Han lämnar inget rum för copycats eller halvplagiat. Och stela arrangemang med karaokegitarr på toppen plockar inte heller poäng. Wayne Krantz söker originalitet och musikupplevelse, inte minst i det han presterar själv.  När FUZZ kontaktade Wayne Krantz hade han nyligen släppt sin första studioplatta på 15 år, Krantz Carlock Lefevbre. Det som från början var tänkt som en vanlig gitarrintervju blev snabbt till ett samtal om musikens mening och vad som egentligen kan räknas som värt att försöka uppnå. Han är genomtänkt och inte alltid helt lätt att följa men mitt intryck är att han uppriktigt försöker vaska fram det bästa som någonsin går utan att pruta.

Wayne Krantz porträtterades i början som en av New Yorks nya, yngre gitarrister med både Hendrix och Coltrane i bagaget. På många sätt korsade hans väg Mike Sterns, på allvar genom samarbetet med frun Leni men också via en gemensam mentor i Charlie Banacos. Ett avgörande möte.

– Banacos visade att man kunde ta sig an vilket musikaliskt problem eller frågeställning som helst genom att utveckla egna övningar istället för att förlita sig på böcker, videos eller lärare. En princip som bygger på självstudier och att hitta sin egen väg att växa som musiker. Egentligen var det nog inte främst det han ville förmedla men det var den viktigaste inspirationen jag fick med mig. Min egen bok, An Improviser´s OS, är en utveckling av liknande tankegångar. Istället för en samling licks är det mer en uppsättning verktyg och förslag på infallsvinklar. De lämnar åt studenten själv att sätta samman saker och siktar på att uppmuntra originalitet och att ta tillvara det oväntade i ens spel. Det handlar mycket om att fokusera och leta inåt. Som att börja öva med metronom och bandspelare, gå in för det och hela tiden justera ditt spel så det blir mer och mer musikaliskt. Sikta på att få det att låta som det bästa du hört, även om du bara sitter och går igenom en vanlig durskala.

Varför inte? Vid tiden för hans första platta Signals var inte personligheten så tydlig – prydlig fusiongitarr inbäddad i newyorkchorus. Men redan där kunde man skönja hans oväntade användning av kluster med öppna strängar och en karaktäristisk snärt i sättet att kompa, en stil han skulle komma att förfina. Typiskt Krantz är ett utpräglat rytmiskt spel där komp och solo flyter samman i ett sanslöst groove.

Som lyssnare kan man nästan misstänka att tonerna ibland spelar en underordnad roll i förhållande till tajming och sväng?

– Ton och rytm är samma sak, jag skiljer inte på dem. En ton kan inte existera utan rytm. Den har en startpunkt och en slutpunkt i förhållande till kompet, så de är oskiljaktiga. Och kännetecken förresten… Har jag kännetecken? Du gör mig besviken, det måste jag genast ändra på. Chorusljudet är borta sedan länge, som ett led i att ”undvika allt som påminner om någon specifik gitarrists spel”.

Oftast hör man honom nu använda ett rent, lite crunchigt Fenderljud, med mycket kluck och en dos kompression. Det låter klart personligt och tillåter både elakt häng och snygga, ringande ackordläggningar.

– Nej, jag har faktiskt aldrig kört med kompressor, det bråkar för mycket med dynamiken. Jag använder istället en kombination av plektrum och fingrar så att jag kan poppa strängar med precision när jag vill ha det.

Vad letar du efter hos ett ljud, när är det ”rätt”?

– Om det tillåter mig att spela det jag vill är det rätt. Lite abstrakt skulle man kunna säga att det varken finns bra eller dåliga ljud i sig. Sammanhanget avgör. Såklart, jag har ju någon sorts uppfattning om vad jag vill att mina fingrar ska framkalla på gitarrhalsen. Men när det sedan gäller vad förstärkaren eller effekter ska göra avgörs det från fall till fall. Jag förbereder inga presets hemma. När jag började spela testade jag allt möjligt, sökte efter en gitarrmik eller förstärkare som skulle lösa all mina problem. Jag hittade den aldrig. Så jag vände på det och utgick från att fixa ett bra ljud med mina fingrar och det gick genast mycket bättre. Ska jag testa något nytt nu måste det bli vid ett gig. Hemma eller i en affär låter det ändå aldrig som det kommer att göra ihop med ett band. Jag tror också det finns en poäng i att hålla fast vid en utrustning och anpassa sig själv tills det låter bra. Som med trion – där började jag alltmer använda öppna strängar. Det passar perfekt, man får ett mycket bredare ljud och det finns utrymme för det.

Vad använde du för utrustning på plattan?

– Jag hade en 64 Fender Deluxe i en Bogner 2x12 låda med Celestion Vintage 30´s högtalare för rent ljud. Disten gick genom en Marshall 2553 kopplad till Matt Wells 2x12 låda. Jag minns inte exakt hur vi mikade lådorna men Matt har en massa fina, gamla mikar i sin studio One East Recording. Vi valde att använda en hel del av rummets naturliga ambiens. En Radial Switchbone användes som A/B box och jag tycker det var så smidigt att det nog får bli min liverigg framöver. I övrigt använde jag en hög pedaler: Moogerfooger ring modulation, CryBaby Classic wah, Boss DD-3, OC-2, BD-2 med AnalogMan modifiering, TU-2, Sobbat Drive Breaker Four, Loooper bypass, Alesis Microverb. Jag föredrar Fender medium plektrum och strängar min Tyler Studio Elite med DAddario EXL-110.

Under tolv års tid gav du ut liveinspelningar från det stadiga giget på 55 Bar i Greenwich Village. Hur kändes det att gå in i studio igen?

– Total lycka, jag kan knappt bärga mig tills nästa platta. Det var en grym lättnad efter alla år med liveinspelningar. De hade sin charm men ljudkvaliteten blev ju rätt skiftande. Det var en befrielse att inte behöva oroa sig för det den här gången. Skivbolaget stod för fiolerna, jag hade aldrig kunnat bekosta inspelningen själv. Målet var att dokumentera oss som band, vad vi kommit att uppnå de senaste femton åren. En annan sak jag ville prova var att göra pålägg med sång och ytterligare gitarr på några låtar. Den lyxen har vi inte heller haft tidigare.

Men sången inskränker sig mest till något som liknar små statements? Varför inte gå vidare med melodier?

– Det var så det föll sig den här gången eftersom musiken fick diktera. I framtiden kanske det blir mer, kanske mindre sång – vem vet? Jag uppskattar att min publik är öppen och låter mig experimentera med det precis som vi gjort med det instrumentala så många år nu.

Vid sidan av egna projekt har Wayne spelat med många, bland andra Steely Dan, ett prestigefyllt gitarrjobb för vem som helst med tanke på deras perfektionism. Jag såg några klipp från den turnén och Wayne bidrog med fräcka komp och fantasifulla solon som vågade avvika från plattorna.

Ändå var du inte riktigt bekväm i den rollen?

– Nej, för att det bandet inte bygger på improvisation. De ville att jag skulle ta chanser medan resten av bandet spelade enligt mall. Så inget jag kunde göra hade någon egentlig effekt på musiken, det var som att lira till ett förinspelat kompspår. Det ligger visserligen en utmaning i att få det konceptet att svänga men det är ganska långt från hur jag tänker.

Varför är improvisation så viktig för dig?

– Jag älskar energin man får. Det känns annorlunda än att bara dra licks. Det kan också låta bra men tål inte att jämföras med känslan av improvisation, som är ett helt annat sätt att flyga. När det verkligen flyter på uppfylls man av den där harmonin som känns igen från andra riktigt speciella stunder av lycka i livet. Publiken känner det och rycks med i processen, en positiv rundgång. Stora kompositörer kan uppnå en perfekt balans mellan olika musikaliska element, men de rör sig oftast med en begränsad uppsättning parametrar som till exempel orkestrering och framförande. Ju mer improvisation som tillåts smyga in desto mer ebb och flod av musikalisk energi får du. Och i det läget upphör musiken att enbart vara framförande. Den blir till något mer levande, en upplevelse, på gott och ont. Man ger sig ut på hal is men en duktig improvisatör kan ro det iland så att publiken får sin behållning.

Men sann improvisation – är den möjlig? Och till varje pris eftersträvansvärd?

– Intressanta frågor. Total improvisation är nog en omöjlighet och vore troligen inte särskilt njutbar att höra på. Det är ju vad du skulle få om du satte en gitarr i händerna på en bebis, inte sant? Underhållande, javisst, men knappast något du skulle betala pengar för. Vuxen improvisation bygger på förexisterande referenspunkter men styckar upp informationen så pass mycket att uttrycket blir fräscht. Som med en surfvåg – vattnet i sig är inget nytt men kraften och hur varje våg slår är unikt.

Det här går hand i hand med originalitet?

– Var det Oscar Wilde som sa att det är konstens uppgift att stå för förnyelse? Jag köper det ganska reservationslöst. Det är en av de mest åtråvärda sakerna i livet, att konst kan få öppna upp nya mönster för hur vi tänker, känner och mår. Jag skulle faktiskt säga att det är grunden för mänsklig utveckling. Utan den vore vi samma driftsstyrda vildar vi var för 10 000 år sedan. Även om det säkert innebar en och annan höjdpunkt det med.

Man skulle kunna invända att vi bara är produkter av vår miljö?

– Det vore sant om inte också magi och inspiration fanns hos konsten. Vi är mer än summan av våra erfarenheter, tror jag. Den mesta musik vi hör är inget annat än derivat, och i viss mån är det därför folk gillar den. Det finns något bekvämt i igenkännandet, vilket förklarar varför vi fortfarande lyssnar på rock trots att det är gammalmodigt och mer konservativt än ett gammalt högerparti. Men ibland dyker det upp någon som vägrar trampa gamla spår och det uppfattar vi som originellt. Bra eller dåligt.

Men tänk dig någon som exempelvis kombinerar Allan Holdsworths legato med ett helt annat tonspråk, alltså sätter en känd teknik i nytt sammanhang. Skulle det passera som ”nytt” hos dig?

– Allt är möjligt, sett ur en artistisk synvinkel, och det vore upp till den musikern att göra något av det. Men jag tror det hade varit svårt. I det här exemplet är Holdsworths legato så intimt förknippat med musiken han spelar och du hör direkt vem det är. Att ta sig förbi den tydliga referenspunkten skulle kräva mycket jobb och stort artisteri. Så stort att man skulle undra varför gitarristen ens brydde sig om att bygga på någon annans spel till att börja med…

OK. Skulle man kunna säga att vi uppfattar originalitet om artisten lyckats sudda ut gränserna mellan sina roller? Ta Joni Mitchell - lite naivt tänker jag mig att hon är densamma oavsett om vi möter konstnären, musikern eller människan. Allt blir bara en förlängning av hennes person och hon ”går inte till jobbet”?

– Jag tror att alla stora artister känner sig bekväma och hela även om de skiftar uttryckssätt, det är nog inget originellt med det. Men för dem är det alltid ett arbete att skapa något, allt annat är en myt eller en personlig, idealiserande föreställning. Istället ligger originalitet i kvaliteten hos det de får fram, jämfört med vad andra inom samma fält presterar.

På din nivå och med dina krav, känns det som om det alltid kommer att finnas saker kvar som är värda att förbättra? Eller står vi där till sist med bara pauser kvar?

– Det verkar alltid finnas något att förbättra i gitarrspelet. Men efter att ha jobbat så länge och hårt på att försöka bli en bättre gitarrist, måste jag tyvärr säga att jag inte tror att det spelar så stor roll. Åtminstone inte jämfört med musiken som helhet. För mig är alltid kontext och innehåll vida överlägset ren virtuositet. Att vara en duktig gitarrist är viktigt men det är och förblir bara en början – sedan måste musiken komma. Du hör det bekräftat i all stor musik världen över.

Hittar du impulser utanför musiken?

– Jag brukade aldrig göra det medvetet, det var mest ett sökande inåt. Men så föddes min dotter och livet med henne har förändrat saker. I övrigt är det svårt att peka ut direkta inspirationskällor, förutom att jag gillar modern konst och arkitektur etc. Men var musiken kommer ifrån kan jag inte svara på. Och i nuläget vill jag inte heller veta.



FUZZ 1/10