banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Yngwie Malmsteen

– Jag har varje år fått frågan om jag gjort något annorlunda eller fått någon ny utrustning och svaret har varenda gång varit – Nej! Men, nu har jag faktiskt något nytt att berätta!

 Yngwie Malmsteen, vår störste svenske gitarrhjälte, shreddens urfader, den neoklassiska metallens grundare och mannen som gav Rolex ett ansikte, är nu aktuell med sitt nya album Relentless.

Relentless är Yngwies artonde platta i ordningen. Titeln översatt till svenska blir – obeveklig, ett ord som väl summerar Yngwies karriär. Efter att på förra plattan Angels Of Love ha gjort en lite mer kärleksfull instrumental och ganska finstämd hyllning till sin fru, har han nu dragit på dist, volym och shreddintensiteten på fullt ställ. Det hela inleds med den ganska pampiga Overture, en kort låt men med en lång historia.

Yngwie inleder med att berätta att han haft sin egen studio i nästan sexton år. Från början, och under väldigt lång tid, körde han med en Studer tvåtumsbandare, Mackiebord och en massa fina kompressorer, rörförförstärkare och andra nödvändiga saker.

– Det som var viktigt för mig från dag ett var att kunna få ett extremt bra gitarrljud. Jag gillade aldrig mitt gitarrljud på någon av mina skivor, någonsin. Jag tyckte de lät skit, understryker han och berättar att han älskar hur en Marshall får hela pungen att vibrera, men att det alltid lät tunt, skrabbigt och tråkigt på band. Han kom på hur han skulle mika högtalaren och så frågade han producenten Chris Tsangarides, den som bäst lyckades fånga hans sound, hur han skulle få det perfekta ljudet. Chris råd var att köpa bara det bästa, som Summit Audio, Focusrite, Urei 1176 limiter, AKG- och Neumann-mikrofoner och så en tjugofyrakanals Studerbandspelare. Han har vidare alla sina trettiotvå Marshalltoppar i studion, medan högtalarna sitter uppmikade och redo i våningen under, i The Room of Doom. Bara att plugga i via en panel i väggen och lira. Efter det byggde han en trumstudio där allt också står riggat och klart. Nu har han dock gjort en radikal förändring efter att varit stenhård i sina principer och varit en motståndare av rang har han nu fallit till föga.

– Jag har skaffat ProTools. Alltså bara som bandspelare. Jag kör fortfarande allt genom mina Focusrite och sånt. Sedan går det genom ett 64-bord med API EQ. Jag var anti-ProTools i så många år, men nu är jag såld. Keith Rose, som har varit min tekniker i tjugotvå år, ända sedan Eclipse, har länge försökt övertala mig. Förra sommaren laddade han in en LE-version i min studio. Det gick till slut inte att få ut mig ur studion. Jag satt där hela dagarna, berättar han begeistrat som ett barn som just upptäckt spunnet socker.

Det han dock försöker komma fram till, med tanke på att vi började diskussionen med inledningsspåret, var att melodiräkan i Overture kom till när han satt framför tv:n. Han fick till ett sexsträngs arpeggio i E dur, sedan Ciss moll och så G dur, vilket han kände bet direkt. Nu kunde han rusa ut i studion, sätta igång ett klick och lägga ner gitarren, hoppa in i trumrummet och direkt lägga trummor, sedan fylla på med syntcello, stråkar och körer. På några timmar hade han förvandlat en idé i tv-soffan till ett färdigt stycke som inleder plattan.

– Anledningen att det kunde bli så var tack vare den frihet jag har nu. Tänk dig en galen målare som bor i en ateljé och bara har penslar och dukar överallt. Inget går till spillo när det gäller inspirationen. Denna ouvertyr hade inte ens existerat om jag inte haft den studio jag har nu, säger han och kan inte sluta sjunga den digitala inspelningsteknikens lov.

Det är dock Keith som får fixa alla editeringar än så länge. I plattans andra spår, Critical Mass, kan man även höra lite influenser från Indien, något Yngwie förklarar egentligen inte har något större djup. Han har inga plattor med indisk musik utan har mer hört det på indiska restauranger och tyckt det lät coolt.

– Jag är även jävligt förtjust i frygiska skalor. Denna går inte i dur, utan i E frygisk, som är relaterad till A moll, men det är ändå en durters i den så man kan fuska lite. En Ciss moll och E fryg är ju liksom kusiner ändå. Jag slängde även in lite tablas och en sitar, en riktig och en elektrisk Coral, ännu ett resultat av att ha ProTools, hävdar han glatt och berättar att han har flera sitarer, varav några är inköpta i London och ett par i USA.

Relentless innehåller till mer än hälften instrumentalt material, där ett av dessa spår är Shot Across The Bow. Även denna var ett exempel på hur Yngwie låter tv:n och soffan influera honom. Han sitter ofta där och softar med gitarren i händerna och många gånger sjunger han en melodislinga till. Han skyndade ner i studion för att få det hela på band och när den väl satt där och han hade spelat in melodislingan med gitarr, kändes den bättre i just det tillståndet, så den fick bli instrumental. Förutom att sjunga melodislingor, har han även tagit hand om leadsång i Look At Me Now. Låten började med att han fick idén till sångslingan, gick upp i studion och lade ner ett trumbeat med trummaskinen, satte upp en mik i kontrollrummet och började sjunga. Han arbetade sedan ut ackordsföljderna, arrangerade om en del, lade till de inverterade ackorden och därefter kom Patrik Johansson in och lade de slutliga trummorna. Ett sätt Yngwie aldrig tidigare jobbat på, någon som det nyupptäckta inspelningssättet möjliggjort.

Titelspåret Relentless börjar ganska passande med nästan en minuts gitarrsolo.

– Live har jag alltid känt att jag går ut och ger järnet. Ramlar jag ut för ett jävla stup är det inte hela världen, det gäller att ge allt! Men, när man sedan ska göra det i studion är det annorlunda. Alltså, jag är en perfektionist, men en konstig perfektionist. Jag gillar inte saker som låter inrepade. Det ska vara improviserat men ändå låta perfekt. Live har man ju en rad andra faktorer som ökar adrenalinet, som publiken och energin. När jag gjorde detta introsolo försökte jag göra det som om jag var på scen, berättar han och vi går vidare till låten Enemy Within som har en hel del nya element i sig, som drop D-stämning och munkkörer.

Yngwie skrattar och berättar att han hyrde in ett gäng munkar i studion, sparkade dem i häcken och tvingade dem sjunga. Så gick det dock inte till, utan det var resultatet av att han hade några bra syntar att leka med.

När han kör med drop-D brukar han byta ut E-strängen från .46 till en .48:a.

Även Into Valhalla har lite körer i sig, denna gång en manlig kör.

– Ja, i denna körde jag en blandning av samplad Vienna Choir, en mellotron och så är det jag och keyboardisten som sjunger. Vi försökte få till en riktig vikingakör. Idén kom från när jag lekte med min gamla Roland gitarrsynt. Jag kom på körmelodin och byggde det därifrån. Pedaltonerna i kontrapunkt kom till efteråt, berättar han och avslöjar även att han lånade A-mollpartiet från Johann Sebastian Bach.

Adagio B Flat Minor Variation är även den en låt med en historia bakom sig. I somras var Yngwie i Italien för att lira tillsammans med Glenn Hughes på Bologna Square i Bologna. Väl i Italien var han ju tvungen att besöka Ferrarifabriken och han passade även på att ta en tur till Venedig. På St Marks Square blev han hemsökt av de historiska vindarna med kompositörer som Vivaldi i fokus och kom då fram till att så fort han kom hem skulle han göra en variation i B moll, istället för E moll som han tidigare gjort. Denna gång skulle den även ha lite mer puls i sig. Här lirar han på en bandlös bas, en gammal Fender Jazz Bass.

Alla gamla fans av klassisk Yngwie-shred får sina lystmäten tillgodosedda på Relentless. Ett exempel är Cross To Bear, en låt som är mer av ett enda långt solo än en regelrätt komposition.

– Det är en sådan låt som är beroende helt på ackordföljden och om man har rätt känsla när man spelar in. Jag gör bara en tagning, känns det inte rätt så går jag vidare och lägger bas eller kompgitarr, för att komma tillbaka senare. Man måste kunna acceptera att det inte är dags för detta solo att födas där och då, säger han filosofiskt.

Relentless avslutas med en annan fingerövning som heter duga, Arpeggios From Hell. Den började egentligen som en instruktionsvideo där han skulle visa olika varianter av arpeggion. Det slutade med att klippet på YouTube hade över tolv miljoner träffar och Guitar Hero ville ha den. Eftersom den inte fanns inspelad, mer än på video, gjorde Yngwie en studioinspelning och tog med den som ett bonusspår på plattan.

Förutom att Yngwie ändrat sin inspelningsprocess har han även lite ny utrustning att visa upp. Efter att mer eller mindre ha varit bröstfödd med DiMarzio-mikrofoner i guran, har han nu bytt leverantör. Hans nya signaturmikrofoner är av märket Seymour Duncan och heter YJM Fury. Det är tre olika mikar, stackade på höjden och med tre olika alnico-magneter, noggrant utprovade och finslipade för det perfekta soundet och minimalt med brum. Han är extatisk över dessa nya bäbisar. Vidare har han fått sina egna potentiometrar med lite snabbare attack. Man kan till och med köpa ett färdigt plektrumskydd med mikar och pottar. Inte nog med det. Yngwie har ju alltid varit Marshall trogen, vilket han fortfarande är. Nu har han dock äntligen fått sin ultimata signaturmodell.

– Den är som ett jävla konstverk! Den ser ut som en Marshall Major, lika djup som en högtalarlåda men ser ut som en vanlig Plexi på framsidan. På baksidan hittar du en massa godsaker, en inbyggd overdrive, byggd på samma krets som min DOD, en gate, ett digitalt reverb och så kan man switcha mellan femtio och hundra watt genom att stänga av två av slutrören, berättar han begeistrat och lägger till att mastervolymen inte fungerar som en vanlig master, utan som en power soak, det vill säga man istället stryper volymen efter slutsteget.

På albuminspelningen var det dock en annan stärkare som fick arbeta. Han testade några av de trettiotvå, hittade en femtio watts Mark II som han gillade, satte en tejpbit på den med texten ”ultra mega super cool”. Högtalarna är 75-watts Celestion som han mikat upp med två mikar, en SM57 placerad c:a en halvmeter från elementet och en AKG på lite längre håll. När det gäller basspelandet sköter han det själv på platta helt enkelt för han fortfarande inte hittat en basist som lirar exakt som han vill ha det, plus att det nu är enklare. Han lirar oftast på en gammal Butter Scotch 51:a Precision med en Precision- och en Jazz-mikrofon i. Den har även en hip shot-stall så han enkelt kan droppa E-strängen. Han spelar in direkt via en billig MXR kompressor och en Sans Amp.

Ett problem jag själv stött på är att när jag spelar in riff döper jag dem till saker som gör att jag absolut inte kommer ihåg vad de är.

– Ja, min tekniker brukar garva som fan när han kommer över. Jag är ju Ferrarifreak så där finns låtidéer som kan heta saker som ”Bad Clutch”, ”New Alternator” eller om jag precis varit och lirat tennis kan den heta ”Tennis Groove”. Jag får klicka runt och lyssna för jag minns aldrig heller vad det är. Men, det är bättre än de gamla kassetterna man hade. Jag hittade nyss en från 1978 med mitt gamla band Powerhouse, med beskrivningen ”Heavy Symphonic Metal Rock” på, säger han och lägger upp ett brett garv.

När FUZZ senast intervjuade Yngwie, 2008, sade han att han aldrig skulle göra någon instrumentalplatta. Det skulle vara som att göra svartvit film. Nå, året efter kom dock just den instrumentala Angels Of Love.

– Eh, jo, det stämmer. Fast, svartvit film kan vara lite coolt ibland, ursäktar han sig och berättar sedan att det var frugan Aprils fel. Hon gillade när gubben satt och plinkade på sin akustiska gitarr och övertalade honom att göra en lite softare instrumentalplatta bara till henne. Idén började dock få fäste i själ och hjärta och efter ett tag hade den satt sig och till slut var han nöjd med hur den blev.

En kul kuriositet är hans nyinspelning av Suite Opus #3, nu kallad Memories, hörde jag på en brusig kassett första gången redan 1983. Han hävdar att hans boende, vid Miami Beach, och utsikten från matbordet gav inspirationen för att få det hela att bära. Avslutningsvis kommer vi in på ämnet covers och gästspel. På Spotify finns en rad låtar där det står att Yngwie spelar gitarr, de flesta av dem förnekar han dock att han haft något att göra med. Att han skulle spela på covers av AC/DC, Guns ’N Roses, Metallica eller Def Leppard, som det där påstås, nekar han bestämt till.

– Jag har gjort Dream On av Aerosmith, några Purple-låtar, Queen, Beatles, Van Halen och ABBA, men inte de andra, hävdar han bestämt och på frågan om hur han brukar förbereda sig inför dessa svarar han att han inte gör det. Purple-låtarna satt ju i ryggraden, Van Halen kunde han, men de andra lirade han bara fritt och försökte inte ens hamna i närheten av originalet. Detta märks ganska tydligt på covern av Ozzys Mr Crowley där det inte finns en tons likhet med Randy Rhoads originalsolo, förutom melodipartiet i slutet. Och varför inte? Vill man ha en som låter som originalet bör man ju välja en ren kopia. Yngwie är definitivt ingen kopia och han strävar inte efter det heller. Envis, konsekvent och oförtrutlig, det är han däremot.

FUZZ 1/11




 
Yngwie.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2014
    FUZZ GUITAR SHOW 2014
    MAY 10-11, GOTHENBURG

    bannerbanner