– Det enda problemet är väl att folk missar vårt underliggande politiska budskap. Orden kommer skämtsamt från Christian Neppenström, som tillsammans med Emil Fredholm bildar gitarrduon i skivaktuella svenska instrumentalkombon Plankton. Ocean Tales är titeln på Planktons fjärde album och liksom på föregångaren "3" är det Hans Arnold som stått för omslagsbilden. Herr Arnold har ett konstnärligt sinne som inte direkt snuddar vid, utan snarare dyker huvudstupa in i det absurda och på något sätt bildar hans konst och Planktons musik en symbios som smälter ihop till en slags ursvensk musikalisk sjuttiotalssaga. Man kan riktigt se Jan Johansson dansa en snoa med Jimi Hendrix påhejade av Frank Marino och Arnolds vidunderliga figurer. Sin förkärlek för Jan Johansson visade bandet redan på andra plattan Humble Colossus, där de tolkade hans Visa från Utanmyra. På nya plattan har man än mer slagit an den svenska folktonen.

– Ja, vi har nog hårdragit influenserna denna gång. Det är ju färre låtar så de med folkton sticker nog ut lite mer. Ambitionen var att göra ett album som hänger ihop från början till slut, inte för långt utan mer enligt gammal vinyllängd. Möjligen har vi jobbat lite mer låtfokuserat, inte så riffbaserat utan jobbat med melodierna, menar Emil och just vinyl är något som kommer i tankarna när man hör ljudbilden på Ocean Tales med sitt akustiska trumljud och autentiska analogkaraktär.

– Jag tror det hänger ihop mycket med trumsoundet. Vi spelade in i ett gym, i en stor sal där vi testade att spela in som de gamla jazzplattorna gjordes, eller som Glyn Johns gjorde med exempelvis Led Zeppelin. Vi satte en STC 4038 vid golvpukorna och en rakt ovanför virveln, och sedan närmikade vi bastrumman och virveln. När man panorerar ut 4038:orna (i det här fallet fullt ut höger, och tio över vänster) och samtidigt lägger virvel och bastrumma i mitten så får man ändå någon slags balanserad ljudbild. Vi hade även ett par rumsmikar så att vi fick ett naturligt reverb. Sedan baserade vi resten av ljudbilden efter trumljudet. Det är förresten samma sak med gitarrerna, inga effekter är pålagda i mixen utan allt reverb är antingen ett inspelat fjäderreverb eller rumsmikat, berättar Christian.

Ett koncept Plankton följt sedan inspelningen av första plattan är panoreringen av gitarrerna, där Emil huserar i vänster högtalare och Christian i höger.

– Grundbilden är min Marshallkanal på kvart över och Emils Marshall på kvart i, sedan min Fender Twin på hans sida och vice versa för att skapa en bredare sterobild. Både Marshall och Twin spelas in samtidigt med en splitbox, där Marshall är torr medan Twinstärkaren ibland har ett bandeko innan sig. Det är oftast på Twin vi lägger ekoljuden, men ibland varierar vi oss, menar Christian.

Innan vi går in i låtarna kanske vi ska gå igenom vad killarna använt på inspelningen. Christian är först ut.

– Jag körde nästan bara med min gamla strata från 1960 där allt är original utom lacken. På några ställen använde jag en strata från -69. Stärkarna är lite olika Marshalls, en 100-wattare från 1971 och en JTM 45/100 från -66, en femtiowattare från 68-69, en Super Bass ’68, en Fender Twin Blackface 67:a och en Vox AC30 som jag exempelvis använde på solot i First Snow. Ofta kör jag inte med några effekter alls i kompet, utan kopplar bara in det jag behöver för ett specifikt parti, berättar han och lämnar över till Emil.

– Huvudgitarr var min strata 67:a som jag använt på de senaste plattorna, och så har jag några andra sjuttiotalsstrator som jag använder beroende på låt och karaktär. Jag körde främst med en Marshall Super Lead 100 watt och så en Fender Twin via en splitbox som reverbsvar på andra sidan. Det är kul med Marshalls på det sätt att de är väldigt primitiva men det händer ändå så mycket när man rattar lite, bara det att volymen står på fyra eller sju ger helt olika ljud. Vi hade en hel låda med pedaler med oss och jag använde bland annat lite olika overdrives typ en Björn Juhl Little Green Wonder, en Green Machine från en knåpare i USA och en fuzz, modell Vox Tonebender som ger bra häng, samt en Roland Phaser. Alla ekon är bandekon, Roland Space Echo, Echoplex och ett Dynacord. Det är ibland trögjobbat med bandekon, de låter ju bäst men tenderar att haverera. De akustiska gitarrerna vi använde var en Guild tolva, en Martin sexa och en Taylor, säger Emil och berättar att de även lade stor tid och vikt på uppmikningen av sina fyrtolvor. Man håller på i timtal för att hitta rätt och det är väldigt avgörande för resultatet.

– Vi flyttar miken, spelar in och lyssnar, flyttar igen och håller på tills vi är nöjda. Vi vet dock nu vilka element som låter bäst. Vi har närmikat med en SM57, en Sennheiser MD421 rakapparat och en Beyer M160 och rumsmikat med en Neumann U87. Rummen har varit lite varierande, men rumsmiken har mest varit för att ta udden av den närmikade, berättar Emil.

Förutom att ljudet låter högst analogt och levande har de piffat upp ljudbilden med allehanda effekter på sina ställen, ibland som subtila viskningar i bakgrunden och på andra ställen för att måla upp en helt unik ljudbild. Ett exempel på det senare är mittenpartiet i Time Wounds All Heals.

– Ja, vi ville försöka skapa ett musikaliskt undervattensland. Vi saktade ner bandaren så trummorna spelades upp i halv hastighet i det partiet, lade lite baklängesgitarr, en slidegitarr med mycket eko och en genom ett Leslie med en phaser. I andra versen ligger en fet fuzzig Wavetech Hangglider, en likadan som Micke Nilsson byggt åt Staffan Astner, typ en Tychobrahe Octavia. Det går att få fram sköna ljud när man skruvar på tonkontrollen och drar ner volymen något på gitarren. Denna låt växte fram i studion vilket är kul, berättar Christian och jag påpekar återinträdet av den kära gamla talkboxen.

– Det är en riktigt gammal sak som hängt med och kommer fram ibland. Det är roligt med pedaler som man kan använda på ett musikaliskt vis och som tillför låten något, i When Worlds Collide kände jag att jag ville piffa upp huvudriffet och den funkade till det. Effekterna måste ju inte heller ta överhanden varje gång de används, så när de verkligen hörs då är det medvetet. Vidare får de inte krocka, exempelvis försöker vi undvika wah-wah i både komp och solo eller köra två solon med phaser i samma låt. Vi försöker även förändra kompljudet lite mellan låtarna och man är hela tiden framme och skruvar lite på förstärkarna. Man vill inte upprepa sig ljudmässigt heller och, utan att låta allt för pretentiös, ligger det mycket tankemöda bakom både ljud- och tonval. Vi höll på att lägga grunder i en hel vecka innan vi drabbades av en rad tekniska problem och vi fick börja om igen, så det började lite jobbigt, konstaterar Christian som var den som kom på det elaka men bekanta riffet i Pomperipossa.

– Många har sagt att det låter som Kebnekajse eller Arbete och Fritid. Jag gick och nynnade på Änglamark av Evert Taube och tänkte att man kunde sätta horn på den och göra den till ett riff och så växte den fram som en ond Änglamark, skrattar han och Emil fyller i:

– När man vuxit upp på sjuttiotalet har man förutom rocken fått i sig en massa cool musik via barnprogrammen, men det är framförallt nu i vuxen ålder man har börjat ta till sig influenser som Jan Johansson. Folk ute i världen tycker det låter exotiskt, en slags skandinavisk melankoli på randen till självmord, ler Emil och jag vidarebefordrar ett påpekande om att hans solostil och slideaktiga vibrato ibland påminner om Jeff Beck.

– Beck är väl i och för sig en influens, men han dök upp ganska långt efter till exempel Hendrix och Uli Roth på min karta. Jag använder fingervibrato och ibland svaj, men då hörs det. På slutet av inspelningen gick jag ner från 0.010 till 0.009 i strängtjocklek, menar han och avslöjar även en annan, inte helt väntad influens i låten Plankton Sans Frontiers.

– Vi i bandet gillar ju The Sweet och introt är lite influerat av deras The Sixteens. Vi höll på ganska länge innan vi hittade rätt sound och här blandar vi akustisk och elektrisk gitarr i riffet. De akustiska är inspelade med en gammal AKG rörmik framför gitarren, en Beyer M160 nära tolfte bandet och en likadan snett mot stallet, hemma i Christians vardagsrum.

– Det blir en rolig del av inspelningsprocessen när man lyckas överraska sig själv och det inte blir som man tänkt, på ett positivt sätt. Om man lyssnar på gitarrister man själv gillar så är det inte hundra hela vägen där heller. Jeff Beck är ju ett paradexempel. Han kan slira runt rejält ibland men han landar ändå rätt och det är ju charmen med det, eller Johnny Winter på Johnny Winter And… där han i ett solo hamnar i fel tonart för ett ögonblick, men det är ändå kvar på plattan, menar Christian varpå Emil konstaterar:

– Då blir det jazz.



FUZZ 2/10