I sjuttiotalets gryning övergav Rolling Stones England för den franska rivieran. Efter att under sex månader på olika sätt undvika polisen, gitarrtjuvar och knarkgalningar släpptes vad som mycket väl kan vara deras bästa album någonsin; Exile on Main Street. – För min del tycker jag att Exile on Main Street är ett av de bästa album vi gjort, speciellt med tanke på kemin mellan oss, säger Keith Richards. Vi kastade runt låtidéer som nykokt spaghetti, och idéerna fastnade också, alla körde på stenhårt.

Den 40-års jubilerande återutgivningen av det klassiska dubbelalbumet kommer att bli en rejäl upptäckt för nytillkomna Stonesfans och en tung dos nostalgi för de som var med när plattan släpptes 1972. Men kanske finns det ingen som kan känna känslan av nostalgi så starkt som Keith Richards. Exile kallas ofta för ”Keiths platta” – ett epitet som faktiskt förvånar honom själv. Men det är ingen tvekan om att albumet i grund och botten är Keith, på det tyket grandiosa sätt som är essensen av honom. Inramad i trasiga kanter, Exiles elegant småpackade och stökiga nonchalans är vad som ger en rå ton av sanning till det i övrigt fulländade albumet. Men så var det också inspelat i brottstycken av rockstjärnedekadens, i de mörka och fuktiga källarvalven i det stora huset Nellcôte, som på den tiden var Richards hem på soliga franska rivieran.

– När jag lyssnar på de här spåren är jag plötsligt tillbaka i den gamla källaren, där i södra Frankrike, säger Richards drömmande i telefonen, då han ringer från ett annat paradis, en liten ö i Västindien – det är fantastiskt att kunna transportera sig bakåt i tiden på det sättet.

Stonesgitarristen har haft en ledande roll i arbetet av återutgivningen av Exile on Main Street, som kommer att släppas i tre olika format; en cd med de ursprungliga arton låtarna, nymastrade, sedan en deluxevariant av cd:n med tio outgivna låtar från samma era. Till sist en super-deluxe-utgåva i vinyl och en dvd; Stones in Exile – denna kommer också att släppas för sig, och senare även den legendariska konsertfilmen från 1972; Ladies and Gentlemen… the Rolling Stones.

Exile-projektet har återförenat Keith med sin ”Glimmer Twin” Mick Jagger. Jimmy Miller, producenten som spelade in och mixade originalalbumet, gick dock bort 1994. Jimmy, som också var trumslagare själv, hade alltid haft en primär känsla för Stones rytmiska grund.

– När jag tittar bakåt måste jag säga att Jimmy var den perfekte producenten för oss, säger Keith.

Med i återutgivningsprojektet är dock Stones nuvarande producent Don Was, som gick igenom mil av band för att hitta de bonuslåtar som finns med. Dessa inkluderar alternativa tagningar av Exile-klassiker som Loving Cup och Soul Survivor, plus en tidig version av Tumbling Dice som är kallad Good Time Women. Det finns också ett knippe outgivna låtar; Dancing In The Light, Plundered My Soul, Following The River, Aladdin’s Story och Pass The Wine – den senare har funnits på olika bootlegs under arbetsnamnet Sophia Loren. Man lade ner mycket arbete på att hitta fräscht material från samlingarna. På några spår lade Jagger ny sång då dessa tidigare var instrumentala tagningar. Richards har dubbat några gitarrspår men säger att han har gjort så lite som möjligt för att påverka originalinspelningarna.

– Jag lirade lite akustisk gitarr på någon låt, men kan fanimej inte komma ihåg på vilken… säger han. Jag sa till Don att de här låtarna är Exile, dom kommer direkt från den där dammiga källaren – man kan inte göra så mycket, dom är vad dom är.

Projektet triggade en massa fina minnen hos Keith, av dem som försvunnit från Stones, så som basisten Bill Wyman – och även från dem som försvunnit ur livet, förutom Jimmy Miller, pianogiganten Nicky Hopkins.

– Att höra Nicky spela piano på Sophia Loren var underbart, säger Keith tyst, och vilken stensolid basist Bill är, vilken helt fantastisk basist alltså. Jag blir mer och mer imponerad av honom när jag lyssnar på detta. Man kan liksom vänja sig vid en killes spel, men när jag går igenom stuffet igen, så säger jag bara; herre jesus, han är bättre än vad jag trodde!

Richards talar också varmt om den forne gitarristen Mick Taylor, men förnekar bestämt att denne skulle ha lagt gitarrer på återutgivningen.

– Det där är ett rykte, kompis, jag om någon skulle väl för fan ha hört om Taylor skulle ha spökat runt. Vi har inte haft kontakt med Mick på mycket länge, säger Keith.

En massa rykten tycks ständigt följa i Keiths fotspår, ett av demsäger att han har lagt av att dricka alkohol och slutat med annan stimulantia. Keith Richards nykter?

– Jojo, det skulle se ut det, säger han och släpper fram ett rosslande skratt som letar sig upp ur de nikotin- och tjärtäckta luftrören. Låt mig säga så här; ryktena om min nyfunna nykterhet är våldsamt överdrivna, men okej, jag har dragit ner en liten aning på partajandet.

Kanske ryktena har uppstått på grund av det hårda arbete Richards har lagt ner på Exile den senaste tiden…?

Keith håller även på att arbeta med en filmbiografi, regisserad av vännen (och den ypperlige Richards-imitatören) Johnny Depp. Keef slutför också en självbiografisk bok, som planeras utkomma i oktober, skriven tillsammans med James Fox. Det är storyn, så här långt, säger Keith. James har verkligen fått mig att ta en rejäl promenad längs Memory Lane – det är jävligt skumt, alltså. Att försöka minnas allt man hittat på, och sedan återuppleva det en andra gång.

Ett minne som Richards inte tycks ha något emot att återuppleva är hur det gick till när man spelade in Exile. Det är ingen tvekan om att detta är ett viktigt album i rockens historia. Man kan säga att albumet är en klimax i en serie av fyra, som började med Beggars Banquet 1968, för att följas av de superba Let It Bleed och Sticky Fingers, medan 60-talet övergick i 70-tal. På Exile on Main Street har Stones fått en alldeles utmärkt balans av de olika amerikanska musikstilar man influerades av; blues, country, r&b, tidig rock’n’roll och gospel.

– Alla de där stilarna plockade vi upp under turnéerna i USA, berättar Keith, för oss engelska grabbar var det en dröm som gick i uppfyllelse att hänga med amerikanska musiker, vi sög åt oss som svampar var än vi befann oss; söder om Chicago på små lokala sketställen… New Orleans, ja, överallt – jävlar, vilka tider det var.

Även om Exile släpptes några år efter Beatles White Album, The Whos Tommy och Hendrix Electric Ladyland så etablerade man med detta dubbelalbum en standard i formatet – som andra stora dubbelalbum tar Exile lyssnaren på en lång musikalisk resa, med högt driven energi på sidan ett för att på sidan två anta en mer akustisk form och slutligen dra åt gospelhållet på de sista två sidorna. På detta sätt frångick man det klassiska rockalbumsformatet med en räcka hitsinglar uppradade efter varandra.

– Jag tror det här är det första albumet som vi inte hade en enda singelhit med – visst, vi plockade en del singlar från Exile – men det var inte så vi tänkte när vi gjorde plattan. Den levde sitt eget liv, så att säga, en platta som var just en platta och inte ”innehåller deras senaste nummer 1-hit, eller något sådant. Jag är glad att vi gjorde precis så. Givetvis sålde den inte så bra det första halvåret, men när folk började förstå hur skivan var uppbyggd, så drog försäljningssiffrorna iväg. Fan, vi var inte ute efter hitlåtar – detta var något helt annat, säger Keith.

Ser man Exile ur det perspektivet skulle man kunna säga att det är den första ”gör-det-själv”-albumet, inspelad i gitarristens källare i en tid då detta helt enkelt inte var gängse metod. Utan att vara ”lo-fi”, är det hursomhelst en grumlighet i ljudet som ger en känsla av mystik. Ganska säkert är det just detta, som till exempel New York Dolls lyssnade på och lärde av när de gjorde debut i början av 70-talet. Punkrötterna finns där, i den skarpa blandningen av Richards och Taylors gitarrer – man kan inte riktigt avgöra vem som spelar vad, och det är inte ett alltför långt hopp att i tanken fundera på hur Tom Verlaine och Richard Lloyd i Television blandade sina gitarrer, och själva bildade grund för senare punkband. Exile satte också grunden för den typ av gitarrspel som senare förädlades av Richards och Ron Wood från 1974 och framåt, en gitarrspelstil som Richards kallar för en uråldrig form av ”vävning”.

Många vägar leder tillbaka till Exile. Grejen med inspelningen var att vi för det första inte var i en studio, säger Keith, det var en serie händelser – vi hade beslutat oss för att lämna England på grund av skatteproblem, och vi stack bara iväg – södra Frankrike lät trevligt, vad kunde var fel med det?

Skatter, som tog merparten av intjänade pengar, polisbevakning, mycket beroende på drogrättegångar, fick Stones att mer eller mindre känna sig tvingade att lämna England. Det tidiga 70-talet var en tid av förändringar – man slutade samarbetet managern, den ökände Allen Klein och startade sitt eget Rolling Stones Records. Mick Jagger gifte sig med den Nicaraguanska skönheten Bianca Perez Morena de Macias och slog sig ner i Frankrike, med de andra Stonesmedlemmarna boendes i närheten. Richards hade varit tillsammans med Anita Pallenberg sedan 1969, efter att han ”vunnit över” henne från den dåtida Stonesgitarristen Brian Jones. Men, till skillnad från Mick och Bianca, kände inte Keith och Anita att man behövde befästa förhållandet med något så borgerligt som ett giftermål. Deras son Marlon var ett och ett halvt år när familjen flyttade till Villa Nellcôte, ett stort herresäte med en fantastisk utsikt över Villefranche-bukten. Huset var byggt 1899 och bebott av finansiärer och diplomater innan Keith och hans bisarra följe tog över.

– Anita och jag hade tittat på några ställen, men Nellcôte valde oss, säger Keith, det var ett förjävla häftigt plejs, som ett Versailles i miniformat, och det kostade inte så speciellt mycket.

Medan de andra medlemmarna i Stones levde hyfsat stilla familjeliv i sina hus, blev Nellcôte Partycentralen med stort P. Där var en strid ström av kompisar, och deras kompisar, drogdealare, kändisar och gangsters. Gitarrer, förstärkare, skivomslag, stereoapparater, tomflaskor, böcker, tidningar, matrester, hundar, en sköldpadda, en kanin och en skock andra husdjur var spridda bland husets fina inredning. Keith berättar att han son, Marlon, nu över fyrtio år gammal, inte har några minnen av huset och levernet där.

– Han sprang omkring med rumpan bar, bara drygt två år gammal – han mins inte ett skit… men kanske lukten.

– Vi försökte hitta några bra studior men det funkade inte, vi letade i Cannes och Nice. Det här var 1971 och då var det ingen studio som passade oss – nu för tiden har dom ju grejat till sina inspelningshak, men då… Nej, så vi beslöt oss för att fixa en långtradare med inspelningsgrejer. På den tiden var ju inte mobila studior något som tillhörde vanligheterna – men innovativa som dom var sattes denna rullande inspelningsstudio ihop – mer som en extern inkomstkälla än att använda själva. Den här kärran hade stått utanför diverse BBC-tillhåll när man gjorde mobila sändningar. Plötsligt hade vi en egen jävla långtradare som gick att använda till att spela in plattor med, Keith fortsätter; det enda vi behövde var att hitta ett ställe att vara, under själva inspelningarna – det fick bli min källare… snacka om ”Basement Tapes”… Sorry Bob (Dylan), skrattar Keith.

Under huset fanns tre våningar med källarutrymmen – olika stora rum och mindre kammare. Tillsammans med pianisten, turnémanagern och de facto Stones sjätte medlem Ian Stewart, satte Keith igång att rigga mikrofoner och hänga upp stora mattor för att få hyfsad kontroll på akustiken. Heminspelningar var något mycket ovanligt på den tiden. Utrustningen var skrymmande och mycket dyrbar, och därför enbart tillgänglig för rock-kungligheter av Beatles och Stones magnitud. Folk hade inte så stor kunskap om hur man spelade in musik annat än i studior som var avsedda för ändamålet, så Stones trampade okänd mark när man begav sig ner i de djupa källarvalven.

– Källaren var full av små prång och bås-liknande rum, så för att hitta olika sound baxade vi stärkare fram och tillbaka mellan de här små utrymmena. Ibland räckte inte sladdarna till i längd, men det var bara i början, när var och en hade hittat ett bås som kändes och lät bra så stannade man liksom där. Vi flyttade inte runt i källaren så mycket efter det att vi hade hittat de ljud som vi tyckte lät bra. Men, som sagt, i början höll vi på som tokstollar och lirade överallt – det var liksom; undrar hur det låter där borta, eller där inne och så vidare – det var olika typer av ekoklanger, kan du leva med det soundet? Så där höll vi på. Oftast kunde vi inte se varandra när vi lirade och det är lite ovant för oss, vi vill gärna ha korn på varandra när vi spelar.

Sommaren kom och det blev otroligt varm där nere i källaren, så att hålla stämningen på gitarrer och basar blev en utmaning. Arbetsnamnet på plattan var; Tropical Disease – inte så konstigt kanske med tanke på omständigheterna. Men det Keith minns bäst är dammet.

– Det var jordgolv där nere och när folk kom och gick rev dom upp damm-moln, fan, man såg röken efter folk även när de hade gått runt ett hörne – det var en tät atmosfär… men, vi sket gladeligen i detta – det kanske bidrog till soundet…? Ett tjockt dammlager över mikrofonerna.

Trots den utmanande miljön gick arbetet med låtarna ganska lätt. Innan man lämnade England hade några skisser spelats in i Olympic Studios och hemma i Jaggers studio. I Frankrike tog man upp trådarna och fortsatte. Sweet Virginia, en akustisk countrylåt var en av de första man jobbade på.

– Det är bortom även mitt fenomenala minne att komma ihåg om det var exakt den låten vi startade med, men jag minns att Mick hade den i stort sett färdig och ville köra den. En annan låt man snabbt satte igång med var Good Time Women, som snart skulle bli klassikern Tumbling Dice.

– Jag vet att vi arbetade på den i ett tidigt skede – för jag minns vad det var för väder just då… Grundidén till låten var klar, men det tog ett tag innan den blev Tumbling Dice. Vi letade efter en riktigt bra textrad till det fräna riffet, så vi lät låten mogna lite. Richards fortsätter; Mick kom senare på textraden Tumbling Dice – men han kan lika gärna ha fått idén av någon annan… Haha!

Utvecklingen av den låten är ett exempel på det låtskrivarpartnerskap Jagger och Richards hade och visar också hur de lät vissa låtar vara ett tag för att mogna och växa till något helt annat än den ursprungliga idén, genom att gång på gång spela in låten igen, många gånger på olika ställen.

– Du vet, säger Keith, om man jagar en sång tillräckligt länge så hamnar den förr eller senare i en hörna – och man kan ta den, som en råtta! Ibland kunde vi sätta två låtar på en kväll, ibland satt vi och tragglade med en låt i tre dagar. Charlie levde en ganska lång bit bort från huset, av någon jävla anledning, men trumslagare är ju på sitt eget knasig sätt. Vi arbetade oftast fyra dagar i veckan, ibland fem om vi verkligen fick lust. Helgerna var lediga – precis som ett vanligt nio till fem-jobb!

Ibland slog inspirationen till när bandet inte var fulltaligt. Det var under ett av dessa inspirationsflöden som Richards låt Happy blev till.

– Det var ganska tidigt på eftermiddagen och Jimmy Miller satt och kollade inspelningarna från dagen innan, och jag sa; jävlar, vilken skön idé jag fick nu alltså. Jimmy sa till mej att spela in med bara en gitarr – så jag började lira och plötsligt hörde jag Jimmy som hade satt sig bakom trummorna och lirade ett jävla skönt beat, och sedan började Bobby Keys flåsa i en barytonsax – jag blev genast väldigt; Happy. Texten kom direkt också, men kanske inte riktigt i rätt ordning…

Den låten och Richards magnifika gitarrslingor på resten av albumet har bidragit till att många anser att Exile är Keiths platta. Men Richards själv vill inte höra talas om detta.

– Jag förstår inte varför folk tänker så, Mick var ju otroligt involverad och han skrev merparten av texterna, Charlie var fantastisk – alla var i strålande form.

Något annat att notera är det makalösa samspel de båda gitarristerna Richards och Mick Taylor levererade. Detta kan bero på att Mick Taylor efter två år kommit in riktigt bra i gruppen, han levde också långa perioder på Nellcôte tillsammans med Keith och de båda kom i någon sorts samklang. Det mesta slidespelet på plattan är Taylors förtjänst. Man gjorde också låtarna på plats där Richards tog en ledande roll i ackordspelandet och detta gav Taylor en hel del frihet där slinga efter slinga på ett fantastiskt sätt skapades.

– Vilken fin gitarrist han var, säger Richards.

Många av låtarna är baserade runt Richards femsträngade öppna G-stämning. Den tjocka E-strängen borttagen blir stämningen G, D, G, B, D. Han använde denna stämning första gången på Honky Tonk Women 1969 och integrerade stilen mer och mer på Let it Bleed och Sticky Fingers. Men det exploderade på Exile och var det hemliga vapnet i låtar som Rocks Off, Tumbling Dice och Happy.

– Visst, jag var helt inne i den grejen då, och lärde mig mer och mer om det. När man hör låtarna nu, så hör man mig öva på de där grejerna. Jag gillade också det faktum att vi lirade med en blåssektion – de var i samma rum och det gav en härlig känsla, mycket för att de kom på sina blåsgrejer och arrade stuffet där och då. Bobby och Jim (Price) var makalösa – jag kunde visa dom en grej precis innan de skulle sticka hem och dagen efter hade de jobbat fram ett helbra blåsarrangemang. Jimmy blåste bra trombon också, och det la vi på efteråt.

Många celebriteter var i huset under inspelningarna, John Lennon kom förbi och drack en flaska vin som han en stund senare spydde upp. Countryrockaren Gram Parsons, en god vän och inspirationskälla till Keith var där också. Hur kom det sig då att han inte medverkade på plattan?

– Jag vet inte, säger Keith. Vi spelade en hel del ihop när vi inte var nere i källaren. Mick Taylor var med ofta också – men när vi spelade in distanserade sig Gram ganska mycket och vi var ganska upptagna med vårt eget så vi liksom glömde bort honom. Han var ganska blyg, men kom ibland ner och lyssnade en stund. Grejen med Jagger är att han lätt blir lite svartsjuk. Om jag har en kompis där, och Gram var verkligen min polare, så kunde Mick sända signaler som sa att det var han och jag som var de största polarna. Det där kan ha varit en anledning…

På det stora hela var inspelningarna nere i källaren ganska skilda från det pågående partajandet i våningarna ovanför.

– Tyvärr, säger Keith, kunde vi inte vara med så mycket i festiviteterna – vi arbetade ju där nere, jävligt synd…

Men, varje fest kräver sin tribut. Den första oktober 1971 fick Nellcôte påhälsning av tjuvar som kom undan med elva till sjutton gitarrer (uppgifter varierar), uppenbarligen som ”betalning” för droger som inte hade betalats av de gäster som partajade i huset. Det här är ett minne som inte är så kärt för Keith.

När jag såg dokumentären om Exile fick jag syn på en av de stulna gitarrerna, säger Richards, en Telecaster från 1964 – det gjorde ont att se den, viket sound den guran hade och jag hade precis lirat in den och vant mig vid den. Jag kan spela på vilken Telecaster som helst, men när man har haft gitarren ett tag blir den som en del av en själv – den gitarren var sådan. Jag var helt tom inombords efter att den blivit stulen. Jag vill inte ens tänka på alla de fina gitarrer som försvann där. Kort därefter byggde jag upp min samling med andra guror – och jag har inte fått någon stulen sedan dess. Jag har lärt mig läxan; lämna inte en gitarr vind för våg en lördagskväll…

Det är ingen hemlighet att Keith Richards var påverkad av tunga droger under inspelningen av Exile on Main Street, och det finns många som undrar hur Keith kunde vara så ”vaken” och kreativ under påverkan.

Richards säger;

– Jag vill inte tala så mycket om det, och tillägger med en bred nordbrittisk accent; Spelade Charlie Parker bättre när han var stenad? Heroinet påverkade inte vad jag ville åstadkomma musikaliskt – om jag hade märkt att det skulle gjort det hade jag slutat tvärt, och det är dagens sanning, jag är en rätt knasig kille – med en metabolism du bara kan drömma om!

Sommaren började lida mot sitt slut, polisen blev ettrigare hela tiden och kreativiteten sinade så sakteliga för att hamna i ett naturligt slutläge. Richards minns att Casino Boogie var en av de sista låtarna man arbetade med.

– Mick och jag kunde inte komma på en enda vettig textrad – så vi gjorde som William Burroughs; klippte ur textrader från tidningar och böcker, och på den vägen var det textmässigt med den låten.

I slutet av november, med polisen hack i häl, åkte Stones till Los Angeles och Sunset Sound Studio för att göra lite overdubs. Billy Preston spelade piano och orgel på Shine a Light, pedalsteel-esset Al Perkins lirade på Torn and Frayed och kontrabasisten Bill Plummer spelade på inte mindre än fyra låtar; Rip this Joint, Turd on the Run, Just Wanna See His Face och All Down the Line.

Dr. John var med och lade bakgrundssång.

– Han klev bara in i studion och började sjunga – överallt där det spelas musik är han med – jag älskar den killen, säger Keith.

– Från början var det inte tänkt att det skulle bli ett dubbelalbum, men Mick och jag liksom bara tittade på varandra och sa; det här funkar inte, det är för många bra låtar – vi gör helt enkelt en dubbelplatta. Låtarna blev en helhet mycket på grund av sättet vi hade spelat in dom på.

Skivbolaget var inte det minsta intresserade av ett dubbelalbum, men vi stretade emot och insisterade på att det var nödvändigt.

Mixningen var jobbig men angenäm; det var en intim känsla och låtarna föll på plats av sig själva. Låtordningen var däremot en aning mer arbetsam, magin infann sig inte omedelbart. Ja, det var ett jävla jobb. Jag och Mick skickade kassettband med olika alternativ mellan oss. Mick tyckte såklart att hans versioner var bättre, men jag hörde att han hade satt fyra låtar tillsammans som gick i samma tonart, och så kunde vi ju inte ha det. Efter ett jävla joxande fram och tillbaka fick vi till slutresultatet – vid den tidpunkten var jag skittrött på alltihop.

Även om musiken på Exile är en produkt av en sommar i Frankrike, har Los Angeles Hollywood-dekadens i slutet av 70-talet gett plattan stort inflytande vad gäller omslaget. Main Street i titeln, finns i LA och har en kinesrestaurang som Stones gillade att käka på. De svartvita foton på cirkusfreaks och andra tokstollar från förr i tiden, som pryder omslaget, är fotograferade av Robert Frank, från en vägg i en tatueringsstudio. Alla dessa element reflekterade stämningen som fanns vid skivans tillblivelse. Det var tveklöst slutet av en era. 60-talet var förbi och dött – så var även Brian Jones, Janis Joplin, Jimi Hendrix och Jim Morrison. Hippiedrömmen hade inte materialiserat sig och the Beatles hade dukat under av sin egen rockstjärnepress. Nu tycktes Stones själva gömma sig bakom gulnade foton av glömda underhållare. 12 vykort medföljde originalutgåvan – och dessa är fullt återgivna i deLuxeutgåvan också. De utgör en komisk återgivning av Stones ankommande In Exile. På det sista kortet står det att läsa; ”Taylor realizes the fall is complete, they’ll be Forever Exiles on Main Street. He suggests early retirement. No better not, it’s getting quite late and we’ll be fogged in forever quite soon”. Ironin med ”early retirement” – ”ett tidigt tillbakadragande” är speciellt rik när man tittar bakåt i tiden i ett perspektiv av 40 år.

Men hur har Stones kunnat hålla på så länge? Richards säger;

– Jag är nog den sämste att besvara den frågan. Jag tror att perioden kring början av 70-talet var präglad av en känsla att luften hade gått ur allting. Det faktum att vi ändå bara fortsatte som förut, gjorde väl att vi överlevde. Under samma tid var band som Zeppelin på uppgående – det var en helt annan energi, men vi hade ingen anledning att sluta, vi körde bara på – och nu plötsligt är man 66 år gammal…

Tror möjligtvis Keith att någon kan göra en ”Exile” idag – Stones eller något annat band?

Jag säger inte att det är omöjligt, men jävligt osannolikt, avslutar Keith Richards.



FUZZ 4/10