– Återuppfunnit oss? Jag tror snarare att vi har gått tillbaka till våra rötter”, berättar Peter Hayes, sångare och gitarrist i San Francisco-bandet Black Rebel Motorcycle Club när jag ringer upp honom en kväll för att prata om bandets nya platta. Det är det sjätte studioalbumet i ordningen och heter Beat The Devil’s Tattoo. Titeln är tagen från en novell av Edgar Allan Poe. En indikation så god som någon om skivans innehåll.  
Den är inte bara en formlig resa genom american gothic och det imaginära, utan också en direkt besatt musikalisk tripp genom blues, folk, punk och psykedelia. Besatt, för plattan närmast exploderar mot en från högtalarna med ett rått, rootsigt, nästan tribalt sound.

Exploderar gör däremot inte Peter när jag pratar med honom. Han är trevlig men så lågmäld att jag då och då måste be honom tala högre.

BRMC är fortfarande en trio. På bas och sång finns alltjämt Robert Levon Been men på trummorna har Nick Jago ersatts av Leah Shapiro som närmast kom från det danska bandet The Raveonettes.

– Det stötte sig ofta mellan Nick och mig. När Leah gick med i bandet kändes det plötsligt lika bra och fritt som när vi startade bandet en gång i tiden. Hon har en instinktiv känsla för vad som behövs och hennes spel har en otrolig energi.

Jag frågar Peter hur de jobbade fram plattan.

– Vi låste i stort sett in oss i en källarstudio i Philadelphia i sex månader. I samma hus där vi jobbade fram Howl en gång i tiden. Vi improviserade och skrev i allt ihop tjugotre låtar. Därefter repade vi in låtarna så att de satt som de skulle. Därefter begav vi oss till Los Angeles för att börja spela in, på Station House.

Och inspelningen gick fort.

– Vi satte alla grunderna på fyra dagar. Det viktiga den här gången var inte att experimentera utan att få fram den där primitiva känslan i musiken. Då får man jobba snabbt och instinktivt.

Därefter gjorde Peter och Robert sina pålägg.

– Jag använder inte förstärkare i studion utan kör direkt genom bordet. Det är så jag arbetar i min hemstudio och ser just ingen anledning att ändra på det när vi ska göra plattor. Jag har en uppsjö av effekter, TC Electronic chorus/flanger, Dunlop TR-1 flanger, Ibanez Tube Screamer och så en Roland GP-8 Multi FX unit. Live kör jag med två stycken 1965 Fender Twin reissue combo förstärkare.

Peter har alltid hållit sig till Gibson ES 335:or.

– Orsaken till det är att jag egentligen spelade akustiskt från början. När jag så skulle börja spela elektriskt så fastnade jag för 335:an eftersom den har ihålig kropp. Det kändes mycket bättre än att spela på en solid och jag tycker att 335:an har en otrolig värme och även själ för den delen.

På tal om själ så tycks plattan balansera mellan himmel, skärseld och helvete.

– Det är nog en bra beskrivning. Det kändes onekligen som att vi gick igenom hela registret av känslor.

Av de från början tjugotre låtarna valde man till slut tretton stycken.

– När man hamnar i studion är det ofta svårt att få ett riktigt perspektiv på det man gör. Ibland förälskar man sig i något som kanske inte är nödvändigt för plattan. Trots att det kan vara svårt att välja är det ändå bra att ha ett knippe extra låtar, för då vet man att man har en bra skiva.

Det nya albumet är självproducerat.

– Det är väl också en sanning med modifikation. Min egen åsikt är nog att alla som befinner sig i studion, tekniker som kompisar, allihop på något sätt påverkar slutresultatet.

BRMC kommer som sagt från San Francisco och bär med sig stadens radikala arv. Sitt namn tog de från filmen The Wild One med Marlon Brando i huvudrollen.

– Det är i 60-talet våra främsta rötter ligger, inte bara musikaliskt utan också filosofiskt. Det är nog därför som vi haft svårt att anpassa oss till dagens musikbransch som är väldigt mekaniskt i sitt tänkande, med fokus på produkt snarare än musik.

Bandets förra platta släppte man på egen hand. Den helt instrumentala The Effects of 333 som fanns att ladda ner via deras hemsida.

– En del beskrev den som en otypisk BRMC-platta men vi har aldrig gjort en skiva som var typisk. Varje gång vi gör ett album ska den vara unik. The Effects of 333 var något vi talat om ett tag. Jag jobbar mycket med instrumental musik hemma. Det är i stort sett så jag tillbringar nätterna. Med att spela, improvisera och spela in.



FUZZ 3/10