Nere i tyska Braunschweig utanför Hannover utvecklar Sandberg basar i egen design samtidigt som man förädlar Leo Fenders designer på ett sätt som skall ta vara på det bästa och samtidigt ändra dem varsamt så att de skall tillfredställa den moderna musikerns krav på kvalitet, funktionalitet och flexibilitet. Där byggs instrumenten i liten skala med stor noggrannhet och god kvalitetskontroll.  
Är man bara det minsta intresserad av elgitarrer så ser man direkt att Sandberg ST baseras på en Stratocaster. Med ett uppmärksamt öga ser man diverse skillnader. Huvudet, som jag personligen tycker är en snygg design, har ett av Sandberg utvecklat strängtryck som skall förbättra intonation och sustain. Halsen som är av lönn har en profil som är mer D- än C-formad och befinner på gränsen mellan tunn och tjock. D-profilen med de rätt tydliga ”skuldrorna” gör att den nog känns något tunnare än vad den faktiskt är. Den är i vilket fall som helst inte Ibanez-tunn. Greppbrädan, som kan fås i lönn eller i rosewood, har en radie på 12”, likt en Gibson Les Paul, med medium jumbo band.

Kroppen är av al och testexemplaret är lackad i Olympic White och har ett plektrumskydd i färgen ”Mint Green”. Dåtidens nya plektrumskydd brukade ju vara vita men då de åldrades fick de en grön nyans. Detta tillsammans med den artificiellt åldrade kroppen ger faktiskt ett förvånansvärt autentiskt intryck. Inte bara på avstånd utan även på nära håll. Jag är inte över mig förtjust i att betala extra för att någon annan skall få min nya gitarr att se sliten ut men i detta fall börjar jag faktiskt ändra mig något på den punkten. Kroppen är något annorlunda än förebildens. Dess cutaway är cirka 1 cm djupare så att man bättre kan komma åt de högre banden. Halsinfästningen är också egenutvecklad för bättre ergonomi.

Mekaniken är låsbar. Stallet är en egen design och ser ut som en blandning av ett traditionellt svaj och ett PRS. En finess är att man sidledes kan låsa sadlarna mot varandra för att få ökad stabilitet och bättre sustain. Svajet skruvas i som på en traditionell strata men det finns en skruv som man kan dra till så att den får önskad tröghet och inte ”wobblar” i gängorna.

Elektroniken ser vid en första anblick ytterst vanlig ut men det döljer sig en hel del under ytan. Man har lagt mycket tid på att få fram tonkontroller som trots att de är passiva ger en musikalisk funktion. Den nedre tonkontrollen gäller endast stallmiken så att man kan tämja diskanten vilket ofta behövs om man kranar på mycket dist. Dessutom är denna tonkontroll en push-push-potentiometer som kopplar stall- och mittmikrofon i serie för att ge en starkare och fetare signal för mer sjungande leadsound.

En av byggarna på Sandberg äger en Stratocaster från tidigt 60-tal och många anser att mikarna på den gitarren låter exceptionellt bra och man har handlindat många mikar för att närma sig detta ljud. När men ansåg sig lyckats med detta gav man en tysk mikrofontillverkare uppdraget att börja tillverka i serie.

Ljud och spelbarhet

När jag hängde på mig denna Sandberg ST så fick jag en slags omedelbar spelglädje. Två timmar senare konstaterade jag att jag kanske skulle sluta spela för mitt höga nöjes skull och börja fundera på att testa den lite mer organiserat. Jag kunde dock konstatera att under dessa två timmar hade jag med stor lätthet rattat fram ljud som påminner om Chris Rea, Mark Knopfler, Eric Clapton, Jimi Hendrix, Mike Landau, Hank Marvin, Bryan Adams, samt ett antal andra mer hårdrockande förebilder.

Huruvida mikrofonerna låter lika bra som på den strata som finns hos Sandberg kan jag inte uttala mig om men jag kan reservationslöst rekommendera dessa som utsökta allroundmikrofoner som fungerar lika bra med rent som med distat ljud. De har ett mycket fint lägre mellanregister som ger ljudet en nästan tredimensionell detaljrikedom och gör det roligt och musikaliskt lönsamt att spela dynamiskt. Jag upplever att stallmiken är relativt traditionellt lindad för att ge traditionella ljud. Så där hade jag stor nytta av att kunna dra ner diskanten för stallmiken så att den inte blev för vass. Att koppla ihop stall- och mittmikrofon i serie för ett fetare ljud är en god idé. Det blir inte riktigt som en humbucker utan får en egen klangkaraktär. Denna klang kan dock säkert för vissa tjäna samma funktion som en humbucker. Jag hade hur som helst mycket roligt med denna koppling.

Att ha en 12” radie ger en annan spelupplevelse än den traditionella 7.25” radien men tillsammans med halsprofilen ger det en modern och lättspelad känsla som säkert kommer att falla många i smaken. Den kanske inte fungerar för dem som vill ha en mer traditionell profil men Sandberg hade ett antal olika halsar ute på test innan de gick i produktion och det var denna profil som med god marginal fick det största gillandet. Svajet fungerar utan anmärkning och låter bra.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det, men denna gitarr ger en solid och trygg känsla. När jag hänger på mig den så vet jag att nu är det spela som gäller och det kan jag göra utan problem. En slags Mercedes-feeling men utan ett uns småborgerlig tråkighet.

Sedan måste jag ju kommentera priset; 12 995:- i high gloss finish och 15 995:- för en Hardcore Aged kan inte anses som annat än låga priser för denna kvalitet. Jag har testat gitarrer av liknande typ för mer än dubbla pengen som inte når Sandbergs kvalitetsmått.

Slutomdöme

För den som är på jakt efter det traditionella ljudet av en gammal fin Stratocaster men som vill ha en modernt fungerande gitarr så är Sandberg ST ett mycket bra alternativ. Vill man dessutom ha god kvalitet och inte vill betala dyra pengar så finns det inte så mycket annat välja på.


Fakta

Sandberg ST

• Kropp av al
• Hals av lönn
• Greppbräda av rosewood eller lönn (samma pris)
• 3 st. singlecoil designade av Sandberg
• Sandberg Tremolo
• Låsbara stämskruvar
• Kraftig gig-bag

www.fitzpatrick.se



FUZZ 2/10