Vällgjorda halvakustiska gitarrer har för det mesta ett brett spektrum av olika ljud och intressant ”uppförande” när gitarrljudet är förstärkt. Här följer tre nya spännande hollow bodymodeller från Framus, Duesenberg och Gibson. 
Det är oundvikligen en speciell känsla att spela på en bra halvakustisk gitarr, inkopplad i en stärkare med lagom dist och volym. Man känner en harmonisk återkoppling som, när alla parametrar stämmer, hjälper till att trycka tonen framåt och som gör att hela gitarren vibrerar och nästan får ett eget liv.

När man talar om halvakustiska gitarrer i allmänhet är väl Gibsons ES 335 en av de första modeller som visualiseras. Vi skall kika på en variant av denna modell, Gibson ES 339, som dock har en mindre kropp än förlagan.

Det anrika europeiska märket Framus och deras modell Mayfield Pro utgår också från en 335-modell

Duesenberg Fullerton CC å sin sida har en lite ”Gretschig” look toppad med en spännande mikrofonkonfiguration


Gibson ES 339

Vi har ju Gibson och Ted McCarty att tacka för en av de absolut vackraste gitarrmodeller som existerar; ES 335. Gibson var i slutet av 50-talet verkligen tongivande när det gäller design och formspråk. Det är möjligt att de första 335:orna byggdes i slutet av 1957 men modellen introducerades officiellt i Gibson Gazette, februari 1958. Utan att gå in alltför mycket på detaljer (här skulle jag kunna ta hela tidningens utrymme i anspråk…) är det intressant att nämna hornens form. De hade, fram till 1963, en rundad form, ofta kallad; ”Mickey Mouse Ear shaped”. 1963 fick hornen en aning smalare form – knappt märkbart men har man väl sett det så är det hur tydligt som helst. Jag nämner detta därför att hornen på den nya ”lilla” modellen ES 339 har just dessa något smalare horn.

ES 339 är alltså en ES 335:a, fast med en förminskad kropp. Receptet är det ”normala”, alltså lönn i kroppen, mahognyhals med den något tunnare 60-talsprofilen, greppbräda av rosewood och 22 stycken mediumband.

Mikrofonerna är två stycken ’57 Classic humbuckers och dessa styrs av en trevägs toggleswitch samt två volym- och två tonkontroller. Inget nytt under solen med andra ord, förutom att kroppen är mindre? Jo, inputjacket har placerats på kanten istället för direkt på locket, och detta får man i ärlighetens namn säga är en förbättring. Just inputjackets placering på vanliga 335:or kan ju orsaka lite bekymmer om man inte förankrat kabeln bakom axelbandet vid knoppen – och man råkar trampa på sladden…

Om man tittar på ES 339 från lite håll är det knappt att man märker att kroppen är mindre, men när man har den i knät eller står och spelar på den så är det en tydlig skillnad. Nu får gitarren samma fina ES 335-kvaliteter men med en Les Paul-liknande närvarokänsla. Många som stör sig en aning på att 335:orna kan kännas en aning stora kan inte ha något att klaga på med denna modell – den sitter som gjuten på magen!

En högst personlig synpunkt är formen på hornen. Undertecknad skulle helst se den mer rundade formen på dessa och inte de smalare, helt enkelt för att jag tycker den tidiga, runda formen är snyggare.

Spelkänsla och ljud

Här blir det egentligen svårt att bara säga; ”ES 339 känns och låter som en ES 335” – men det är just så det är. Ljudet är lite ”honkigt”, en aning inbäddat och nasalt rent akustiskt men blommar ut i ett fullt naturligt ”335-ljud” när man kopplar in den. Gitarren ringer med en lång och tydlig sustain och det där, nästan obeskrivbara hänget finns där då gitarren och förstärkaren bildar en homogen symbios, själv bildar man kittet som håller ihop dessa komponenter. ’57-humbuckermikarna är precis sådär lagom feta och starka för att passa… allt. Det går finfint att spela stygga hårt distade ljud och i en handvändning växla till helt rena, jazziga toner. Däremellan hittar vi såklart alla de varianter av ljud som tänkas kan – och jag kan faktiskt inte säga annat att det är en formidabel allroundgitarr. Testexet är ypperligt justerat med en låg stränghöjd och god intonation. Spelkänslan blir därefter; Toppen!

Slutomdöme

På senare tid tycker jag att Gibson släppt en del ”knasiga” modeller, som egentligen inte riktar sig åt en bredare publik… Men, med ES 339 har man verkligen designat en smash-hit – enligt mitt tycke. ES 339 har en kroppsform och storlek som är precis perfekt, vare sig för liten eller för stor. Man har lyckats koka ner det fina 335-ljudet i en gitarr som känns som en Les Paul att ha på sig, dessutom med en ganska låg vikt. Gitarren är mycket välbyggd, känns ytterligt lättspelad och allround, därmed prisvärd .

Fakta

Gibson ES 339

• Kropp av lönn
• Hals av mahogny
• Greppbräda av rosewood
• Mensur: 24.3/4”
• Mekanik: Gibson Tulip
• Stall: Tune-o-matic
• Mikrofoner: 2 st. ’57 Classic Humbuckers
• Färg: Light Carmel Burst

www.luthman.se

Duesenberg Fullerton CC

CC står för Carl Carlton och detta är en utveckling av den modell som bar hans namn. Åtminstone jag tycker mig se en viss snegling åt Gretsch i denna modell, det är något i formspråket, främst över de lite utåtstående, trubbiga hornen som gör sig påmint. Nåväl, att det är en Duesenberg går inte att komma ifrån, stora präktiga metallemblem i form av ett ”D” på huvudet och på det övre hornet, samt det speciella plektrumskyddet av plexiglas visar tydligt vilket märke det handlar om.

Kroppen har en karvad topp av gran och en baksida av lönn. Halsen, som har en halvrund profil är tillverkad av lönn med en 12” radius greppbräda av rosewood med. Banden är 22 stycken till antalet och av storleken jumbo.

Stall/svajet är ett Duesenberg Diamond Deluxe Tremola som påminner om Bigsby med en ganska liten utväxling och passar ypperligt för ”twangigt” spel. Mikrofonerna som är två till antalet utgörs av en Duesenberg Grand Vintage Humbucker i stallposition, samt en Duesenberg Domino Singlecoil i halsläge. Dessa styrs av en trevägs toggleswitch sam en volym- och en tonkontroll sitter monterade på plektrumskyddet.

Spelkänsla och ljud

Det är ganska svårt att med ord beskriva hur spelkänslan i den här gitarren uttrycker sig. Men, ungefär så här; Med det lätta luftiga svajet och den semiakustiska konstruktionen blir känslan ”flytande”. Svajmekaniken nästan kräver att man använder den, för vid småbändar och dubbelsträngsbändar svarar svajet med en liten duckning som gör att man instinktivt vill hålla svajarmen i högernäven, eller åtminstone ha den i närheten och följa efter med små svajryck. Med andra ord; man spelar lite som gitarren ser ut, alltså twangigt åt rockabillyhållet – ungefär så. Man kan också säga att klangtiden inte är jättelång och detta tror jag är meningen då man liksom blir ”tvungen” att spela på ett sätt där strängarna hålls igång kontinuerligt.

Mikrofonkonfigurationen med en humbucker- och en P90-liknande singlecoilmik är intressant. Man kan lätt plocka fram en rad olika ljudvarianter när man har två så olika men ändå välmatchade mikar att tillgå.

Humbuckern lämnar en stadig men inte överdrivet fet ton som lätt sällar sig till det rockigare registret där tuffa bluesriff och snärtigt solospel lämpar sig väl.

Den lätt P90-ljudande miken i halsposition tar över med ett något beslöjat knarrande, fränt sound med en skön slimmad ton som ju helt enkelt är perfekt för ackordspel men kanske ändå främst singlestringlöpningar som man ofta hör i just rockabillysammanhang. Ljudet i singlecoilmiken är också helt bedårande för rena ljud, kanske med en touch tremolo (tänk Twin Peaks-signaturen). Ackordmattor med en aning reverb alternativt delay blev mycket välljudande med detta sound också.

Slutomdöme

Duesenberg Fullerton CC känns som en gitarr som har ett disktinkt ljud- och användningsområde. Det är kanske inte en gitarr jag hade valt i ett allroundsammanhang utan då jag vet att vissa ljud och spelstilar krävs. Gitarren är lättspelad och har en mycket attraktiv mikrofonkonfiguration – best of both worlds, skulle man kunna säga. Det skulle vara mycket intressant att spela på exakt samma gitarr fast med ett fast stall, då typen av det svaj som sitter monterat bjuder in till en viss typ av spelstil, detta inte sagt i negativt hänseende, snarare tvärtom!

Fakta

Duesenberg Fullerton CC

• Kropp med lock av gran
• Hals av lönn
• Greppbräda av rosewood
• Mensur: 25.5”
• Mekanik: Duesenberg
• Stall: Duesenberg Diamond Deluxe Tremola
• Mikrofoner: Duesenberg Grand Vintage Humbucker i stallposition, Duesenberg Domino Singlecoil i halsposition
• Färg: Aged White

www.brinksmusik.com


Framus Mayfield Pro

Åren efter starten 1946 exploderade Framus med en mängd olika modeller. Tittar man i den utmärkta boken; Framus Vintage – Three Decades of Legendary Musical Instruments så blir man verkligen häpen över hur många olika gitarrer Framus har tillverkat. Mayfield Pro har designlinjer och drag som härstammar från många av dessa modeller och får väl ses som en vidareutveckling av desamma.

Ett utmärkande drag är den tunna halsen, som närmar sig de halsmått vi kan uppleva på en del av Ibanez gitarrer. Halsen är av lönn och har en greppbräda av rosewood med 12” radie samt 22 jumboband. Kroppen är av laminerad lönn och har en tidlös profil, något påminnande om Gibson 335. Gitarren är lackad i en matt oljelack, med en djupt röd färg.

Mikrofonerna kommer från Seymour Duncan och är humbuckers; SH-2 och SH-4. En trevägs toggleswitch och fyra rattar, två volym- och två tonkontroller sköter ljudhanteringen. Stallet är av typen tune-o-matic.

Spelkänsla och ljud

Den här gitarren är väldigt lätt och har ett lika lätt, eller luftigt akustiskt sound, vilket också förmedlas när man kopplar in gitarren i en förstärkare. Man kanske skulle kunna misstänka att gitarren vill skapa rundgångar oavbrutet men tvärtom är den resistent upp i riktigt höga volymnivåer och sjunger istället med en härligt träig, nästan torr klang. Den tunna halsen harmonierar mycket fint till den lätta kroppen och gör att hela instrumentet känns mycket lättspelat och tillgängligt.

Mikrofonerna är av särdeles god kvalitet, som sig bör, och man överraskas en aning av den djupa, mättade ton som flyter fram när man väljer halsmiken och en moderat distad inställning på stärkaren. Lika fet som gitarren låter i detta läge, lika ettrigt uppkäftig blir den när man växlar över till stallmiken. Ljudet har en grundläggande torrhet som känns musikalisk med ett övertygande skimmer av övertoner som hela tiden glänser igenom ljudbilden. Solospel främjas av detta ljud då man verkligen hörs utan att volymen behöver vara vrålstark. En annan mycket trevlig aspekt med Mayfair Pro är de olika kompljud som kan rattas fram – här finns en palett av olika, lite skönt gryniga kompsound som inbjuder till ringande ackordmattor i poptradition men också stadigt riffande med mycket dist.

Slutomdöme

Framus Mayfair Pro har ett träigt och luftigt grundljud som lämpar sig väl för olika typer av kompsound, allt från mjukt dämpat sound med jazzklang till mer spetsiga, genomträngande pop- och rockmattor. Sologitarristen kommer säkert att gilla den här modellen också, för den ”rundar” inte trots hög ljudvolym, men kompgitarristen kommer nog att hitta en drömgitarr i Framus Mayfair Pro.

Fakta

Framus Mayfair Pro

• Kropp av laminerad lönn
• Hals av lönn
• Greppbräda av rosewood
• Mensur: 24.75”
• Mekanik: Framus
• Stall: Tune-o-matic
• Mikrofoner: S. Duncan Humbuckers, SH-2 i halsposition, SH-4 i stallposition
• Färg: Burgundy Red

www.flaamusic.se