Åren går men de sanna hjältarna består och vissa av dem utvecklas också vidare. Steve Vai är definitivt en av dem. Med en karriär som varit både lång och innehållsrik har han lyckats hålla sig högst relevant och släpper nu en live-dvd och cd kallad Where The Wild Things Are: String Theories.  Att intervjua Steve Vai kan vara lite av ett äventyr. Allmänt känt är att han inte tycker om frågor med onödigt fokus på tiden i Whitesnake, eller ”hur det var” att spela med Yngwie Malmsteen eller för den delen heller om biodling, Vais hobby sedan många år. Ett amerikanskt uttryck är att folk från New York kan var lite ”east coast edgy” och det är en ganska träffande beskrivning. En klädsam men inte alls otrevlig medvetenhet skulle man kunna säga. Är man dock med i matchen och hyfsat påläst blir det hela istället en mycket intressant och trevlig resa, inte utan ärlighet och humor. Här har vi att göra med en musiker som är begåvad med ett öppet och extremt kreativt sinne.

Steve Vai har över många år lyckats med att kanalisera och utveckla sitt konstnärskap med mod och briljans och samtidigt göra det tillgängligt för de flesta. Och det utan att leva en tillstymmelse till rockliv eller besitta en förmåga att klanta till det både socialt och i största allmänhet vilket annars kan verka vara kutym för många branschkollegor med en avsevärt naivare utblick på världen.

Det som nog bland många gitarrister framstår som säreget är din enorma kapacitet att förhålla dig till musikteori och kanske allra främst skrivna arrangemang och samtidigt lyckas med att riva liv i de mest komplexa stycken av massiv notmassa. Hur och när förstod du vikten av djup förståelse för musikteori och kunskap om transkription?

– Lyckade musikaliska prestationer består för mig av en lika blandning av elitmusikantskap och emotionell investering. Jag fick nog tidigt insikter om nyttan av både teori och notskrift som ett verktyg, även för en gitarrist, som det sätt man allra lättast kunde översätta den musikaliska fantasin till något som gick att realisera. Jag tror också att det är just det som är min största begåvning, förmågan att snabbt översätta en musikalisk idé till ett musikaliskt stycke, se det framför mig och sedan realisera det. Min eviga kamp är att lyckas med att snabbare och mer perfekt kunna realisera mina musikaliska visioner, som kommer i en jämn ström. Varje kväll innan jag somnar komponerar jag ett nytt stycke i mitt huvud. Jag skall ge dig en historisk intervju och beskriva något jag aldrig kommer att upprepa igen, skrattar han.

– Igår innan jag skulle somna fick jag en musikalisk vision om regn. Regndropparna föll och skapade en rytm av åttondelar. Det började som ett stilla regn och övergick till ett riktigt hårt spöregn och en storm, men rytmen fortfarande i åttondelar. Kanske låter man gitarrer spela olika harmonier för att skapa en illusion av storm och alltmedan detta stegras så hörde jag att man kunde låta orkestermedlemmar stampa i golvet för att öka intensiteten och skapa en illusion av åska. Allt detta är i mitt sinne över på en minut och fanns det pengar och tid skulle jag kanske realisera det. Här ligger min talang men jag har absolut inte samma talang för andra konstarter, där jag inte ser djupet på samma sätt. Jag sitter just nu och tittar på en tavla och jag förstår inte alls hur en målare gör det. För mig är det bara en skog…

Du är en hårt arbetande man och vad jag förstår kom det ganska så tidigt. Ibland tycker man att det idag bland ungdomar saknas det där riktiga intresset att arbeta riktigt hårt för att uppnå mål och prestera något.

– Jag tror inte att det egentligen har förändrats så mycket, även om det idag kanske finns fler distraktioner som TV-spel och porr på internet. Även på den här tiden kunde jag nog räkna dem med ambitioner och disciplin som jag kände till på min ena hands fingrar. Jag var ju själv egentligen helt normal vad det gäller det mesta och inte framstående på något sätt. Jag var hyfsad på sport men inne på mitt rum med gitarren var jag kung och jag märkte att när jag kom ut och spelade för folk, så var det något speciellt. Det är ju så här att insats, prestation och att kunna njuta av ett resultat faktiskt är starkt beroendeframkallande. Ju mer jag övade desto bättre ville jag bli, men utan den enorma fascinationen för just gitarr hade det inte alls funnits samma motivation. Det är nog ett av recepten för att bli framgångsrik. Alla har en talang för något som är lite större än de flesta andras. Håller man sig till den talangen med passion, och det behöver inte ha med gitarr eller ens med musik att göra, så är förutsättningarna ganska goda för att kunna livnära sig på det och ha ett rikt liv.

Har du fortfarande kvar samma fascination för gitarr?

– Absolut. Jag älskar verkligen instrumentet och blir sexuellt upphetsad när jag tänker på det. Jag har många men dock inte fullt lika många gitarrer kvar längre och en del har jag helt enkelt gett bort. Kanske inte alltid så övertänkt då vissa av dem var prototyperna av JEM och de allra första exemplaren av de sjusträngade Universe-gitarrerna. Jag brukade ge dem till ljudteknikern när turnén var slut. Generellt gillar jag inte nya gitarrer och för den delen inte ny utrustning över huvudtaget. Grejerna måste vara inspelade ordentligt och ha min svett, min själ och mina erfarenheter i sig. Jag håller mig gärna till mina två favoriter, EVO och FLO och mina signaturgitarrer från Ibanez är ju idiosynkratiskt konstruerade för mitt sätt att spela. När de kom så var de unika med sin mikrofonkonfiguration, tillgänglighet till 24 band, och det flytande stallet. Nu släpper vi en ny variant utan svajstall och jag kan faktiskt avslöja att vi just nu arbetar med en ny modell som jag tror kommer att innebära en revolutionerande utveckling av gitarren.

Du har verkligen utvecklats som livegitarrist sedan det glada 80-talet och det du presterar på Where The Wild Things Are i exakthet och frasering är ju i det närmaste omänskligt…

– Ja, det var nog så att jag själv märkte att jag spelade slarvigt live. Det är ju självklart så att jag hittar en hel massa misstag också numera, men visst är det bättre. Det kommer av en omfattande erfarenhet och också av medvetenhet och helt enkelt att jag är tekniskt bättre genom övning. Jag övar fortfarande massor och de låtar vi spelar är inte heller nya för mig utan jag har spelat dem oerhört många gånger över hela världen i många olika sammanhang. Mina teorier bygger just nu på att göra mina låtar i nya sammanhang. Med Sound Theories, spelade jag med en symfoniorkester. Jag vill ju alltid se framåt och jag vet inte i vilket sammanhang det blir men jag har redan nu idéer om projekt som baseras på percussion och jag funderar också på att arbeta med en blåssektion.

Vad var det då som fick denna konstellation med två högt kvalificerade violinister att verka som en bra idé?

– Återigen var det min förmåga att få musikaliska visioner och till det en förmåga att genomföra det hela. Det finns ju alltid mycket som kan avskräcka och gå fel, men riktig kreativ styrka ligger i att inte se det. Jag hörde att mina melodier och arrangemang skulle passa utmärkt med två bra violinister som bygger ut ljudbilden. Oftast fungerar det dåligt när man skall blanda klassiskt skolade musiker och rockmusiker. När man skall pröva olika violinister för ett sådant här projekt träffar man på två typer. Den ena är veka men duktiga klassiskt skolade musiker som inte har rockkänsla och den andra kategorin består av halvbra musiker som spelar fiol med dist. Min grundidé vad det gäller musikaliska framföranden är att det skall bestå av lika delar tekniskt och teoretiskt kunnande och emotionell investering. Min musik handlar så mycket om perfekt artikulation för att få fram det verbala så jag är enormt tacksam att jag fick göra detta med två riktiga stjärnor, Ann Marie Calhoun och Alex DePue. De visade respekt för min musik och hade kvalifikationer att leverera de extra dimensioner jag var ute efter med detta projekt.

– När jag väljer musiker så skall de, förutom att kunna spela skiten ur sitt instrument, vara glada och fungera socialt. Jag vill inte kasta bort ett halvår av mitt liv. Det var ju inte en enkel resa men jag var fullt övertygad att vi kunde göra detta. Vi övade tillsammans ungefär 12-15 timmar per dag under en månad för att sätta detta och jag är mycket nöjd med resultatet.

Känner du att du fortfarande blir betraktad som en shred-gitarrist och kanske i någon mån är fånge i det facket?

– Nej, det har jag egentligen aldrig gjort. Min musik och mitt gitarrspel har aldrig handlat om snabbhet utan istället om hur tonerna har placerats i sitt harmoniska sammanhang. Jag har alltid främst sett mig som en kompositör och mitt uppdrag är att få musiken att tala. Det finns idag miljoner gitarrister som kan spela snabbare än mig, men hallå, jag skall ju faktiskt snart fylla 50. Att kunna spela snabbt och vara teknisk gör det lättare att vara exakt med vad man faktiskt vill uttrycka. Det vore väl konstigt att hävda motsatsen. Jag menar, går du hellre och får din bil lagad av en kille som nästan kan laga bilar och lyckas ibland och då oftast utan att veta om det, eller till en som har övat massor för att bli så bra han kan bli? Jag tycker nog att hela diskussionen om snabbhet känns irrelevant. Jag känner till massvis med långsamma gitarrister som är dåliga. Man behöver alltså inte kunna spela snabbt för att vara helt kass...

Du har ofta ansetts som en ganska utrustningsintensiv gitarrist. Hur ser det ut idag? Och naturligtvis undrar jag ju, som alla andra, vilken som är den essentiella ingrediensen i ditt ljud nuförtiden?

- Aaah, the desert island-question, utbrister Vai. Till en öde ö skulle jag ta med mig min fru och inte en gitarr om jag var tvungen att välja. Men, den viktigaste ingrediensen i mitt ljud är mitt sätt att höra tonerna. Jag tror att utrustningen inte någonsin har varit så minimalistiskt som den är nu, men faktum är att jag skall gå tillbaka till ett komplexare system, lite mer av den gamla typen. Det finns vissa saker jag vill pröva. Jag brukar byta system efter fyra-fem år. Men fortfarande är det enkelt och kärnan i det hela är Carvin Legacy förstärkaren och det är nog också den tekniskt viktigaste ingrediensen som på dvd:n användes tillsammans med ett TC Electronics G-System. Nu finns ju en Carvin Legacy II som kommer att innehålla en tredje kanal som blir en brygga mellan det rena och det distade. Distpedalen Jemini från Ibanez använder jag mycket själv och den blev verkligen så bra som man bara hade kunnat hoppas.

Du är ju en hängiven användare av den svenska True Temperament halsen och har dem på flera av dina gitarrer, bland annat EVO och FLO. Kommer den att sättas också på dina signaturmodeller som finns i handeln?

– Det är verkligen en fantastisk uppfinning, som i och för sig ser lite speciell ut, men som skapar en intonerad dimension gitarrister bara har kunnat drömma om tidigare. Naturligtvis vore det lyckat om det skulle gå att få dem på signaturmodellerna. Han som gör dem är en verklig konstnär och gör dem speciellt för varje instrument och det hela måste göras bra och mycket noggrant. Skall de massproduceras måste det ju utvecklas en metod som säkrar kvaliteten perfekt.

FUZZ 9/09