När man snackar melodisk dödsmetall är Sverige definitivt ett av föregångsländerna. Inom denna genre har den väl innötta termen The Gothenburg Sound en stor del i det hela och ett av föregångsbanden inom densamma är Dark Tranquillity. Gitarristen Martin Henriksson vill dock tona ner hela hypen om Göteborgssoundet en aning.

– Det börjar kännas lite gammalt och överspelat nu. Det började någon gång 1996 efter vår andra platta och när At The Gates släppte Slaughter Of Souls. Enligt min mening handlar det om att vi introducerade det mer övermelodiska i ganska brutal dödsmetall. Samtidigt tycker jag inte Göteborgssoundet har varit statiskt under dessa år, så när någon påstår att något nytt band låter göteborgskt, frågar jag från vilken era då? 1996 eller 2008? Under den första tiden fick vi ganska mycket skit från en del ”riktiga” black metalfans. De tyckte vi var alldeles för melodiska och därmed var vi mesigare än Britney Spears. Jag menar, vi spelade fortfarande death metal, skrattar han.

Dark Tranquillitys historia sträcker sig tillbaka till 1989 och ett gäng grabbar som lyssnade på grupper som Metallica, Helloween, Kreator och Iron Maiden. Sättet de bildades på hör kanske inte till det mest vanliga.

– När vi var fjorton-femton år bestämde vi oss bara för att vi skulle börja lira och bilda ett band. Det var liksom, du får spela trummor, du får spela gitarr och jag fick spela bas, vilket jag sedan gjorde i tio år och på våra tre första album, berättar han.

Med detta i åtanke är det ganska imponerande att de redan två år efter det första infallet släppte sin första vinyl-EP Trail Of Life Decayed. En singel senare skrev de på för Spinefarm och debutplattan Skydancer släpptes 1993. Redan från början uppmärksammades de som ett högst lovande ungt dödsmetallband med ett lite annorlunda, men vid den tiden ett mindre melodiskt sound. På andra albumet, The Gallery, äntrade bandet för första gången Studio Fredman och var ett av många band som anammade Fredrik Nordströms uppmaning att lira på den Engl Savage 120 som stod i studion och som förmodligen återfinns på de flesta plattor som spelats in där.

Martin lirade som sagt bas i bandet från början, men det blev ändring på detta 1989 när gitarristen Fredrik Johansson slutade.

– När han slutade så tog jag helt enkelt över och bytte till gitarr, berättar han och tillägger att det var även under denna period bandet genomgick sin största förändring. Man tog nämligen även med keyboardisten Martin Brändström.

Om det är just det som medverkat till att bandet nått en bredare publik skall jag låta vara osagt, men efter detta känns stilen onekligen än mer melodisk, något som märktes på plattan Projector, som även nominerades för en Grammis.

– Vi gör inget speciellt för att sticka ut åt något håll, inte så att vi flirtar med den vanliga publiken, samtidigt är vi ju inte instängda och introverta heller. Från den dagen vi tog med Martin på keyboard har vi faktiskt byggt låtarna på ett lite annat sätt. Jag tycker det är roligt att skriva för alla instrument samtidigt. Har man en keyboardist med i bandet ska han banne mig jobba också och det ger en annan dimension till musiken, konstaterar han och berättar att även låtskrivandet gått igenom en förändringsprocess genom åren.

– Förr satt vi replokalen och visade riff för varandra som vi sedan bollade fram och tillbaka tills vi hade en klar låt, medan idag snickrar man ihop en hel eller halv låt hemma som man sedan skickar till de andra. Jag kanske skriver till sjuttio procent klart, men saknar ibland det som limmar ihop låten. Sedan lyssnar jag på material från de andra och hittar kanske där det jag tycker saknas i min låt. För oss är det viktigt att låten är bra musikaliskt rakt igenom, det ska inte vara någon utfyllnad utan intressant hela vägen. Jag skriver allt utom sång, men anpassar till viss del för att även den ska få plats, berättar Martin.

Man kan även konstatera att Dark Tranquillitys plattor inte direkt är någon lekplats för sologitarrekvilibrister.

– Vår grej har väl hela tiden varit att inte ha några solon. Dels så har vi så mycket melodier i låtarna att vi inte tycker vi behöver det där standardsolot efter andra refrängen som många har. Sedan måste jag erkänna att vi inte är några direkta sologitarrister någon av oss. Jag, som låtskrivare och mestadels kompgitarrist, tycker att låten är viktigare. Heter man Arch Enemy har man ju misslyckats om man inte har två solon i låten, men hos oss blir det inte bättre av ett solo. Det är ju kul att ha med några solon, men de ska inte vara med bara för sakens skull. Faktum är att vår basist, Daniel Antonsson, är duktigare gitarrist än både Nicklas och mig. Han fick spela tre solon på nya plattan och jag satt bara med en bärs i handen och coachade honom, vilket var något av det roligaste jag gjort i studion, säger han glatt och berättar även att det inte är så noga att han och Nicklas spelar hälften var av kompgitarrerna.

– För det mesta lägger jag sjuttio-åttio procent av gitarrerna medan Nicklas lägger resten. Det beror mest på att det är jag som skrivit licksen och är mest bekväm med dem. Ibland byter vi gubbe från riff till riff. Inte för att vi inte skulle kunna sätta varandras riff lika tight, men på detta sätt sparar vi tid i studion, menar han. Dark Tranquillity har anlitat Fredrik Nordström och Studio Fredman på flera plattor och albumet Character mixade man själva. På förra albumet blev det danske Tue Madsen som fick mixa och så även på nya We Are The Void. Enligt Martin har Tue fått fram mer av bandets hårda och tuffa sida i soundet.

Även förstärkarmässigt skedde det en förändring till nya plattan.

– På de tre sista har vi mixat två stärkare, en Engl plus en Peavey eller Laney. Denna gång tyckte Tue vi bara skulle köra med en Engl Powerball, vilket gjorde det ännu tightare i soundet. Peaveyn är fetare och funkar bra live, men ska man mata thrash med sjutusen syntar och en massa skriksång blir det inte så mycket plats kvar. Då får man ta en stärkare som är klarare och vassare och då funkar Powerballen bra. Jag kör inga effekter och gitarren jag använde var min Gibson Les Paul Studio Light med Seymour Duncan Invadermikar. Jag har även en Explorer, en Gothic. Jag hade tidigare en Explorer jag fick av ett fan i USA. När vi träffade honom frågade han om vi ville ha gitarren. Han hade fått den av sina föräldrar 1989 och bara använt den i några veckor. Den hade legat i garaget i tolv år, skrattar han och berättar sedan aningen skamset vad de lirar på för utrustning live.

– Det är kanske lite pinsamt, men ekonomiskt smart. Vi använder Behringer V-amps som vi kör genom slutsteget på den stärkare vi får på plats. Peavey 6505, Engl eller Mesa är att föredra. Vi har kört på Rocktron-grejer sedan nittiotalet. När jag gick med på gitarr köpte jag den dyraste preampen de hade, en Prophecy för sjuttontusen och ett slutsteg för tjugo. Det gick dock sönder på varenda flygresa och man tröttnar ju på det. Till slut, 2003, testade vi V-ampen. Disten är kanske inte världens bästa, men alla effekterna väger upp det och de är ju billiga. Vi har ett midisystem med en laptop som kör ut alla backtracks. Den sköter även alla programändringar på våra V-amps så vi behöver inga pedaler på scen, vilket är oerhört smidigt, berättar Martin avslutningsvis.



FUZZ 3/10