Jefferson Airplane är i mångas ögon det definitiva San Franciscobandet, vars Surrealistic Pillow långt mer än Sgt Pepper’s var soundtracket till The Summer of Love 1967. Och det var Jorma Kaukonen i sin roll som leadgitarrist som stod för de eleganta psykedeliska solona och instrumentalpassagerna som gjorde deras musik så speciell. Den psykedeliska rockmusiken är dock ett passerat kapitel för Kaukonen som nu vänt åter till sin första kärlek – den akustiska gitarrmusiken.  Det var Jorma Kaukonen som gav namn åt Jefferson Airplane. Det uppstod under en rökig eftermiddag då han och några kompisar satt och spånade på absurda bluesnamn. Jorma döptes till Blind Jefferson Airplane, så när frågan om bandnamn senare dök upp hade han ett bra förslag.

Även om Jormas namn associeras med psykedelia så var och förblir akustisk gitarrmusik hans stora kärlek. Redan under Jefferson Airplanetiden satte han tillsammans med basisten Jack Casady ihop bandet Hot Tuna och duon brukade spela akustiska set innan Airplane intog scenen.

Efter att Jorma och Jack lämnade Airplane 1972 har Hot Tuna spelat både akustiskt och elektriskt. På sina senaste soloplattor har Jorma dock fokuserat på det akustiska, som på den förra Stars in My Crown där han i en blandning av bluegrass, country och country blues ger en magnifik uppvisning i fingerspel.

Hans nyutkomna River of Time är inspelad i The Band-trummisen Levon Helms studio och är också akustisk baserad men här har han samlat ett band omkring sig med bland annat nämnde Levon Helm, Larry Campbell och Barry Mitterhoff.

Jorma är även aktiv inom gitarrundervisning. 1997 slog han upp dörrarna för Fur Peace Ranch där han bedriver gitarrskola. Det är i stort sett en egen by i mitten av ingenstans i Ohio, med en liten storgata, inkvarteringsbyggnader för lärare och elever, spelstugor, bibliotek, restaurang och teater. Och för de som inte har möjlighet att åka till ranchen bedriver Jorma även undervisning via internet, på www.BreakDownWay.com.

När fick du idén till Fur Peace Ranch?

– Jag har gett lektioner i många år. Jag började långt innan Jefferson Airplane och innan jag hade något att lära ut misstänker jag! Jag har alltid gillat att ge lektioner. Så föll det sig så att jag och min fru i början på 90-talet åkte och tittade på en stor lantegendom i Ohio. Vi skämtade med varandra, ”vi borde starta en musikskola här!” Omkring 1996 kom vi fram till att vi borde göra allvar av projektet. Min fru var civilingenjör innan vi gifte oss. Hon drog upp planerna och skötte det byggnadstekniska och alla tillstånd. Efter mycket hårt arbete lyckades vi förverkliga drömmen. Förutom undervisning har vi en teater/spelsal och till och med vår egen radioshow.

– Vi är inne på elfte året nu och har under den perioden haft 4 500 deltagare. Den här helgen har vi fyrtiotvå deltagare. Vi har riktigt bra lärare i form av musiker som passerar här igenom; som Larry Coryell, Jack Casady, Dave Alvin, Roy Book Binder, Spencer Bohren, Larry Campbell, Peter Case, Kenny Sultan, David Lindley, Rory Block med flera.

Och det är både proffsmusiker och amatörer som deltar?

– Precis. Och jag kallar det ”guitar camp” för det är just vad det handlar om, gitarrister som spelar och lär av varandra.

Du bedriver också undervisning på nätet, www.BreakDownWay.com?

– Det fina med att ta lektioner via siten är att folk kan lära sig av gitarrister de alltid har beundrat men slipper höra våra skämt! Siten har många finesser. Man kan sänka hastigheten på passager, loopa dem etc. Det är ett billigt och mycket effektivt sätt att ta gitarrlektioner.

Kan du berätta lite om dina senaste plattor?

– Stars in My Crown kom förra året och spelades in i Nashville och den blev nästan som en gospelplatta, även om det nu handlar om bluegrass och countryblues. Min senaste cd River of Time är gjord i Levon Helms studio. Den innehåller både äldre och nytt material, jag skrev faktiskt sex nya låtar till den. Jepp, jag fick ändan ur vagnen och skrev sex låtar.

Förutom dina soloplattor spelar du fortfarande med Jack Casady i Hot Tuna. Hur uppstod Hot Tuna?

– Jag och Jack Casady firar faktiskt 50-årsjubileum i år, för vi bildade vårt allra första band, The Triumphs, 1958. När vi turnerade med Jefferson Airplane hade vi en massa dödtid. På den tiden fanns det inte tv på hotellrummen så vi plockade istället fram våra instrument och spelade. Och det var akustisk musik. Det lät så bra att vi öppnade ibland för Airplane på konserterna.

Det första Hot Tuna-albumet som kom 1970 blev något av en milstolpe för den innebar att en hel generation av unga gitarrister hörde akustisk gitarrmusik för första gången och följde ert exempel.

– Ja, det stämmer och det är faktiskt det i min bana som musiker jag är mest stolt över. På grund av Jefferson Airplane hade en sådan stor publik kunde vi genom Hot Tuna få folk att upptäcka akustisk gitarrmusik.

Och även om många associerar ditt namn med psykedelia och Jefferson Airplane så var du akustisk gitarrist från början?

– Precis, min första och djupaste kärlek är till akustisk gitarr.

Vilka influenser hade du när du började spela?

– Jag fick min första gitarr när jag var 15. Innan jag började fingerpicka så var Chess-plattorna mina favoriter, The Best of Little Walter, The Best of Muddy Waters etc. Jag hörde också plattor med finger pickers men det tedde sig som obegripligt och jag förstod inte hur de bar sig åt. Jag gick på en skola i Ohio som hette Antioch College och där fanns en lärare som hette Ian Buchanan. Han hade tagit gitarrlektioner av Reverend Gary Davies och var en utmärkt gitarrist. Jag vet inte varför men han var i alla fall villig att bli min lärare och under tre månader, med stor möda och arbete, lärde han mig fingerpicka. Och det att jag lyckades bli musiker har jag till stor del honom att tacka för.

Du visste att du skulle bli musiker?

– Det är lustigt. Jag pratade just med min fru om det i går kväll. När jag fick min första gitarr visste jag att musik var min framtid. Jag visste dock inte vilken sorts musiker. Jag bodde i Washington DC som trots att det är huvudstaden är något av ett bakvatten. Jag visste inget om musikbranschen men musiken var det som gällde för mig.

Hur startade allt?

– Jag och Jack Casady hade vårt lilla elektriska band The Triumphs. Vi tog namnet från motorcykeln och hade till och med logon på bastrumman. Vårt första gig var på en kvinnoförening där många av tjejerna på mitt college gick. Jag tror att vi fick 5 dollar för giget! Vi spelade också i de ruffigare delarna av sta’n. Vi spelade Buddy Holly, Chuck Berry, Johnny Cash, Conway Twitty. Washington DC var en riktig smältdegel. Det fanns country, rock’n’roll, bluegrass, blues och vi tänkte inte på några barriärer. Vi såg alltihop som musik

Och 1962 flyttade du till västkusten. Vad var det som drog?

– Min pappa var ”foreign service officer” inom armén och blev stationerad på en massa olika ställen. Jag hade fortsatt mina collegestudier på en jesuitskola på Filippinerna och flyttade till västkusten 1962. Jag och alla jag kände ville bli beatniks och då fanns det bara ett ställe att bege sig till; San Franscisco. Jag kom inte på den jesuitskola jag sökte till i San Francisco men dock i Santa Clara, 50 mil söderut. Men på ett bakvänt sätt så föll bitarna på plats, för jag lärde känna Paul Kantner som gått på samma skola i Santa Clara. Var det en tillfällighet? Nej, det tror jag inte.

Vid det laget hade du spelat i Triumphs men sedan längst gått över till akustisk musik. Hur tändes din entusiasm för elektrisk gitarr igen?

– När jag började fingerpicka 1959 slutade jag tvärt att spela elgitarr. 1965 flyttade Paul Kantner till San Francisco för att starta ett band. Han ringde mig och erbjöd mig en plats som gitarrist. Jag var helt ointresserad av att spela elgitarr men gick i alla fall till den provspelning de höll. Och som alla vet så är elektrisk rock’n’rollmusik otroligt förförisk och det dröjde inte länge innan jag var fast. Jag var tvungen att gå med i bandet, det vi inom kort döpte till Jefferson Airplane.

Det var väldigt mycket som hände under de åren. Det finns en inspelning kallad The Typewriter Tapes, gjord 1964 alltså året innan Airplane började flyga, där du kompar Janis Joplin på gitarr, och i bakgrunden hörs din första fru knackande på skrivmaskin.

– Jag spelade med Janis ibland. Jag flyttade till Santa Clara 1962 och veckan efter hamnade jag på ett Hootenanny på ett coffee house. Jerry Garcia var där, Pigpen (Grateful Deads första keyboardist. Red anm), Janis och ja, mängder av folk från scenen. Hon frågade mig om jag var villig att kompa henne och jag förstod omedelbart vilken talang hon var. Jag gjorde 10-12 gigs med Janis och fick mitt första genombrott på västkusten genom henne. Vi skulle göra ett gig i Palo Aalto. Janis dök inte upp så jag fick spela ensam och efteråt erbjöd ägarna mig ett gig i veckan istället. Själv var jag som sagt hel akustisk så när Airplane drog igång fick jag snabbt anpassa mig till det elektriska.

Vad hade du för utrustning i Airplanes början?

– När jag flyttade till Santa Clara stötte jag på en äldre kvinna, vars man hade utrustning att sälja; en Gibson 1930 L 5 Maple Blond i perfekt skick och en Fender Princetonförstärkare från tidigt 50-tal. Jag köpte båda två för 60 dollar! Det var den första utrustningen jag hade i Airplane. Efter ett tag sålde jag dem för 250 dollar och klappade mig själv på ryggen för en bra affär. Senast jag såg en L5 hade den en prislapp på 25 000 dollar! Därefter skaffade jag en Rickenbacker 12-strängad för att Roger McQuinn hade en och så en Guild Thunderbird. När vi fick lite mer pengar i kassan köpte jag två Fender Twin Reverb och bytte Thunderbirden mot en Gibson 345 Stereo.

Hade du några effekter?

– Jag älskar den frågan! Det fanns inga effekter, vi kunde inte ens stava till ordet! Den allra första jag hade var en Maestro Fuzztone som pluggades in direkt i förstärkaren. Så kom den första wahwahpedalen och så köpte jag ännu en fuzzpedal, en Ampeg Scrambler.

Det är ett otroligt fint sound på dina solon på Surrealistic Pillow, på White Rabbit och Somebody To Love.

– Jag hade en Standell Super Imperial Solid State förstärkare med fjäderreverb, som Lovin’ Spoonful hade haft på turné. Idag skulle folk hellre dö använda en sådan förstärkare, men jag pluggade in min 345:a, ställde in reverbet och där var soundet.

Du hade ju huvudsakligen spelat akustiskt, men utvecklade en högst egen stil i Jefferson Airplane, som tycktes vara influerad av 60-talsjazz, flamenco och annat?

– Vi lyssnade på en massa olika musik, även jazz och flamenco men det viktiga i sammanhanget var att jag överhuvudtaget inte hade någon erfarenhet av att spela i ett band, förutom då The Triumphs. Jag hade ingen förebild så mycket av det jag spelade i tidiga Airplane var saker jag kom på i stunden och improviserade fram. Därefter fick jag dock en viktig lärare i Mike Bloomfield. Det var inte licks han lärde mig utan mer grundläggande saker, att bända strängar etc. Ju mer jag spelade elektriskt, desto mer upptäckte jag. Jag älskade ju John Mayall’s Bluesbreakers och Cream.

San Francisco var mer än en scen. Det var ett community, med Haight Ashbury, Jefferson Airplane, Grateful Dead, Moby Grape, gratiskonserter i parkerna etc.

– Ja, och man ska minnas att det är en ganska liten stad. När jag flyttade dit fanns inga höghus. Det var en liten stad och alla kände alla och uppmuntrade varandra. Jag pratade med någon igår om ställena vi spelade på, Avalon Ballroom, The Fillmore. När man ser dem idag framstår de som små och folk kring 20 undrar säkert ”what’s the big deal” men de rymde en hel värld på den tiden.

Jefferson Airplane associerades ofta med långa löst hållna jam men på liveplattan inspelad på The Fillmore poängterade du på omslaget att det faktiskt rörde sig om komplexa arrangemang? Ville du begrava en myt?

– Nja, de där långa instrumentala avsnitten i livespelningarna kom sig av att jag och Jack hade spelat så länge tillsammans och kunde varandras spel. Därför gav de andra i bandet oss en hel del svängrum. Men ibland handlade det om lösa jam, vid andra tillfällen om arrangerade partier.

Airplane var för många det definitiva San Franciscobandet. När började magin försvinna för din del?

– Jag och Jack lämnade bandet 1972 och jag vill poängtera att vi båda känner stor tacksamhet till Airplane. Vad som hände var nog att alla i bandet växte och utvecklades som musiker och artister, med påföljd att allas egon växte. Plötsligt hade vi en massa bandmöten där anklagelserna haglade och jag var lika skyldig som någon annan. Det blev helt enkelt mindre kul så jag och Jack lämnade bandet för att koncentrera oss på Hot Tuna.

Jefferson Airplane återbildades 1989 och gjorde ett album och livespelningar, hur var det?

– Tja, jag hade nog hoppats att den tidiga gnistan i Airplane skulle tändas åter men det var snarare mer arbete än nöje om du förstår vad jag menar. Men det kom ändå en del bra ur det. Det var den första kontakten jag haft på länge med “the mainstream music business”. Hot Tuna fick tillfälle att göra platta på stort bolag igen.

Band återförenas till höger och vänster numera. Blir det någon ytterligare återförering av Jefferson Airplane?

– Det tycks alltid flyga omkring olika erbjudanden om plattor och turnéer men Grace Slick, gud välsigne henne, har bestämt sagt nej till att träda in i musikbranschen igen och utan henne är det inte Jefferson Airplane.

Jag träffade Joe Boyd för ett och halvt år sedan. Han berättade om hur han räddat dagen för Bob Dylan då han ”went electric” på Newport festivalen 1965, genom att hindra en tvärilsk Pete Seeger från att strypa strömmen. Folk på den akustiska scenen hade i alla fall tidigare rykte om sig att vara mer än renläriga. Hur mottogs du när du dök upp med ditt psykedeliska baggage?

– Ja, folk var väldigt misstänksamma. Jag ansåg mig vara nog så kompetent som akustisk gitarrist men under väldigt många år fick jag inga inbjudningar alls till de akustiska festivalerna, befläckad som jag var av psykedelia och rock’n’roll. För tio år sedan blev jag dock bokad av en kompis att spela på Merlefest och sedan dess har jag fått många inbjudningar så på den punkten har vinden vänt.

På din hemsidå står ”whenever the need calls for me to pick up an electric guitar, I grab my Jorma Kaukonen model Epiphone Riviera”. Det låter som något du gör i nödfall?

– Nja, det har faktiskt blivit mer elektrisk igen de senaste åren och jag gör två elektriska turnéer varje år. Och nu är det riktigt kul igen. Jag bör nog påpeka att signatur Epiphonegitarren har tagits ur tillverkning, men jag ser till den då och då i affärerna. En bra och relativt billig gitarr.

Vilka önskemål hade du till den?

– De var mest kosmetiska detaljer faktiskt och så jag bad om en svajarm och Gibson 57 pick ups. I Airplane spelade jag först på en 345:a men eftersom jag inte var intresserad av stereoffekten övergick jag senare till en 335:a och det är i stort sett den Epiphonen är baserad på.

Finns det planer på en akustisk Jorma Kaukonen signature guitar?

– Lustigt att du nämner det. Jag har pratat med både Gibson och Martin om signaturgitarrer på senare tid. Trots att jag är en Gibsonsnubbe så har spelat på en David Bromberg M-42 Martin på senare tid och jag är riktigt förtjust i den så det skulle kunna bli intressant.

Vad tar du med dig på turné?

– Inte särskilt mycket faktiskt. En 1993 Gibson J 35 med matrix pick up, en Gibson Advanced Jumbo, en Carr Amplifier Slant 6V, en Aguilar direct box och en Fishman Transducer. Hur många gigs gör du om året?

– Det brukar bli i snitt 150 - 160 gigs.

Din förra platta spelades in i Nashville och din nya i Levon Helms studio. Varför använder du inte din egen studio på Fur Peace Ranch?

– Jag hade en studio här tidigare men jag kom på att det att ha en tip-top studio innebär att man måste kunna läsa manualer. Det är jag inget bra på så jag sålde alltihop. Men min gitarrtekniker Myron har en studio så jag åker ofta hem till honom och spelar in. Jag är glad att jag gjorde mig av med studion. Det kändes som att en mycket tung börda lyfts från mina axlar när den försvann.

Det är förvånansvärt hur många hemstudior som används som garderober eller någonstans att ställa motionscykeln?

– Ja, studiodrömmen är den dröm man helst inte ska försöka uppfylla!



FUZZ 10/09