– Man blir mer respektfull när man kommer till åren, konstaterar basisten och sångaren John Wetton när FUZZ träffar honom i en elegant tésalong i centrala London. Och respekt gick det åt när Asia återbildades med originalmedlemmarna 2006, förutom Wetton, med herrar Steve Howe, Carl Palmer och Geoff Downes.  
Asia har varit något av en såpopera, med medlemmar som kom och gick med det resultatet att det fanns två versioner av bandet ute och som turnerade ett tag.
Originaluppsättningen av Asia släppte 2007 en ny platta, Phoenix och i vår kommer nästa, Omega.
Att medlemmarna i Asia numera har något mer respekt än i unga år betyder inte att de älskar varandra. John Wetton och Geoff Downes är dock parhästar och har också släppt tre utmärkta plattor under namnet Icon. Förhållandet till de andra två är fortsatt spänt, om än som sagt, något mer respektfullt.

Wetton, som är född 1949, har en lång lista av credits vid det här laget. Den börjar med tonårsband i Bornemouth i mitten på 60-talet. Följt av sessions för John Martyn, sedan i Family, King Crimson, Roxy Music, Uriah Heep, UK, Wishbone Ash, Asia, projektplattor med Phil Manzanera och Geoff Downes.
Wetton är inte bara en sublim basist utan också en suverän sångare. Och allra bäst kom detta till sin rätt 1974 på King Crimsons album Red. En platta som även Wetton själv håller högt.

Det nya albumet med Asia heter Omega och kommer i maj. Det är producerat av Mike Paxman som tidigare jobbat med bland andra Judie Tzuke, Status Quo och Uriah Heep.

Wetton tar upp tråden.

– Efter att bandet återbildats genomgick jag en stor hjärtoperation. Jag fick order ta det lugnt efteråt, så vi kunde inte turnera. Det var det som fick in oss i studion igen, för jag var ju tillräckligt bra för att kunna skriva låtar och spela in. Det resulterade i vårt första studioalbum på evigheter, Phoenix.

Kände ni av prestationsångest innan?

– Inte prestationsångest men väl en del oro för om vi skulle kunna samsas i studion. Det funkar mellan oss ”on the road” men studion är en annan femma. Det ska nämligen inte mycket till för att det ska bli våldsamma konfrontationer. Därför var vi aldrig mer än två personer plus tekniker i studion. Till den nya plattan anlitade vi en producent och det innebar att vi som band hade mindre ansvar. Fast vi fortsatte med att bara vara två i studion åt gången.

Det här med konfrontationerna, blir det lika jäkligt som när Jack Bruce och Ginger Baker ryker ihop?

– Ja, fast vi kör inte med knytnävarna som Ginger och Jack gör. Det är verbalt och det går riktigt rått och fult till och vi har ingen lust att gå igenom det igen. Vi är äldre, något visare förhoppningsvis och har nog också mer respekt.

Så vad är det som fört ihop er igen, musiken? Pengarna?

– När originaluppsättningen av Asia upplöstes 1983 efter alla de enorma framgångar vi haft kändes det som att vi hade en hel del ogjort. Efter det har det funnits en massa olika versioner av Asia, nästan som om att bandet hade svängdörrar! Men 25 år senare kändes det rätt att stråla ihop igen. Och det fanns ett sug därute. På fyra år har vi spelat 175 konserter och spelat in två plattor. Rätt okej för en samling gamla stötar!

Hur inledde ni processen med den nya plattan?

– Jag och Geoff började skriva låtar i augusti förra året. Vi gick igenom olika idéer vi samlat på oss och efter att ha valt och vrakat kom producenten Mike Paxmanin i bilden och kom med sin input. Han har bra idéer och en bra personlighet. Han är ingen diktator på något sätt men har den pondusen som krävs för att inte bli överkörd.

Hade ni någon form av koncept.

– Inledningsspåret heter The End of The World men trots titeln så slutar den på en optimistisk ton och det gör faktiskt varje låt på plattan. Det är nästan en indikation på hur bandet och dess medlemmar förändrats genom åren. 1983 skulle det verkligen varit världens undergång! Själv tycker jag nog att det är den bästa platta vi gjort. Den visar upp hela spektrat av vad Asia är kapabla till, såväl musikaliskt som textmässigt.

Gjorde ni demotejper först?

– Nej, vi jobbar inte så. Vi jobbar först på piano, sedan bygger vi upp strukturerna på hårddisk i Geoffs studio och det är dem vi sedan bygger på i studion.

Och det accepterar Howe och Palmer?

–Ja, för den tid då vi gick in i replokal och arbetade på låtar är över för länge sedan. Det skulle bara inte funka för oss idag. Vi skulle ryka ihop. Själv har jag aldrig gillat att jobba i replokal. Jag betraktar replokalen som… en ”katedral av besvikelser”. Man spelar i det oändliga och det blir bara sämre och sämre.

Hur lång tid tog det hela?

– I allt med mixning tog det fyra månader. Och vi hade en deadline eftersom vi hade kontrakterade turnéer i Europa, USA och Japan. Jämfört med plattorna på 80-talet gick det väldigt smidigt. Fast det tar all kraft ur en att göra en platta. Och det är nog så det ska vara. Man får ge allt. Man jobbar med plattan i huvudet tills den överlämnas till skivbolaget.

Blev det många kompromisser? Med fyra starka personligheter plus en producent?

– En platta är alltid en kompromiss. När vi var unga var vi nog mer imponerade av de möjligheter som studion erbjöd. Att höra en slutmixad platta var en intensiv upplevelse, en uppenbarelse rent av. Vi är mer vana nu.

Tycker du själv att du blivit bättre på att avgöra om en platta kommer att stå sig med tiden?

– Nej, faktiskt inte. Sådant är svårt att förutspå. Däremot så tänker jag mer på detta när jag skriver texter. Vad kommer jag att tycka om det här om fem år? För mig är texter väldigt personliga. Rakt ur min dagbok. Så jag lämnar ut mig själv helt. Men så tänker jag, ”än sen” och kör ut det. Joni Mitchell är min stora förebild vad gäller texter. Hon öppnade dörren för mig så att säga. Fick mig att inse att jag kunde skriva om allt. En annan förebild var John Lennon som var nästan brutalt utelämnande om sig själv.

Det fanns väldigt mycket vishet i Joni Mitchells texter redan när hon var ung?

– Ja, och som hon skrev, hon såg saker från båda sidor och det fanns väldigt mycket sårbarhet i hennes texter också. Och det skilde sig från min egen brittiska tradition. Det som brittiska band var bra på var gymnasie/konstskoletexter, alltid skrivna i tredje person, skarpa observationer med mörk humor. De roade sig på andras bekostnad. När jag var tjugo år och hörde Joni Mitchell, James Taylor och Carole King kändes deras texter så personliga och framför allt verkliga och de var skrivna i första person. Det blev en vändpunkt för mig.

Du stack till och med till Kalifornien?

– Jag åkte dit 1970 för det var där som allt det spännande hände rent textmässigt. Jag stannade sex veckor. Det hade en vibe, många människor på ett och samma ställe som var inne på samma linje. Men jag insåg också att det inte var platsen för mig. Samma dag jag kom tillbaka till England gick jag med i Family och var direkt inne i den brittiska progressiva scenen. Det var där jag hörde hemma, inte sittande på en strand i Malibu. Min plats var svettiga klubbar i England, på scenen med en samling psykopater!

Var Family så jävliga?

– JA!, fast jag trivdes. Det fanns en otrolig kamratskap i det bandet.

Family är ett av de band som kommit i skymundan känns det som?

– Ja, verkligen. För på den tiden var Family lika stora som Pink Floyd. Floyd gick mot större saker rent kommersiellt och Family gjorde inte det. Jag skulle kunna prata i timtal om orsakerna varför. Å andra sidan så hamnade Family heller inte i den situation att de måste prestera en uppföljare och ännu en storsäljare. De svaldes aldrig upp av maskineriet som Pink Floyd. I den situationen, och jag har själv varit där, känner man sig helt i maskineriets kuggar.

Du kände dig låst?

– Fullständigt! Så fort man haft lite framgång kräver maskineriet mer av det samma, som med Asia på 80-talet. Och om man har mage att protestera bryter helvetet lös. Maskineriets representanter tror att man blivit galen, ”Vad hade du väntat dig. Det här är dealen du gjorde! Vi har satsat mycket pengar på dig grabben!”. Det är faktiskt ännu värre inom filmindustrin. Jag har skrivit en del filmmusik och nivån av paranoia är ännu högre där. Att ha filmproducenten, regissören och filmbolagsbossen med sig i studion är som att ha en trehuvad drake som sprutar eld mot en. Och inte ens de stora filmmusikskompositörerna är immuna. De får sparken till höger och vänster de med.

Innan du gick med i Family hade du varit med i Mogul Thrash och dessutom gjort mängder av sessions för George Martin?

– Det började med att jag spelade bas på en singel åt en kompis. George var exekutiv producent. Han gillade vad jag gjorde så jag gjorde sessions åt honom i två års tid. Det var så jag hade råd att åka till Kalifornien. Jag hade råd att skaffa egen lägenhet medan alla mina kompisar kinesade där de kunde. Så jag är skyldig honom stor tack. Det gav mig också mycket studioerfarenhet och därmed också självförtroende. Så när jag hamnade i studio med Family så var jag allt annat än någon nykomling. Jag hade jobbat med George, den bäste.
Efter Family gick du med i King Crimson. Du spelade bas och tog på dig vokalistrollen i den sättningen som jag och många med mig räknar som den bästa, den som gjorde Lark’s Tongue in Aspic, Starless and Bible Black och Red. Red anses vara kronan på verket och var för övrigt Kurt Cobains favoritplatta?

– Ja, och han hade den på skivspelaren när han tog livet av sig. Jag stötte på Nirvanas producent Butch Vig för 15 år sedan och han berättade att han sett oss i Milwaukee när vi turnerade 1974. ”Jag var inte påtänd den kvällen men det kändes som att jag såg Gud. Ni var bara helt otroliga”. När vi var bra var vi väldigt, väldigt bra och när vi var dåliga var vi fruktansvärda. Red var essensen av det bandet. En fantastisk platta. Det märkliga var att varken Bill Bruford eller Robert Fripp då fattade vilken kanonplatta det var. De tyckte att den var okej inte mer. ”Fattar ni inte?
I efterhand har Fripp dock fattat. När sättningen med Adrian Belew återbildades återgick Fripp till Red och gjorde en mer elektronisk tolkning av den. Som i mitt tycke saknade nerven och fysikaliteten som Red hade?

– Ja, det var nog min åsikt också. Vi strålade ihop alla gamla King Crimsonmedlemmar för att lyssna på 5.1 mixningarna. ”Tycker du inte att den nya mixningen av Red låter suveränt?” frågade Fripp. ”Jag tyckte nog att den lät suverän redan från början”, sa jag.

Och efter Red splittrade Fripp King Crimson?

– Ja, till min stora besvikelse. Orsaken kan jag lättast sammanfatta med att säga att vissa människor är lika rädda för framgång som för misslyckande.
Den sättningen var nog det närmaste King Crimson kommit improviserad jazz. När man lyssnar på live-inspelningar känns det direkt farligt ibland, som att musiken blir så intensiv att den hotar att braka sönder?

– Vi balanserade alltid på en vass egg. Ibland var det briljant, ibland funkade det inte alls. Vi improviserade ungefär 60 % på den tiden fast vi hade vissa klart strukturerade stycken som vi stöttade oss på även om publiken inte var varse om detta. Vem som helst i bandet kunde ge signalen att han fått nog av ren improvisation och ville gå in i en av de strukturerna. Fast det var tumultartat ibland och det gjorde sitt att vi hade en färgblind ljuskille! Och att ljudteknikern vanligtvis var fullkomligt stenad!

Din sång var en viktig del av musiken. Var det första gången du på allvar trädde fram som sångare?

– Nej, det började långt tidigare. När jag spelade i band i 15-årsåldern i Bournemouth. Fast vändpunkten kom när jag gjorde mitt första riktiga proffsgig, att kompa för Helen Shapiro på en turné i Rumänien 1968. Vi spelade stora arenor, för tusentals människor. Nå, Shapiro var allt annat än trevlig. Vi spelade alltid några låtar innan hon kom ut på scenen. 1968 var det Beatlesfeber överallt, även i Rumänien. Sista giget beslöt vi oss för att spela Lady Madonna. Jag sjöng och hela arenan fullkomligt exploderade. Min värld ändrade sig helt. Jag insåg var jag kunde göra på en arena med en fantastisk låt. Att vara sångare handlar till 90 % om att ha självförtroende. Då kan man kommunicera det man har inom sig. Jag har aldrig haft scenskräck. Jag spelade varje kväll i Bournemouth från det att jag var 15. Jag gick på scenen och gjorde min grej.

Din sång har alltid varit ren, i meningen befriad från rockinfluenser. ”Att lyssna på Wettons sång är som att gå i kyrkan” som någon beskrev det en gång i tiden?

– Min sång är mer kyrkokör än rännsten! Nå, det är därifrån min sång och all min musik kommer ifrån, kyrkan. Min bror är kyrkoorganist och jag växte upp med kyrkomusik. När jag var tolv insåg att jag aldrig skulle kunna bli lika bra på orgel som min bror så jag började spela gitarr istället. Jag utgick från det jag lärt av kyrkomusik och applicerade det på min version av rockmusik. Faktiskt alla låtar jag skrivit från King Crimson och framåt kännetecknas av att refrängen är parallell med basen och det är precis som i körmusik. Ren rock är något jag har svårt att falla in i. Och för mig är Starless lika emotionell som Gimme Shelter.

Hur kom det sig att du bytte från gitarr till bas?

– Svaret är enkelt. När min bror kom hem och skulle öva sin kyrkomusik fick han göra det på familjepianot. Det hade inga baspedaler så jag fick spela basen åt honom. Det gjorde mig fascinerad av bas, relationen mellan bas och sång. Och det är en utmärkt kombination i ett band. Det funkar för både mig och Jack Bruce! Han är helt suverän faktiskt.

Och han kom också från en klassisk bakgrund?

– Ja, jag såg ett citat från honom någonstans. ”Johann Sebastian Bach var den bäste basisten någonsin”. Och det kan jag nog hålla med om. Jack Bruce är en som lyckas göra mycket inom rock och klassiskt. Jag har en kompis som har alla möjliga obskyra inspelningar. En dag plockade han fram en inspelning där Jack Bruce sjöng opera på tyska. Det var helt sublimt.

Kan vi gå igenom din utrustning? Du har bytt ut Fenderbasen?

– Jag använder Zon-basar numera, två stycken ‘07 Legacy Elite två ’06 Legacy Standard. Jag använde Fender Precision från 1961 i början av min karriär men den aktiva elektroniken på Zon-basarna överträffar allt. Jag använder Sennheiser transmitter, Ampeg Classic förstärkare och Boss och Roland effekter.



FUZZ 4/10