Plötsligt sitter jag där och spelar klassisk gitarr igen. Eller åtminstone halvklassisk. Nisse Landgren har blivit inbjuden att spela på en Bachfestival i Leipzig och ringer och frågar på sitt milda sätt om jag har lust att vara med. Det vill jag.  
När Nisse berättar att det uteslutande ska vara musik av Bach och kanske en släng av Händel tänker jag att det blir väl kul, och borde inte vara så himla svårt. Min inledande optimism ska ta mig så långt in i projektet att det är för sent att backa ur när jag inser att det är i princip omöjligt; en egen tolkning av Bach på gitarr, trombon, saxofon, sång och bas. Jag sätter mig ner och lyssnar igenom timmar, dygn, veckor av musik från den geniale tonsättaren, bara för att inse; det här är svårt. Det är mycket svårt och vår konsert kommer att bli ett pinsamt fiasko som kommer att gå till längderna som ”Katastrofen i Leipzig”.

Veckorna går och jag sitter och svettas med de stycken jag tillsammans med operasångerskan Jeanette Köhn valt ut som rimligt spelbara. Min ambition är att spela med öppen stämning, men då det inte fungerar ihop med notläsning måste jag plocka ut det på gehör. Jag sätter igång med gott humör men inser snart att det finns en anledning till att det här helst spelas efter noter. Man plankar riffet till Smoke On the Water, ett gitarrsolo av Jay Graydon eller till och med Steve Vai. Det tar tid men är överkomligt. Men att sitta med Eb-stämd gitarr och lyssna fram alla stämmor, kontrapunkt och motrörelser i Johannespassionen av Johann Sebastian Bach, det är något helt annat.

Det känns lite som att vara nedslängd i den där gropen i När lammen tystnar eller stå i duschen på Bates Motel. Panik, ångest och en dos av dödslängtan. Det är svårt att få igång inspirationen när varje ton man spelar blir en pinsam påminnelse om att man är en bedragare. En humbug-gitarrist som inte ens har omdöme att tacka nej till det han inte klarar av.

– Nu är det slut, tänker jag. Det här blir mitt avsked till musiken. Men, som sagt, jag kan inte backa ur. Det är för sent och jag har dessutom lovat Nisse att försöka få ihop det här på något sätt. Vi är ense om att vi inte kan spela exakt som det är i original. Det skulle bara låta som Bach fast väldigt, väldigt dåligt. Det går inte heller att jazza till det med nya rytmer och feta ackord. Det skulle, om möjligt, bli ännu pinsammare. Dagarna går och jag gnetar vidare in i de mästerliga styckena som en arkeolog som mödosamt måste hacka sig in centimeter för centimeter. Så en dag händer det något. Jag spelar Cellosvit i D-dur (fast i Eb) och nu har jag lyckats få med alla tonerna. Min speciella stämning visar sig passa utmärkt och jag kan klämma in en hel del av de trix som hör till min hemsnickrade gitarrteknik. De andra anländer så småningom några dagar innan konsert och när vi börjar repetera låter det till en början förjävligt men på tredje dagen hittar vi något. En klang som jag tror inte ens Johann själv hade haft något emot. Det är absolut inte jazz men inte klassiskt heller. Det blir faktiskt… bra.

Vi spelar vår konsert i Leipzig några hundra meter från den kyrka där de flesta av Bach verk komponerades och uruppfördes, så det känns extra viktigt att visa ett visst mått av värdighet i framförandet. Efteråt mår vi fint på ett nästan euforiskt sätt efter den enorma anspänningen, och jag tvingas inse; det här borde jag göra oftare. Det finns inget som är så utvecklande som att utsätta sig för risken av ett fiasko. Man måste våga sätta något på spel. Och framförallt, man måste med jämna mellanrum dra på sig övningsselen. Det var faktiskt det hela min fasa handlade om i början av projektet. Jag hade glömt bort hur mycket man faktiskt måste öva för att lära sig något nytt och göra det bra. Jag hade blivit slö. Det var en nyttig läxa. Nu, Stravinskij!



FUZZ 7/07