ett varmt och samtidigt klart ljud som många halvakustiska Gibsons saknar. Det ljusa glimrande ljudet passar mitt sound.
Den andra gitarr jag använder mig mest av är en vit Gibson SG Les Paul Custom från 1973 med tre mikar. Den hade jag när The Posies spelade in Frosting on the Beater och Amazing Disgrace. Men den har jag inte med på turnéer längre eftersom den fått så mycket stryk och har gått sönder fyra gånger. Halsen har varit av och det fattas bitar av den på ryggen. Jag är väldigt känslig när det kommer till den gitarren och har nästan börjat gråta när den har gått sönder.
Vad har du för förstärkare när du spelar in?
− Mitt hemliga vapen är en Fender Super Champ från mitten av 1980-talet som har en tiotums högtalare och är på 15 w och har det bästa fjäderreverbet i mänsklighetens historia, den låter helt fantastiskt! Jag använde den mycket på The Posies Frosting on the Beater.
Med en så liten Fenderförstärkare måste du få bra ljud även på låga volymer.
− Ja, när jag spelade in demon till Coming Right Along (från Frosting on the Beater) satt jag i en källare och på övervåningen sov fyra personer som inte vaknade. Jag hade vridit upp volymen på förförstärkaren till max på den rena kanalen och fick ett överladdat ljud som påminde mer om den sorts distorsion Neil Young använder än om heavy metaldist. Sedan satte jag en Shure 57a rätt mot förstärkaren och spelade in på en 4-kanals Fostexporta och kassetten komprimerade ljudet. Det är precis det man hör på skivan. Vi försökte återskapa ljudet i studion men det blev inte lika bra som på demon.
När började du spela gitarr?
− Min pappa var gitarrist och när jag var 12 år flyttade jag hem till honom och bodde i rummet där han hade alla sina gitarrer. Jag var en riktig nörd och vad gör nördar annat än spelar dataspel, onanerar eller lär sig spela gitarr? Redan efter två veckor var jag besatt av att spela och ägnade 5-6 timmar om dagen åt det. När jag var 14 lärde jag mig skalor och var helt inne på heavy metal och gitarrister som Eddie Van Halen, Yngwie Malmsteen och Al Di Meola och jag ville spela som dem. Tekniskt sett kunde jag spela mycket bättre och mycket snabbare än vad jag har kunnat senare.
Om man ska hårdra det så är väl en skillnad mellan pop och rock att i pop är låten alltid det viktigaste medan i viss rock är den mest en ursäkt för gitarrsolon.
Vad var det som fick dig att börja med pop istället?
− När jag spelade hårdrock tog jag till mig stilen helt och hållet och hade Iron Maiden t-shirts med avklippta ärmar. Runt julen 1984 gick jag och min farbror och såg en film som hette This is Spinal Tap och jag skrattade nästan arslet av mig. Efter det kunde jag inte ta stilen på allvar längre utan började spela synt och skaffade Robert Smith-frisyr. Vad jag upptäckte när jag spelade olika musikstilar var att jag gillade bra melodier och att det inte spelade någon roll vilken stil musiken hade. Jag kunde höra att det fanns bra sånger i heavy metal och i gothmusik. Så Ken (Stringfellow) och jag började skriva klassiska popsånger med The Beatles som främsta förebilder och det var då vi bildade The Posies.
Att försöka ta ut dina låtar på gitarr är en ganska tuff uppgift. Precis som till exempel Elvis Costellos låtar har de en ganska avancerad struktur där många olika delar möts, de är nästan som små symfonier.
− Små symfonier? Jag tycker om den beskrivningen! Jag uppskattar också att du har upptäckt det komplexa i sångerna. Många tycker att pop är simpel musik men jag tycker inte att det stämmer. Jag tycker faktiskt att rock är mycket enklare än pop. I rak rock är ett riff eller ett groove det viktiga men i pop handlar det mer om ackordföljder. Och bra pop för mig är bedräglig, för om en bra popsång gör sitt jobb hör du inte hur komplex den är. Den ska bara flyta på. Det är när du börjar titta närmare på den som du upptäcker att det är mycket som händer. Men låtar kan också bli för överarbetade och jag har skrivit många låtar som av den anledningen inte ens kommer att hamna som b-sida eller i en box med udda material.
Jag har också ett hemligt vapen när jag skriver – alternativa stämningar. Det blev ett bra sätt att få gitarren att kännas ny när jag hade tröttnat på att spela samma gamla ackord i standardstämning. Om du spelar ackorden på samma sätt men har stämt om gitarren blir det något helt nytt. Vissa låtar har kommit till på sättet som till exempel Burn and Shine från Frosting on the Beater som jag skrev när jag precis hade lärt mig stämma gitarren i G.
Även om du har skrivit många känsloladdade sånger till The Posies upplever jag Songs From the Year of Our Demise som ännu mer naken och sårbar.
− Jag hade samlat på mig så mycket som jag ville uttrycka och istället för att gå till en psykolog blev den här skivan som terapi för mig. Därför blev det en slags konceptuell skiva som handlar om förändring, förluster, att gå vidare och våga släppa taget och att acceptera det man inte kan förändra. Det finns något med att uttrycka smärta i musik som förvandlar smärtan och gör den till något positivt. Även om jag älskar rolig musik som Beastie Boys och hårdrock är min favoritmusik den formen av bekännande låtskrivande som går under ytan. Elliott Smith är ett perfekt exempel på det. Det finns något oerhört kraftfullt i sårbarhet.