Nu har det kommit. Det man länge anat men inte vågat säga för att slippa bli utpekad som mesig gammal jazzgubbe: Forskningsresultat om headbanging.  Läkaren och journalisten Andres Hansen skriver i senaste numret av Läkartidningen om australiska forskares rön om headbanging som publicerats i BMJ (British Medical Journal).
"Att slänga huvudet fram och tillbaks är den vanligaste metoden. Men det finns individer som föredrar en mer cirkulär rörelse med huvudet. Forskarna har gått vidare och mätt vilket cervikalt rörelseomfång rörelsen innebär och hur snabbt huvudet rör sig och relaterat detta till potentionella skador. En rörelse av huvud och nacke på 75 grader kan leda till yrsel och huvudvärk. Om nacken rör sig 105 grader eller mer finns risk för lindrigt traumatisk hjärnskada.

Långvariga hjärnskador riskerar den som headbangar snabbt, minst 180 slag per minut, med ett rörelseomfång på minst 120 grader (även om det för en oinvigd ter sig rätt otroligt att man ska hinna röra huvudet så snabbt). Till offren hör Terry Balsamo*, gitarrist i bandet Evanescence, som 2005 ådrog sig stroke till följd av headbanging, skriver BMJ”.

Jag antar att det finns ett ganska klart samband mellan hur knepiga låtar man spelar och hur stort ”cervikalt rörelseomfång” man har.

Det kan inte vara lätt att spela med till exempel Meshuggah om man ska upp i 180 headbangar per minut. Fredrik Thordendal och hans polare ser mest ut att depphänga med huvudet lite emellanåt, som man gör när man håller på att svimma. De kör en minimalistisk headbanging och släpper ner skallen, låter den hänga en stund, penslar lite med håret över golvet och så upp igen.

Ett föredöme ur medicinsk synvinkel, kanske kunde de ställa upp i en kampanj från socialstyrelsen. ”Högst 6-8 bangar i minuten”. En sak är säker, de kommer att leva längre, kanske döva men i alla fall vid liv.

Andra band med enkla låtar kör hårdare huvudkast och kanske finns det en exakt överensstämmelse mellan svårighetsgrad och antal headbangar per minut. Det här med håret har en central betydelse eftersom bangandet började på den tiden alla rockare var långhåriga. Men under resans gång har helt andra utseenden smugit sig in. Plötsligt började några klippa håret, men utan att för en sekund ge avkall på det ivriga bangandet. Det tycker jag, som amatör på området, är helt fantasilöst. Nu undrar jag, med risk för att än en gång vara gubbig, är det inte håret som är själva poängen? Hårpropellern är väl själva urbangen, the Big (head)Bang!

Nya frisyrer borde kräva helt nya lösningar. Varför satsar inte de kalrakade på fotarbetet som omväxling? Börjar inte det här bredbenta ”Det råkade komma en tesked blött vid förra möken” - sättet att stå, vara lite uttjatat? Men å andra sidan, om man bortser från headbangandet, finns det knappast någon bättre genre att åldras och bli riktigt gammal i än Metal. Man kan stå där stendöv, stilla, bredbent och vagga lite. Det ser redan ut som man har skitit på sig så det gör ingen större skillnad när så verkligen är fallet.

* Hur gick det då för Terry Balsamico? Jo, han överlevde sin stroke, har återhämtat sig och turnerar igen med sitt band. Som ett resultat av sin skada använder han nu sina dreadlocks som sceneffekt genom att skaka dem lite och hänga fram dem medan han fortfarande står stilla för att undvika nya hjärnblödningar. Så kan det gå… rock’n’roll!