När jag kom till mitt första studiojobb 1979 var jag skräckslagen. 19 år gammal stod jag i Metronomestudion tillsammans med Björn J:son Lindh, basisten Stefan Brolund, trummisen Roger Palm och gitarristen Mats Westman. Alla väletablerade musiker som jag sett på tv tusen gånger och nu satt jag där själv.  På något mirakulöst sätt hade jag blivit upptagen i detta proffsmusiker-ekipage och det var inte helt lätt att känna sig avspänd trots att alla var mycket vänliga mot mig.

Det jag minns mest från den här första spännande tiden är att vi rökte maniskt från morgon till kväll. Alla hade varsitt askfat på stativ i nivå med notstället och det puffades röda Malboro så det stod härliga till. Nu i efterhand inser jag att det måste luktat gammal alkis om mig när jag satt i bussen på väg hem, med gula fingrar och kläder impregnerade i tjära och nikotin.

En annan sak jag minns är alla äldre musikers välvilja och välkomnande attityd mot mig som ängsligt tog mina första studiosteg. Gitarristen Mats Westman – som du nuförtiden ser i bandet i Allsång på Skansen – tog ett generöst steg bakåt och lät mig spela alla solon. Min stora tonårsidol Janne Schaffer dök upp nästa dag och var lika glad och tillmötesgående som alla andra. På den vägen har det fortsatt under åren och de enda historier jag hört om motsatsen; dryga musiker som värnar om sitt revir och inte släpper in nya ansikten – är bland amatörer eller B-lagsspelare. Och det är naturligtvis lättare att vara prestigelös när det går bra, när man är på toppen. Men det är också en kunskap man tillägnat sig; att när som helst kommer det musiker som kan vara morgondagens producent eller kapellmästare, och då kan det löna sig att ha varit lite hygglig en gång i tiden.

Om jag hade tid skulle jag sätta ihop en liten ordensklubb för gitarrister. En sådan där klubb där man sitter och äter plankstek, dricker starköl och minns hur det var förr när man kedjerökte i studion och fimpade i askfat på hög fot. Störtfånigt och unket på alla sätt och vis men när jag tänker på gemytet som automatiskt skulle infinna sig blir jag ändå frestad. Det finns ett gott underlag, frilans-gitarrister är trevliga människor, i alla fall de jag mött. Och alla känner vi varandra mer eller mindre. En del lite som avlägsna kusiner men lojaliteten och tilliten finns där, som ett släktband. Några av mina kollegor har kommit att bli mycket nära vänner som till exempel Micke Nord Andersson, Johan Lindström och Jojje Wadenius. Och jag skulle kunna ringa Lasse Wellander, Mattias Thorell, Henrik Jansson, Johan Liljedahl, Ola Gustavsson, Staffan Astner eller Janne Schaffer när som helst och be att få låna en förstärkare eller ett instrument utan att för en sekund tänka på någon hyreskostnad. Det finns en outtalad vänskap som – nu då jag tänker på det – är rörande och viktigare än man tror. Jag tror att de flesta av oss inte tänker på varandra som arbetskamrater eftersom vi i stort sett aldrig ses på jobb, det behövs sällan två gitarrister. Men trots det finns ett osynligt kollegialt band som på vilken arbetsplats som helst. Det kan vara bra att veta ibland när det kommer långa perioder av arbetslöshet, att man har kompisar som vet precis hur det känns.

Jag kanske ska ta och starta den där unkna ordensklubben i alla fall. Vi kan sitta där och mumla över en jäger och en stor stark: –Minns du första Rockman… och den senapsgula MXR-disten… kommer du ihåg vad rädd man var för Nysse på Musikbörsen… är det någon som provat ”True Temperament”?… och de där strängarna i långt paket, vilken jävla idiot-idé, vem fan kom på det… och så vidare.

FUZZ 5/08