FUZZ KUNDTJÄNST  


KÖP NYA NUMRET »
PRENUMERERA »
PROVA TRE NUMMER »
BESTÄLL TIDIGARE NUMMER »
GE BORT FUZZ »
Sökmotor
STARTINTERVJUTESTRECENSIONRIFFFIXSTUDIOVINTAGERIGGKRÖNIKATÄVLINGANNONSERAKONTAKTA FUZZOM FUZZINFO IN ENGLISH
Bill Frisell
I en ocean av musik

Av Michael Dee

När man går igenom den amerikanske gitarristen Bill Frisells album, samarbeten och sessioncredits börjar man snart undra om det finns någon sorts musik han inte givit sig på, utom då möjligen renodlad techno.  
Sedan början av 80-talet har han inte bara varit en av centralfigurerna inom jazzscenen. Han har samarbetat med bland annat John Zorn, Elvis Costello, Ryuichi Sakamoto och Ron Sexsmith, gjort musik till både tecknad film och Buster Keatons stumfilmsklassiker
Det finns mycket vänlighet och värme i Frisells musik men också nyfikenhet och rastlöshet. Han tycks gigga ständigt och när FUZZ till slut får tag på honom sitter han på Seattles flygplats och väntar på ett försenat plan.

– Jag är på väg till New York för att göra en inspelning med Kermit Driscoll, basist och nära vän till mig. Vi har spelat mycket ihop genom åren och det är hans musik och cd som gäller den här gången. Har ingen aning om vad det blir. Jag kommer att spela elektriskt. Inspelningen varar tre dagar sedan åker jag hem till Seattle.

Ska du själv ut och turnera?

– Jag är bara hemma några dagar och därefter ska jag ut på en kort turné. Resten av året följer samma spår, från en sak till nästa. Jag ska turnera som duo med Greg Leisz, slidegitarristen. Eter det en trioturné med Greg och Jenny Scheinman på violin. Därefter blir det konserter med andra konstellationer, bland annat Viktor Krauss och Tony Scherr. Det är nästan som en enda lång turné som jag improviserar ihop

Det reflekterar väl din karriär som musiker? Du har spelat mängder av olika sorters musik i otaliga konstellationer. Finns det en röd tråd i allt detta, en viss kvalité du letar efter?

– Det är nog allt det olika som håller mig på bettet, gör mig inspirerad. Nästan alla de jag nämnde tidigare är nära vänner till mig och vi har spelat tillsammans i åratal. Men det är olika varenda gång vi möts och jag lär mig alltid något som jag kan föra med till nästa projekt eller samarbete. Så det går aldrig rutin i musiken för mig.

Jag såg dig på Village Vanguard i New York för sex år sedan. Det hade varit en vansinnigt stressigt dag men så fort du kom ut på scenen och började spela försvann allt det och det var som att lyftas upp på ett på moln?

– Det är intressant att du säger det för jag brukar spela på Village Vanguard ett par veckor varje år och det är just för att det för mig känns som en behaglig liten bubbla jag kliver in i. Stället har fantastisk atmosfär och fullkomligt andas historia.

Det finns en vänlighet och värme i din musik som jag associerar med amerikansk rootsmusik; bluegrass, countryswing etc. Är det på något sätt det emotionella ankaret i din musik?

– Det är den musiken jag växte upp med, folk, blues, rock’n’roll och ju äldre jag blir, desto mer kommer jag till insikt med vad det är jag egentligen kan och känner till. Det är det som jag instinktivt vänder tillbaka till. Jag försöker alltid hitta saker som ligger begravda någonstans i mitt medvetande, ta fram det och spela det. Men inte rakt av. För jag försöker alltid gå i två riktningar, dels bakåt och djupt neråt i mitt medvetande, dels framåt och blicka in i framtiden. Och förhoppningsvis funkar det tillsammans så att det uppstår något nytt.

Jag såg en kommentar om dig någonstans, att folk vanligtvis fokuserar på en sak i sitt lyssnande men att du tar in allt?

– Jag vet inte om det rör min aversion mot att folk alltid delar in musik i kategorier. Själv ser jag mig själv som om jag kastats in i en ocean av musik där allting sköljer omkring mig och där det är omöjligt att dela upp saker för allt flyter in i varandra. Harmonier, melodier och rytm för mig handlar om samexistens.

Din musik har otroliga strukturer, sekvenser av ackord där melodier sakta viks ut och utvecklas. Var lärde du dig skriva och arrangera på det sättet?

– Jag studerade musik i college och på universitetet i Berkeley och lärde mig naturligtvis mängder av teori. Men det jag lärt mig mest på är att vara i ett rum eller på en liten klubb med andra musiker. Det har varit mycket nyttigare än all teori och även att lyssna på plattor för den delen. Mitt gitarrspel är nog så pass distinkt att det hörs att det är jag. Komposition är något jag fortfarande kämpar med för att hitta min röst och där har jag nog en bit kvar att gå. Jag har dock turen att omge mig med så många suveräna musiker som tillför så otroligt mycket till mina kompositioner. Melodier och variationer jag själv aldrig skulle ha tänkt på. Så jag kan ge dem något väldigt enkelt som de sedan fyller ut.

Hur komponerar du? Skriver du eller improviserar du?

– Jag jobbar på gammaldags vis, sätter mig med penna och papper, skriver låtar, melodier etc. Ibland plockar jag åt mig gitarren. Men det slutar inte där för kompositionen avslutas först när de andra musikerna kommer in i bilden. Och då händer det saker. Ibland kastar jag om så att bassisten får spela det jag ursprungligen skrivit för trumpet så jag experimenterar. Så när jag skriver är det nästan som improvisation, fast i slow motion.

Händer det någonsin att bandet rör sig i en riktning som du absolut inte vill och att du känner tvungen att protestera?

– Nej, för jag känner dem så pass väl och litar på dem. Det händer att någon börjar spela något som är helt ”fel” men ändå mycket mer intressant än det jag ursprungligen tänkt mig och det är nästan det jag frodas på! Det är då jag känner att vi bryter in på ny mark. För mig måste det hända något nytt med musiken från dag till dag. Jag skulle bli vansinnig att spela till en Broadwayshow.

Du har ju gjort mängder med plattor och olika projekt. Är det lätt för dig att komma i gång med något nytt eller har du ångest inför ett blankt papper?

– Det kan vara lite svårt först men jag har lärt mig att så att säga ”stanna inom musiken” och då börjar det flyta på. Och jag har haft tur att kunna göra så många plattor, att alltid ha gigs på gång, medverka på andras projekt och det håller allting igång. Det håller idéflödet flytande.

Ett av de gigs som jag alltid kommer att minnas var när du spelade egen musik live till Buster Keaton-filmer på The Royal Festival Hall i London för 10 år sedan, inte bara för musiken men också stämningen i salen?

– Det var en av de första gångerna jag gjorde det. Buster Keaton var otrolig, ett geni och jag insåg att de flesta bara sett dem på tv och att se dem på filmduk innebär att man ser alla detaljer. Och alla de där geniala detaljerna inspirerade mina kompositioner.

Du skrev nyligen musik till fotografier av Mike Disfarmer

(1884 - 1959), ett i stort sett bortglömt geni till hans negativ upptäcktes i början på 70-talet?

– Det var också väldigt inspirerande för mig. Disfarmer själv hade en märklig levnadshistoria och det vävdes in i musiken.

Att skriva musik till film är en sak men att skriva musik till fotografier, alltså stillbilder torde vara annorlunda. Hur bar du dig åt?

– Jag älskade hans fotografier och begav mig till staden där han levde och arbetade, Heber Springs i Arkansas. Jag ville liksom känna på staden. Musiken reflekterar inte bara hans fotografier utan lika mycket vad jag föreställde mig pågick i hans tankevärld. Han var ganska udda nämligen. När vi spelar live projicerar vi bilderna bakom oss. Vi gjorde ett gig utan projiceringar och det funkade inte alls. Vi behövde bilderna för att musiken skulle leva.

Din senaste egna studioplatta är History Mystery.

– Den skiljer sig från många av mina andra plattor på det viset att den innehåller olika kompositioner jag skrivit i fyra års tid innan plattan spelades in. Ett sammandrag av saker jag spelat i olika mindre konstellationer. En del var skrivet för film, tecknade filmer av Jim Woodring som jag gjort en del projekt med. Annat var bakgrundsmusik jag skrivit till radiodokumentärer så jag tog lite av varje och förde dem till musikerna jag arbetat med.

Du nämnde tecknad film och just det har väl varit en stor influens för dig?

– Ja, verkligen. Jag älskade tecknad film som liten och även musiken till den. Full av infall, tvära kast och anarki. Jag har flera kompisar här i Seattle som gör tecknad film och jag kan relatera till deras process, som om de tecknar något och försöker föra så mycket annat upp till ytan. Det liknar det jag gör fast med musik.

Drömde du om att bli tecknare när du var barn eller var det musiken som gällde redan då?

– Det var nog alltid musik och jag var väldigt fascinerad av gitarren som instrument. Jag tror inte att jag hade något val!

Fast gitarr var inte ditt första instrument eller hur?

– Klarinett var det första jag lärde mig spela, jag var med i skolorkestern, men redan innan dess var det gitarren som grep mig. Det var nog cowboyfilmerna jag såg. Det brukade alltid plockas fram en gitarr vid lägerelden och det tilltalade mig skarpt. Min första gitarr var en billig akustisk jag själv köpte som barn och så brukade jag gå till en kompis som bodde tvärs över gatan, för han hade en som var betydligt bättre.

Så när fick du din första elgitarr?

– Jag var 14, köpte en Fender Mustang, det var nog 1965.

Har du kvar den?

– Nej, tyvärr! Sålde den någonstans på vägen!

Du spelar både akustiskt och elektriskt?

– Elektriskt är det jag är mest känd för. Hemma blir det dock mest akustiskt. Och det är någon sorts dialog som uppstår emellan dem där det ena för det andra vidare.

Kan vi gå igenom dina gitarrer?

– Jag har samlat på mig mängder av gitarrer genom åren. Den jag använder mest, faktiskt till 90 % är en Fender Telecaster 1965. Jag har även en Jaguar, en Gibson ES 125, två specialbyggda Steven Andersen gitarrer. De akustiska jag använder mest är en Collings D-1 Dreadnought och en Gibson LG2. Vanligtvis reser jag bara med min Telecaster. Jag har nog bortåt 40 gitarrer vid det här laget och det är lite tragiskt att alla de där gitarrerna sitter ensamma därhemma!

Och förstärkare och effekter?

– Jag har en samling pedaler Ibanez, Tube Screamer, Boss Delay PD 4 delay, Line 6 Delay Modeler, Lexicon MPX100 som jag använder till reverb. Jag använder främst Fender Princeton Reverb Amp, Mesa Boogie Subway Blues och så har jag två gamla Gibson-förstärkare från början av 50-talet, en GA-18 och en GA-50.

Du har ett ovanligt vibrato, som du skapar genom att dra i halsen?

– Ja, och jag visste inte att jag gjorde det förrän någon påpekade det för mig och det är fortfarande något jag gör helt undermedvetet. Vet inte vart det kommer ifrån. Och det blir lite problem med stämningen ibland eftersom jag drar halsen åt olika håll.

Har du hemstudio?

– Nej, jag håller fortfarande på att försöka lära mig använda min Appledator till att spela in. Och den står i ett litet rum, omgiven av gitarrer och mängder av böcker.

Vad kör du med för software?

– Jag kör med Garage Band! Mer avancerat än så blir det inte!



FUZZ 6/09




 annons  egenannons

 annons
 annons
 annons
Gus G
Ny gitarrist i Ozzy Osbournes band.

Imperial State Electric
Nicke Andersson efter Hellacopters.

Emil Ernebro
Akustisk fingerstyle med groove.

Ralph Towner
En egen klangvärld

Jeff Waters
Annihilators frontman.

Kaki King
”Guitar goddess” mot sin vilja.

Rigg special
Göran Elmquist.

Expo
Produktnytt.

Martin Performing Artist Series
Modellerna GPCPA1, DCPA1 och OMCPA1 i test.

Fyra reverbpedaler.
Boss FRV-1, Fuchs Audio Technology Good Verbrations, Electro Harmonix Cathedral och T-Rex Room Mate MkII.

Diezel Einstein
Rörtopp som imponerar.

Mesa Boogie Transatlantic
Hakar på lunchboxtrenden.

Fender G-Dec 3
Gitarrförstärkare som spelkompis.

Strandberg Guitarworks
Ergonomiskt gitarrtänk.

Fender 50th Anniversary Jazz Bass
Jubileumsmodell med inslag från hela Jazzbasperioden.

Fix gitarr
Pimp your guitar, del 4.

Vintage
Paul Tutmarc, del 2.

Studio
Spela in på 24-kanals rullbandspelare.

Riff
Melodiskt solospel del 3 – Danny Gill, Mollarpeggion med Kurt och Wes – Peter Almqvist, Freak Guitar – Mattias Eklundh, Basriff – Jan Olof Strandberg.

Rec
Jeff Beck, John McLaughlin, Rolling Stones, Danko Jones, Ozzy Osbourne, Imperial State Electric och Sky High.

Branschguiden
Guiden till musikbranschen.

Krönika
Av Johan Norberg

 egenannons