Them Crooked Vultures är den nya supergruppen som består av Dave Grohl på trummor, John Paul Jones på bas och Josh Homme på gitarr och sång. I ruff kronologisk ordning kan den sägas spegla den kollektiva magin från Led Zeppelin, Nirvana, Foo Fighters, Kyuss, Queens of The Stone Age och Eagles of Death Metal. Ett annat sätt man kan se det på är att sammansättningen representerar två av rockens viktigaste decennier: 70-talets klassiska rock och altrockens 90-tal. – Vi är alla ute efter att göra något klassiskt av det här, säger Josh Homme. Och jag vet mycket väl att för att lyckas krävs det att man tar risker. Riskerar du inget, vinner du heller inget.

Vad gäller själva risktagandet så har det verkligen lönat sig. Them Crooked Vultures är ett lysande bevis på den bestående kraften i riffdriven tung rock. Deras fenomenala succé är ett påtagligt och vältaligt bevis på att rockens olika generationer kan prata med varandra bortom tid och attityder och oavhängigt modetrender i musiken. Bandets själbetitlade debutalbum anknyter till powertrions glansdagar med band som Led Zeppelin och Cream. Ändå är deras tolkning av detta arv i högsta grad 2000-tal – kantigt, taggigt och dekonstruerat, där inget tas för givet.

– Josh Homme har mängder med chops, säger John Paul Jones. Och han är väldigt utflippad, gör verkligen saker som ingen annan gör. Han är alltid utforskande i sina sound och hur gitarrerna är förstärkta. Hans spelsätt är helt annorlunda jämfört med andra gitarrister och ser på saker på ett helt eget sätt.

– Det här projektet startade inte direkt på något ritbord, fortsätter Dave Grohl.

– Och det är definitivt inget sidoprojekt, fyller Homme i. Jag sysslar inte med sidoprojekt. Det vore en stor skam om ordet ”supergrupp” blev legitimt, för mig innebär det att man cashar in på det som man tidigare blivit känd på.

Faktum är att det var just historiens ok som alla tre försökte komma bort ifrån när man träffades i Josh Hommes inspelningsstudio Pink Duck i Burbank.

– Jag skulle fått stora problem, säger Homme, om det var så att jag var tvungen att jämföra mig med Kurt Cobain, Jimmy Page och Robert Plant. Men faktum är att jag försöker inte var någon av dom här snubbarna. Jag försöker bara vara mig själv.

Them Crooked Vultures växte fram ur en vänskap som Dave Grohl och Josh Homme grundade på 90-talet. Dom två umgicks en hel del på rockscenen i L.A. vid den tiden. Vänskapen fördjupades sedan när Queens of The Stone Age turnerade med Foo Fighters och när Grohl spelade trummor på Queens of The Stone Age album från 2002 Songs For the Deaf.

– När jag började spela med Queens Of The Stone Age insåg jag att Josh och jag hade den här musikaliska kemin, kompatibiliteten oss emellan, som jag verkligen inte har med någon annan, säger Grohl. Och efter det projektet så ville jag gärna tillbaka igen för att spela med dom, men Josh och jag hittade aldrig någon tid för det. Vi var alltid ute på turné med våra respektive band. Sedan stötte vi på varandra emellanåt ute på vägen och då tänkte vi. ”Åt helvete med alltid sitta på en turnébuss och göra intervjuer dagen i ändå. Låt oss hitta på ett projekt istället. Och då hade jag den här idén och sa till Josh. ”Vad skulle du säga om vi ringde John Paul Jones?”

– När Dave nämnde Jones trodde jag att han skämtade, erkänner Homme. Och en viss del av mig tror fortfarande att det är så. Att jag egentligen är utsatt för en stor blåsning.

Grohl och Jones lärde känna varandra runt 2005 när Jones gjorde en del jobb på Foo Fighters album In Your Honor.

– Jag hade träffat Dave innan det på en Grammyfest när Led Zeppelin fick en Lifetime Achievment-utmärkelse. Jag bjöd då in Dave att sitta vid vårt bord. Och sedan gjorde jag In Your Honor efter det och därefter orkesterarrangemang på Foo Fighters låt The Pretender och dirigerade orkestern vid en annan Grammyfest. Och sedan kom Dave till GQ Awards i England inbjuden som prisutdelare. Han passade då på tillfället att fråga mig huruvida jag skulle vara intresserad av att spela med honom och Josh.

– Jag fick som sagt äran att överlämna GQ Awards-priset i London till Led Zeppelin, tillägger Grohl. Robert, Jimmy och John var alla närvarande. Efter prisceremonin satte jag mig ner med John och frågade om han var pigg på att hänga på projektet med mig och Josh. John är en otroligt hipp snubbe. Han visste allt om Josh och hans musik, men han sa inte ja direkt. Vi mailade fram och tillbaka ett tag och till slut sa han ja: ”Okej, jag kommer över så jammar vi lite”, och då ringde jag upp Josh bara och utbrast. ”Herre jävlar, han sa ja!”

Grohl tog kontakt med Jones i ett kritiskt skede. Basisten hade precis genomgått dramat och misslyckandet med att försöka återbilda Led Zeppelin efter gruppens otroligt succéartade återföreningskonserter 2007. Jones, Jimmy Page och Jason Bonham ville fortsätta med bandet men Robert Plant var inte intresserad. Sedan försökte man förgäves hitta en annan sångare för att kunna gå vidare.

– Vi hade lagt ner så mycket jobb tillsammans så det verkade helt vansinnigt att inte göra något ytterligare. Så vi funderade på att starta ett annat band och det skulle inte heta Led Zeppelin. Vi tänkte också skriva nytt material. Vi hade auditions med flera sångare men kunde komma överens om någon så allt föll mellan stolarna. Så när Dave nämnde det här grejen med Josh så hade jag redan ställt mig in på att göra lite inspelningar och turnerande.

Homme, Grohl och Jones samlades sedan i Pink Duck men ingen visste vad som skulle hända.

– Det var en märklig känsla. Det kändes nästan som jag inte var närvarande. Jag tror det har med att göra att jag bor i en liten stad ute i Mojave-öknen och alltid känt mig lite utanför musiketablissemanget. Och plötsligt befinna mig där med John Paul Jones kände overkligt. Det kändes som jag betraktade allting utanför. Dave och John spelade mirakulöst bra direkt och där stod jag bara och tittade på. Dom var helt inne i sin grej. Den första dagen spelade vi mest ”musikermusik” för att se hur långt vi kunde komma. Den andra dagen började vi arbeta på allvar med att skriva låtar.

– Det dröjde inte länge förrän Josh hade ett riff. Jag tror det första riffet vi jammade på var New Fang, som sedan blev vår första singel. Vi skrev till ett mellanparti och efter ett par timmar så hade vi ett arrangemang till låten.

Samtliga tre parter insåg dock snabbt att en instrumental jamplatta inte var någon fruktbar väg att gå.

– Jag kommer ihåg att jag sa till Josh: ”Vi skulle kunna fylla hela Grand Canyon med riff, men det vi behöver är låtar”, minns Grohl. ”Så låt oss fokusera på låtar och inte så mycket på riffande”.

– Att spela in ”musikermusik” är en farlig väg att gå, säger Homme. Ditt eget runkande funkar aldrig att föra över på platta. Visst, det är kul att lira sådant, men att spela in det – Don´t do it! Vi var orubbliga på den punkten att det var låtar som gällde men att även i och för sig lägga in en lite jampartier där det passade. Studion Pink Duck som Homme har tillsammans med sin fru Brody Dalle (Distillers och Spinnerette), huserar i en 50-talsbyggnad nära Burbanks flygplats. Paret har gjort det till ett hemtrevligt ställe, inrett det med antikviteter och konst, gammaldags tapeter, stora ljusstakar och så vidare.

– Josh har ett schysst SSL-bord där plus en massa galna prylar och junk, säger Grohl. Det hänger instrument överallt i alla rum.

Relativt snart infann sig en gruppdynamik. Josh Homme kan vara intensiv och orubblig i sina uppfattningar, med en stenhård individualistisk filosofi.

– Jag vet att en del folk tycker jag är alldeles för polariserad, erkänner han. Men jag vill inte ha det på ett annat sätt. Man kan inte vara allas kompis.

Grohls personlighet är den rakt motsatta. Tillgänglig och tillbakalutad, utstrålar han en slags lågmäld ödmjukhet som härstammar från hans rötter i Washington D.C:s hardcorescen, där det ansågs ytterst olämpligt att bete sig som en rockstjärna. Fastän Grohl numera är en rockstjärna, har han fortfarande kvar samma anspråkslösa attityd som förut.

– Josh är mer konceptuell, säger Grohl, medan jag tenderar att bara köra på utan att tänka så mycket. Det finns mycket tanke i det Josh gör, hur tokigt än musiken låter. Har vi ett riff som verkligen låter galet är det bara för att Josh har legat och tänkt ut det på det sättet, hela natten innan. När han sedan presenterar ett riff eller en låt så förklarar han det i tio minuter utan att ens röra gitarren. ”Det här riffet är i tre delar, okej? Det börjar med det här tempot som låter som elefanter som är ute och går…” Till slut säger jag: ”Okej, kan vi bara få höra på riffet nu, är det tillåtet eller?”

Jones är den som har rollen som medlare mellan Grohl och Hommes olika musikaliska ståndpunkter.

– John är en lysande arrangör, säger Grohl. Han är ju känd för det. Så han befann sig ofta i mitten när Josh och jag vägde våra olika idéer mot varandra. Jag kunde försöka att standardisera musiken medan Josh kunde säga, ”Jag har en låt här som består av sjutton olika delar där ingen upprepar sig”. Och då säger jag: ”Okej, vänta nu, kan vi inte ha ett par delar som upprepar sig åtminstone?” Och då kunde John säga: ”Nej han har rätt”, eller Ja, du har rätt”. Och så gick vi vidare efter det.

Jones som är flera decennier äldre än sina bandkolleger började sin karriär som studiomusiker i London i mitten på 60-talet och spelade bas och keyboards, samt arrangerade blås och stråkar åt alla från Rolling Stones, Jeff Beck och Donovan till Dusty Springfield, Tom Jones och Cat Stevens. Studiomiljön är hemmaplan för Jones, om man säger så. Karriären gick från anonym studiomusiker till rockgudsexcesser under Led Zeppelins glansdagar. Det finns knappast något som den här mannen inte sett. Och det verkar inte finnas något heller som kan få den lågmälda, artiga, lite reserverade brittiska medelklassfasaden att spricka.

– Pressen försvinner så snart man har fått ett par grunder lagda, säger Jones. Har du ett halvdussin låtar så kan man andas ut. Det var det som hände med den här inspelningen.

– Bara Johns närvaro får dig att leverera det bästa du kan. För man vill inte göra honom besviken. Och kan du hålla den nivån så är det okej, säger Grohl.

Dom flesta grunderna sattes live i studion, med trummor och bas.

– Det här är utan tvekan den bästa rytmsektionen som finns i rocken just nu, säger Homme entusiastiskt.

– Dave är kul att spela med, säger Jones. Precis som Bonham gillar han ett schysst groove. Plus att han är en lyssnande trummis. Han lyssnar på det jag spelar och jag på honom. Så tillsammans är vi en mycket effektiv rytmsektion.

– När John och jag spelar ihop så svänger det, tillägger Grohl. Jag har inte spelat i något annat band där det har hänt tidigare. Nirvana var ju 4/4:a discotakt rakt igenom, men inget sväng. Och med Foo Fighters har det varit mer aviga saker, men med Queens Of The Stone Age har det varit lite sväng. Jag hade inte rört trummorna på ett bra tag innan vi började spela, men det tog bara några minuter innan jag insåg att den mannen får mig att leverera mitt allra bästa.

Homme kom också till inspelningarna fräsch och utvilad och hade inte spelat gitarr på länge. Han hade tillsammans med sin fru blivit föräldrar till dottern Camille och Homme hade tagit en paus från spelandet.

– Mitt fokus låg på att vara pappa under ett år och hålla mig borta från gitarren, för att kunna ladda batterierna igen.

En utmaning för samtliga var att hitta ett gemensamt bluesuttryck i spelet. Detta musikaliska arv är nämligen ständigt närvarande på albumet, om än bara andligt, en närvaro som kanske mer känns än hörs. För musiker ur samma generation som Jones har bluesen alltid varit en härskande faktor, en inspirationskälla för all bra 60- och 70-talsrock. Men både Grohl och Homme kommer från postpunkens hardcoretradition som mer eller mindre avvisade bluesen. För Hommes del fanns dock en kontakt med bluesen nästan via modersmjölken.

– Det märkliga är att jag växte upp med att lyssna på Blind Lemon Jefferson, Chuck Berry, Robert Johnson och Howlin’ Wolf, säger han. Mina föräldrar hade en eklektisk musiksmak. Alltifrån blues till Kenny Rogers, Jackson Browne, the Doors och Hendrix. För mig har bluesen alltid stått för förlorad kärlek och ideal, misstag… Och att komma därifrån jag gör, mitt i öknen, gör att jag har en förståelse för det. Jag har alltid känt som om bluesen var död. Det kanske inte är så trevligt att påstå men när Eric Clapton började lira akustisk gitarr och Robert Cray kom fram… allt det där är inte blues enligt min mening. Det talar inte till mig på samma sätt som Howlin’ Wolf. Jag menar inte att klanka ner på dom. men när man knyter en tröja runt den, så känns det inte som blues längre för mig.

Många musiker som växte upp efter 60- och 70-talet fann en väg till bluesen via Led Zeppelin eller tidig Clapton. Men inte Homme.

– Det roliga är att jag växte upp med punkrock, mitt Led Zeppelin, ända tills jag fyllt 22, var Black Flag.

På något märkligt vis så delar alltså Homme en del tidiga bluesinfluenser med Jones men missade, åtminstone under uppväxten, när Jones och andra musiker ur hans generation omdefinierade bluesen.

– När vi först började snacka om det här, fortsätter Grohl, kom jag ihåg att Josh sa att han hade kommit på en helt ny version av bluesen. ”Va’ fan snackar du om”, svarade jag. Men nu har polletten trillat ner, när man förstår varifrån han kommer, hans bakgrund.

– Josh är verkligen bluesig i sin frasering, tillägger Jones. Det är en slags bastardblues, förmodar jag. En perverterad blues. Sedan gillar vi ju alla, häftiga ass-kicking riff.

Homme, Jones och Grohl har producerat albumet själva.

– Vi har alla producerat våra egna plattor själva, under en lång tid, säger Grohl och Jones tillägger att det fungerade riktigt bra att ha tre producenter. Den som befann sig i kontrollrummet när dom andra var i studion, var producenten för dagen.

Fast trion hade teknikerassistans från två av dom mest främsta i branschen: den brittiske teknikern/producenten Alan Moulder (Nine Inch Nails, My Bloody Valentine, Marilyn Manson, U2, Killers, Arctic Monkeys) och Alain Johannes, en veteran från bandet Eleven och medlem i Queens Of The Stone Age. Johannes är dessutom turnégitarrist i Them Crooked Vultures.

Johannes spelade in tre låtar på albumet; Dead End Friends, Reptiles och Interlude With Ludes och var däremellan tillhands i studion. Till exempel när Jones bestämde sig för att spela clavinet på låten Scumbag Blues plockade Johannes fram en vintageclavinet ur sin egensamling.

– Den var riktig gammal, hade aldrig sett någon sådan förut, säger Jones. Den lät grymt bra. Alain har ett helt hus fyllt med instrument i den stilen.

Moulder är verkligen heller ingen novis när det gäller att ratta fram bra gitarrljud. Han har producerat eller varit tekniker på några av dom mest inflytelserika gitarrplattorna under dom senaste två decennierna.

– Kanske kan man bli lika bra som Moulder, fast knappast bättre än Moulder, skrattar Homme. Alan är en person som skulle kunna vara en i gänget, men bakom mixerbordet. Han kan tolka våra behov, skapar options och förstår vår sensibilitet. Vi visste inte riktigt vad vi ville göra ibland. Och då pratar vi om tre snubbar som förstår vad vi skall göra, även om det fanns ögonblick då vi inte förstod vad vi var ute efter. Alan kunde assimilera situationer som den och ta del utan att för den skull ta över och styra. Detsamma gäller för Alain Johannes. Så vi hade dom två bästa Ala(i)ns i världen till hjälp!

– Det var inte förrän efter fyra månader det började lossna och låta som ett album, säger Grohl. Jag tror den första låten vi spelade in var Spinning In Daffodils, efter det Scumbag Blues, och sedan Caligulove och New Fang. Så vi spelade in ett gäng olika saker dom första veckorna. Vad vi gjorde var att jobba i två veckor, ta två veckors paus för att sedan komma tillbaka och spela in ytterligare två veckor och ta två veckors paus igen. Varje tvåveckorsperiod resulterade i kanske fem eller sex låtar.

En del låtar kom till över en längre inspelningsperiod.

– Warsaw var en låt vi skrev, arrangerade och arbetade ut under en och en halv dag, säger Grohl, När vi kom tillbaka efter ett tag säger Josh: ”Jag tycker beatet skall gå så här.” På ett helt annat sätt än innan. Och då tänkte jag. ”Vänta nu, är inte den här låten redan klar?” Och då säger Josh: ”Nej, nej, nej. Kolla in det här” Och då lade vi på det där Texas shufflebeatet man hör på plattan och den låten blev snabbt en av mina favoriter av alla låtar vi skrivit. Och live är den låten som rena atombomben. Den blåser skallen av dig.

När grunderna var klara tog Grohl ledigt för att sammanställa ett best of-album för Foo Fighters, och lämnade Jones och Homme för att slutföra pålägg och sång.

– Plötsligt var Homme ensam i studion med Jones, och jag tror han blev lite skärrad av det, säger Grohl. Men han kom till slut kom över det där och fick så småningom en riktig djup kontakt med John.

Det var en stund som Homme hade ångest inför.

– Jag har alltid under hela min karriär försökt undvika situationer där jag är tvungen att skriva texter och melodier till färdigarrangerad musik som saknar detta. Men det fanns inget annat sätt att göra det på med det här bandet. Musiken var tvungen att komma först. Fast det verkligen ingen lätt situation att plötsligt ha arton färdiga låtar, men utan texter och veta att alla andra är redo att köra på.

– Josh testade olika melodier och jag försökte bidra lite från mitt håll också, minns Jones. Han skrev ju även texter så det kändes bra att var till hands och hjälpa till lite.

Så hur gillade du att stå där framför Led Zeppelins legendariske basist och blotta din själ, och framföra texter som du precis kladdat ner på en lapp?

– Mitt bästa exempel på det är låten Mind Eraser, säger Homme. När jag först sjöng låten kom Jones in i kontrollrummet och sa: ”Helt jävla okej! Lysande! Det är bara att köra på!”. Det var då jag insåg att Jones är en sådan skön jävla snubbe som ser det vackra i det mörka på samma sätt som jag gör. Och ju mörkare det blir desto mer gillar han det. Och desto mer upphetsad blir jag också.

Det var i det senare stadiet som dom mer experimentella låtarna blev till. Interlude With Ludes växte till exempel fram ur en samplad keyboardloop som Jones ramlade över.

– Jag jämförde det med något som kan tänkas spelas i lobbyn till helvetet när du är på väg in dit, skojar Homme. Ett sjösjukt välkomnande, så att säga. Den kom till på tio minuter – texten rubbet – när jag och Jones sent en kväll försökte jobba med pålägg. Vi visade låten sedan för Dave och undrade om han ville lägga trummor på den. Han började då spela på mitt leksakstrumset. ”Kan du spela riktigt dåligt”, bad vi honom och till slut spelade han något av det värsta jag hört i trumspel. Det var ett vackert ögonblick.

– Det lät som om man kört en sko i en torktumlare, skrattar Grohl.

Med detta albumprojekt fick Homme anledning att botansiera bland sin bisarra samling av comboförstärkare och annan skum utrustning. Hans egensinniga, plågade och alltid betvingande gitarrtoner härstammar från en osannolik kombination av funky junk och elektronisk utrustning som i första hand inte var ämnade att förstärka gitarrer i.

– Josh är ju känd för sitt maffiga gitarrljud, kommenterar Grohl. Men dom flesta av förstärkarna han använder i studion är i storleken av en Kleenex box. Men han vet hur man mikar dom. Han kan rada upp fyra, fem pedaler framför en liten Gorillaförstärkare med en sextumshögtalare.

Så snart albumet var inspelat gav man sig ut för att spela.

– Vi ville bara ut och lufta låtarna för folk, säger Jones. Samtidigt som vi mixade och gjorde mastering.

– Vi vet att vi har något speciellt och det finns en gemensam respekt mellan oss och vår publik. Dom vet att vi ger allt, säger Homme. Turnén sålde slut på tio minuter, innan plattan ens hade kommit ut. Ingen visste ett förbannat dyft om musiken innan. Jag har inte hört tals om något liknande innan. Men jag skulle själv köpt en biljett. Jag har dock den stora lyckan att befinna mig på scen. Det är ju helt grymt!

Them Crooked Vultures är något som Homme väldigt gärna ser en fortsättning på.

– Vi vill alla göra en platta till. Nästa album blir en helt annan grej, för nu känner vi varandra. Vi hade ju egentligen bara tagit våra första steg i utvecklingen när det var dags att sluta. Men vi var medvetna om att vi inte skulle lägga ner för mycket tid. Det här materialet får man vara rädd om. Om man inte är försiktig så försvinner det bara. Det gäller att leva i nuet.



Josh Homme har tidigare varit notoriskt motvillig att prata om vilka prylar han använder. Kanske är det så att snacket om hur albumet kom till fått honom att öppna sig, även när det gäller hans gitarrutrustning.

– Jag ville använda prylar som jag nästan inte kört på alls under dom senaste åren, säger han. Förstärkare och ljud som jag inte använt i Queens Of The Stoneage.

Små, lågwattade comboförstärkare är en viktig nyckel till Hommes ljud på skivan.

– Jag förlitade mig en hel del på en Gibson EH 185 förstärkare från 1938, säger han. Jag har faktiskt med den på turnén nu. Jag har redan fått en del belackare på mig som tycker att det är blasfemiskt.

Men jag tror inte på det där snacket att det finns prylar som är heliga och som man inte bör använda. Jag är ju ingen samlare. Jag har mina verktyg och sticker dom i mitt verktygsbälte när vi skall ut och arbeta, om du förstår vad jag menar.

Nej, Homme är ingen vintagesnobb, utan snarare en fan av billiga och simpla ljudkuriositeter från förr och nu. Han är speciellt förtjust i Teisco Checkmate 20, en billig japansk combo från mitten av 60-talet.

– Jag diggar och köra på skitprylar, göra det på fel sätt, så att det blir ”rätt”, säger han. Jag insåg för länge sedan att större och volymstarkare förstärkare inte nödvändigtvis är bättre. Så allt sedan Queens startade har jag använt combostärkare.

Så vilket slags ljud är han då ut efter med sina skumma lågbudgetprylar?

– Jag är inte speciellt förtjust i distorsion, säger han. Jag gillar däremot överstyrning för det betyder att något precis håller på att gå sönder.

Gorillaförstärkare är en annan passion.

– Jag älskar Gorillastärkare för det är dom sämsta förstärkare man kan köpa nya, säger Homme. Likadant deras basförstärkare. Stora basförstärkare är överskattade. Den bästa basstärkaren är en Gorilla med en Ribbonmikrofon framför. Större Gorillaförstärkare innebär inte att dom är bättre byggda utan snarare att det är en större version av det som är dåligt. Men jag menar det som en komplimang, det är en av mina favoritstärkare. Det och gamla Peavey och Music Mantoppar. Dom är fan i mig grymma!

Homme gillar också att köra sina gitarrer genom prylar som inte är avsedda för att förstärka gitarrer. Ett av hans hemliga vapen på Them Crooked Vultures album är en filmläsare (magnetic film reader, för klippning och ljudläggning av film, med bildvisare, förstärkare och högtalare. Red anm) från tiden innan den digitala eran.

– Den är inte större än den får plats i två händer. Det jag gör är att mika upp den. Den får gitarren att låta som den skall explodera, till exempel sololjudet i slutet av New Fang. Det låter ungefär som ljudet av en stålmygga som jagar dig. Filmläsaren är även med på Mind Eraser och Elephant. Det finns med lite överallt på plattan.

Andra favoriter bland ”ickegitarrförstärkare-förstärkare” är en liten Bogen 18-watts PA-topp med en 10” eller 12”-låda. Plus phonograph-förstärkare och hififörstärkare.

– En hifi-förstärkare har ju alla dom här inställningarna för grammofon, tape, cd etc. Sedan finns kontroller för bas, diskant. Rören, kretskorten och den strukturella utformningen är ofta mycket bättre gjord jämfört med flesta moderna gitarrförstärkare. Lägg 50 dollar på en hifi-förstärkare på en loppmarknad och helt plötsligt krossar du alla du känner som har köpt en helt ny Marshall.

På albuminspelningen splittade oftast Homme sin gitarrsignal till två eller tre olika småcombos eller alternativa förstärkare och lade varje på en separat kanal. Sedan under nedmixningen kunde han blanda och ta bort kanaler för att skapa olika tonaliteter i olika delar i låtarna. En effekt han gillar att använda är en kort slap-back ekoeffekt genom att lägga in en analog Ampex bandspelare i signalkedjan. Där både inspelningshuvudet och avspelningshuvudet är igång så att avståndet mellan dessa skapar ett kort repeat-eko.

– Det jag verkligen gillar är kortast möjliga slapback-eko, säger han. Bara ett kort repeat, som en stamning ungefär. Dessa gamla Ampexbandare har ju även en fantastisk preampdel.

Ringmodulator genererad av antingen en Mooger Fooger eller en Electro Harmonix, var andra av Josh Hommes hemliga vapen på albumet.

– Jag var ute efter att använda ringmodulatorerna lite lätt i bakgrunden, så att det var ett konstant sådant sound gående. Jag körde två förstärkare då, för det är det som är så bra med Mooger Fooger är att du kan kombinera Mixkontrollen med Drivekontrollen till att driva en av förstärkarna lite hårdare medan man adderar det där softa ringmodulatorljudet.

En Mooger Fooger low passfilter kom också till användning tillsammans med diverse Fulltonepedaler. En framträdande roll spelar också Josh gamla Morley wah wahpedal.

– Det är faktiskt den första wahwahpedalen jag köpte och som jag har haft sedan jag var tio år. Jag har ägt andra efter det men ingen som har det svepet.

Även om Homme anser att den genomträngande diskanten i gamla Morleypedaler ”kan få håret att åka av om du står alldeles intill” så är det pedalens lågfrekventa kvalitéer han verkligen gillar.

Ytterligare en lite hemlig effekt som Homme använder sig av är en studioprocessor som heter Little Labs IBP Phase Alignment tool, som han gillar att lägga till vid nedmixningen av gitarrer, sång och andra spår.

– Den är egentligen till för att hjälpa dig att få signaler som är ur fas att komma i fas igen, förklarar han, men den kan också användas för att få saker drastiskt ur fas. När man gör det så får man den här effekten som kan liknas vid när en hund hör ett nytt ljud men inte vet varifrån det kommer.

På inspelningen hade Homme bland annat två gamla Gibson halvakustiska gitarrer; en ES 225 och en ES 125 i ¾-skala.

– ES 225 verkar vara den vintagemodell som ingen samlar på, skrattar han. Den har endast en mikrofon, en dog-ear P90 i neutral position. Så den låter fet och basig, den har dock lite klipp i ljudet beroende på mikplaceringen. ES 125:an med ¾-skala har bara en mikrofon också, placerad i halsläget. 125:an låter skitbra om man dels mikar upp den precis som en akustisk gitarr och sedan placerar förstärkaren i ett annat rum också uppmikad. Det finns en märklig taggighet i den där basiga halsmikens sound.

Och Homme gillar mörka sound.

– Jag har alltid varit en diskanthatare, säger han. Presencekontrollen på en förstärkare är inget som gör mig direkt upphetsad. Jag föredrar ett kort eq-fönster. Det är därför filmläsare passar så bra för mig, för dom är diskantaktiga på ett behagligt sätt. Den stoppar runt 5 K och det finns en puckel vid 1.5 K som pumpar på ordenligt.

Homme gillar också den dämpade, mörka tonen från dom slipade strängar som sitter på hans Gretsch archtop han nyligen skaffade sig.

– Den kom med slipade strängar och jag lät dom sitta kvar. Den gitarren finns med på Bandoliers, med ett mörkt strängsound som låter som någon som sjunger för dig med munnen stängd. Det är ett skuret ljud men ändå inte för tjockt i botten.

Ytterligare en jazzig archtop med en P90 i halsposition i Hommes ägo är en Lotus, byggd av engelsmannen Andy Manson (www.andymanson.co.uk) som också byggt instrument åt John Paul Jones. Dock icke att förväxla med Hugh Manson som bygger basar åt Jones (www.mansonguitars.co.uk).

Under senare tid har Hommes huvudgitarr varit en Motor Ave. BelAire (www.motorave.com) designad och byggd av Mark Fugua i North Carolina. Josh har också några australiska Matongitarrer.

Vid sidan av dessa imponerande high end-instrument kryddade han även Them Crooked Vulturesalbumet med ett gäng olika Tempo, Teisco och andra skräpgitarrer.

– Det är något visst med att någon som tillverkat en gitarr som säger: ”Det här är det bästa jag kan åstadkomma” och ändå så är det rena skräpet, säger Homme. Men ändå, vilket vackert skräp det är. Är det inte fantastiskt?



FUZZ 2/10