The Bear Quartet bildades i Luleå 1989 och släppt för en tid sedan sitt fjortonde album betitlat 89. FUZZ träffade bandets gitarrist, låtskrivare och producent Jari Haapalainen för att prata om nya skivan, om gitarrer, producerandet och musik i allmänhet.  Jari håller inte helt med när jag säger att 89 uppvisar popinfluenser. Han menar att den största skillnaden gentemot Bear Quartets tidigare utgivningar är att det här albumet har ett mer extrovert ljud, som gör musiken lätt att ta till sig. En annan aspekt han nämner är att det är sång på alla albumets låtar, vilket inte förekommit tidigare.

Bear Quartet har rykte om sig att spela in i studio utan särskilt många omtagningar. Gäller det också för 89?

– Ja, vi är ganska rastlösa och orkar inte hålla på för länge med en låt. I studion ändrar vi förstås mycket men när vi har funnit en bra form är det bara en tagning som gäller.

Förutom Jari Haapalainen består bandet av gitarristen och sångaren Mattias Alkberg, basisten Peter Nuottaniemi, Carl Olsson på keyboards och Jejo Perkovic på trummor. I studion spelar alltid hela bandet samtidigt och sedan kan man göra pålägg med enstaka instrument för utfyllnad. Senaste albumet har också färre pålägg än vanligt.

– Ju mer pålägg man gör desto mer tenderar musiken att styras upp, menar Jari. För att undvika det begränsar vi oss till ett fåtal tydliga beståndsdelar, inte så mycket tjafs och pill. Alla viktiga delar i låten måste spelas direkt i första tagningen. Om det ska vara ett solo så spelar jag alltid det live med hela bandet då vi sätter första tagningen. Visar det sig behövas kan jag sedan fylla på med kompgitarr bakom solot som pålägg. Det kan också vara en bra strategi för att få inspelningsarbetet att gå fortare. Om man sparar ett gitarrsolo för att lägga som pålägg kan man bli sittande i veckor medan man bara bli mer kritisk till sitt eget spel för varje försök. Matti och jag samspelar mycket, svarar varandra och så. Det försöker vi tänka mycket på direkt när vi spelar in.

Låten Reanimation Of The Dead Sea är en typisk sådan låt där man hör att det är två gitarrer som ”snackar med varandra” inom låtens ramar.

– Den låten blev till i studion. Man sitter och testar lite saker kring en idé någon har och det ena får leda till det andra. Även om den låten är ganska strikt till sin form så föddes den ur stundens improvisation. Men vi koncentrerade oss på att hitta några få idéer att hålla oss till och inte göra någon jammig röra av det hela.

Jag frågar Jari om ”pop-orgeln” i den låten och det visar sig att han spelade in den slingan som pålägg med MIDIgitarr.

– Vi tänker inte så mycket på vem som spelar eller vad det är för instrument utan ser allt som förvrängda ljud att bygga upp låten med.

Hur förbereder ni musiken inför spelningar? Behåller ni låtarna i de versioner ni spelat in dem eller gör ni om dem lika mycket inför en turné?

– Vi kommer att spela lite nya låtar som inte är helt klara än, men det blir nog lite mer improviserade saker. Det brukar vara så att när man gjort en skiva som är ganska uppstyrd blir det en reaktion att man på nästa skiva vill spela gitarrsolon, skrattar Jari.

Hur arbetar ni med låttexter och sång i Bear Quartet?

– Det är lite olika. I vanliga fall brukar vi ha en färdig sångmelodi som Matti eller Peter skriver text till, antingen direkt i replokalen eller hemma till dagen därpå. Men den här gången ville jag inte ha några sångmelodier bland låtarnas beståndsdelar, så vi förbjöd det. Jag ville att Matti skulle få göra det själv helt enkelt. Att han ska bli mer delaktig i låtskrivandet och göra det som passar honom istället för att tvingas sjunga mina melodier. Det har varit mer samarbete i låtskrivandet den här gången än vad det har varit på tio år. Kanske som när bandet var nytt och man inte visste hur man gör låtar, lite så har det varit nu fast på ett mer disciplinerat sätt. Jag tycker det fungerade mycket bra och att han nu sjunger bättre än någonsin tidigare. Det har nog att göra med att han känner sig trygg eftersom han har gjort halva låten.

Det händer ofta att bandet byter tonart på låtar för att sången ska hamna i ett register som fungerar bättre för Matti. Det påverkar förstås ibland hur gitarrkomp klingar och Jari förklarar att han inte bryr sig om det lika mycket som att sången ska fungera.

– Det är mycket bättre att anpassa gitarrspelet och få sången att verkligen bära låten! För mig finns det alltid en alternativ idé för gitarrspelet som också fungerar. Målet helgar alla medel!

Det låter verkligen som en kreativ attityd, att kunna anpassa spelet efter vad sången kräver för att kunna bära upp låten optimalt. Har du några tips på hur man kan lära sig den egenskapen?

– Jag tycker att man egentligen aldrig kan utgå från ”vad som är kul att spela”! Det måste vara sekundärt eftersom det viktigaste är hur det faktiskt låter. Att det låter bra om hela gruppen och låten ger mig en mycket större kick än att spela något fräckt gitarrparti. Det handlar ju bara om att lyssna - vad gillar man och vad tycker man är bra? Om man spelar in i replokalen och tar med sig inspelningen hem för att lyssna blir det väldigt enkelt att höra vad som fungerar och inte.

Det är väl i regel så att man har svårt att bedöma om musik är bra när man själv deltar i spelandet?

– Ja, det där är ju min roll hela tiden när jag jobbar som producent. Att vara den objektive lyssnaren. Som utomstående person är det lätt att komma in och säga vad som är bra och dåligt och detta blir direkt svårare när man blir delaktig i spelandet.

Sedan du började jobba så mycket som producent, tycker du att du blivit bättre på vara med och spela och ändå behålla lyssnarperspektivet?

– Nej, det är verkligen svårt. Fast det är svårare för mig att spela och producera med Moneybrother än med Bear Quartet. Det är för att det går ännu fortare med Moneybrother. Man gör en tagning där man själv spelar gitarr och så måste man genast kommentera vad som var bra och dåligt med den. Folk lägger av sig sina hörlurar och frågar ”vad tyckte du?” Det är klart man alltid har en slags magkänsla inför en tagning, men om jag varit med och spelat gitarr måste jag be att få lyssna genom tagningen i alla fall en gång innan jag kan uttala mig.

– Jag gör likadant när jag jobbar som producent med andra artister. Jag är med på repetitionerna och tar med mig inspelningar hem för att lyssna och jag lyssnar mycket noggrant på demoinspelningar. Där hör man ju direkt om det är fel tonart eller om man kanske kan uppnå en annan effekt genom att spela låten i an annan tonart. Det går ju inte att komma till en inspelning och inte vara förberedd! Om det inte handlar om ren improvisationsmusik, förstås.

På albumet 89 spelar Jari mest på sin Fender Stratocaster från 1979 och sin Hagström Futurama. Här och var har han använt en Kramergitarr och en Fender Jazzmaster. Mattias Alkberg spelar bara på Fender Telecaster.

– Jag byter nog oftare gitarrförstärkare än gitarr under en inspelning. Det är mycket Fender Twin och Roland Jazz Chorus men också en underbar topp av märket Kendrick. Kendrick låter som Matchless och alla de där. Jag blandar hej vilt, ofta Fender Twin eller Jazz Chorus tvåtolva blandat med något större som Kendrick eller Ampeg fyrtolva. Dessa har visat sig bra för riff. Men när det gäller detaljer, eller att lägga någon enstaka slinga här och där, har jag alltid en jätteliten förstärkare i studion... till exempel en FLIP. FLIP är en märklig förstärkare för det går att förändra ljudet så väldigt mycket på den, hela vägen från tunt till tjockt ljud. Jag tror det sitter ett tio tums högtalarelement i den.

Vi forskade lite kring ”miniförstärkaren FLIP” och fann att de tillverkades i Japan av Guyatone under åttiotalet som replikanter på samtida Marshall JCM combos. Guyatone kopierade all intern elektronik, använde samma rörkonfigurering och till och med högtalarelementet Celestion G10L-35. FLIP lär vara riktigt bra och är ett eftersökt vintageinstrument för japanska musiker.

Låtarna på 89 uppvisar en allsköns blandning av fulsnygga reverbklanger. Vissa efterklanger smäller och ploppar som gamla fjäderekon. Jari bekräftar att mycket av de här sköna lofi-effekterna är de inbyggda klangerna som sitter i små gitarrförstärkare som man helt enkelt spelat in tillsammans med musiken.

– De enda effekter som är pålagda vid mixningen är sångeffekterna. Allt annat är inspelat och går alltså inte att ändra i efterhand. Vi har högar av gamla pedaler, reverb och delayer. Jag har alltid med ett gammalt Rolanddelay, som fungerar med något slags bricksystem. Det har jag på varenda låt och tar med mig på scenen också.

Tråkigt ifall en så gammal och ovanlig maskin går sönder?

– Den är lagad många gånger, ler Jari. Men vi har köpt på oss flera stycken för säkerhets skull. Vi har dubbelt av det mesta vi gillar av gammal utrustning, Roland Space Echo till exempel. Elektronik åldras med tiden men det största hotet är transporterna då utrustningen utsätts för vibrationer. Min Fender Twin gitarrförstärkare måste jag ha lagat en gång per år de senaste tjugo åren. Transistorförstärkare som Jazz Chorus verkar tåla mer.

Just Fender Twin och Roland Jazz Chorus är vad Jari använder på scenen. Inte samtidigt utan med en fotomkopplare för att spela den ena eller den andra.

– Jag tycker det gör mycket större skillnad än att använda effektpedaler. Man får ju direkt det rätta ljudet från förstärkarna.

Jari är ingen större anhängare av effektpedaler och använder motvilligt kompressor, EQ och delay.

– Ibland måste jag använda en distpedal, säger han. Distpedaler är egentligen av ondo men ska man få de rätta distljudet från förstärkaren på scenen skulle man behöva dra på volymen mer än vad som kan vara lämpligt. Då får distpedal bli en nödlösning även om det ljudmässigt känns som en halvmesyr.

I inspelningsstudion sätter Jari i regel upp flera parallella gitarrförstärkare för att spelas in samtidigt på olika kanaler. Poängen är att i efterhand kunna stämma av vilken förstärkare, eller vilken blandning av flera förstärkare som ger det bästa gitarrljudet för just den låten.

– En likartad teknik jag använder mig av som producent är att ha fyra, fem helt olika mikrofoner uppställda framför en och samma förstärkare. Men jag spelar inte in dem på separata kanaler utan bestämmer mig för en mikrofon eller en blandning av flera som jag spelar in på en kanal. Mikarna förändrar och färgar ljudet väldigt mycket. Det är ett evigt pusslande som handlar mycket om vad det är för låt. Om det till exempel spelas mycket på cymbalerna måste gitarrljudet ligga lite under eller över cymbalernas frekvensband. Annars blir det bara hopplöst när ljuden tar ut varandra då man försöker mixa. Ibland kan man märka att ”det här gitarrljudet som jag verkligen gillar fungerar inte i den här låten!” Man höjer och höjer men det hörs ändå aldrig. Då får man hitta på något annat utifrån universalknepet ”kill your darlings”.

Ni har en del mystiska ljud på många av albumets låtar, ljud som inte uppvisar några som helst musikaliska influenser. På låten Millions är det något som låter som en skällande hund. Vad är det och hur kom du på en sådan idé?

– På just den låten var jag uttråkad av virveltrummeljudet, av handklapp och av tamburin. Så jag tog en MIDIgitarr och spelade något slags trumljud genom en wahwahpedal med en aning distorsion. Man testar ett tjugotal olika ljud och hittar plötsligt något som fungerar.

För MIDIgitarr använder Jari en vanlig Roland GK MIDIkonverter som han sätter på en Fender Jazzmaster.

– Jag är i stort sett nöjd med GK-miken, berättar Jari. Det är bara triggningen som inte är riktigt exakt men det är ju å andra sidan lite kul också att det blir annorlunda. Jag gillar de gamla syntgitarrerna från åttiotalet, Roland GR-300, som exempelvis Robert Fripp använde med King Crimson. Vi har precis köpt två sådana och kommer nog att använda dem live. Jag älskar det där ljudet! En blandning av ebow och synt.

Har du några speciella ljudmoduler du gillar att använda med MIDIgitarr?

– Inte direkt. Kalle som spelar synt är en samlare av stora mått som har ett femtiotal olika syntar och moduler. Där kan man prova tills man hittar något. Jag har egentligen inga favoritljud utan gillar nog faktiskt alla ljud ett instrument kan uttrycka. För mig är det mera sammanhanget som avgör om ett visst ljud är ”bra” eller ”dåligt”. Med gitarrer är det känsligare, speciellt akustisk gitarr. Det kan vara väldigt svårt att hitta en gitarr som låter bra och känns bra att spela på. Min Stratocaster känns bra men jag har länge letat efter en Les Paul som jag ska gilla, utan att hitta någon än. Här tänker jag mest på hur instrumentet känns att hålla och spela. Ljudet går alltid att får bra. Men med syntar och effekter är det bara att samla på sig, allt blir användbart förr eller senare.

– Vi har hållit på bortåt tjugo år nu med Bear Quartet och först nu känns det som att det börjar bli riktigt bra. Det kan var lite knäckande att tänka på ibland, men kanske är det så det är med musik.

Hur bär du dig åt för att utforska nya idéer och ny musik?

– Jag gör väl som alla andra, försöker lyssna på så mycket som möjligt hela tiden. Just nu är det mest arabisk musik. Fortfarande köper jag mycket musik i alla format, kanske inte riktigt lika mycket på cd som för några år sedan. Via USA får jag tag på arabisk, afrikansk, asiatisk och sydamerikansk musik som inte går att hitta på andra sätt. På senare tid köper jag alltmer smal musik eftersom popmusik går att lyssna på via Spotify. Varje dag jag kommer hem står det en bunt skivor och väntar på att lyssnas genom. Det är helt omöjligt att hinna lyssna genom allt och ändå lyssnar jag konstant på musik. Jag har en lista på intressanta skivor jag har hört talas om som jag ska köpa och det känns som jag aldrig under hela mitt liv kommer att hinna genom den listan. Jag ligger flera hundra album efter nu och lägenheten är proppfull av skivor så att jag tvingas bära upp ett urval i kartonger på vinden. Tanken på att flytta är en fullkomlig mardröm.



FUZZ 2/10