Han är geniförklarad, en ikon och förgrundsfigur inom den progressiva rocken. Med sitt band Porcupine Tree skapar han en progressiv musik som faktiskt är rent progressiv. Den handlar här om relevant nyskapande musik och ett informerat samhällsengagemang snarare än om tomtar, troll och eviga skogar. FUZZ träffade engelsmannen Steven Wilson i Helsingfors inför den nya plattan The Incident och fick en pratstund.  Han är geniförklarad, en ikon och förgrundsfigur inom den progressiva rocken. Med sitt band Porcupine Tree skapar han en progressiv musik som faktiskt är rent progressiv. Den handlar här om relevant nyskapande musik och ett informerat samhällsengagemang snarare än om tomtar, troll och eviga skogar. FUZZ träffade engelsmannen Steven Wilson i Helsingfors inför den nya plattan The Incident och fick en pratstund.

Steven Wilsons karriär kan inte helt lätt sammanfattas och den har tagit sig flera skepnader, främst som låtskrivare, sångare, gitarrist och keyboardist i egna projekt. Han är även en uppskattad producent, och har arbetat med svenska Opeth på plattorna Blackwater Park, Damnation och Deliverance. Han har också därutöver producerat vitt skilda artister som Marillion, Fish, Yoko Ono och faktiskt också norska sångerskan Anja Garbarek, dotter till saxofongiganten Jan Garbarek.

Porcupine Tree, bildat 1989, är den mer fasta punkten i konstnärskapet, men vid sidan cirkulerar projekten Blackfield, No-Man, Bass Communion, I.E.M. och nu senast låtar släppta under eget namn på plattan Insurgentes.

Porcupine Trees konserter är storslagna upplevelser och mycket av bandets grafiska presentationer och scenshow är skapad av danska konstnären Lasse Hoile.

Och nu är det alltså dags för nysläppet: The Incident. Steven Wilson är en intressant karaktär med oerhört mycket att säga om det allra mesta. Att intervjua honom är lite som att promenera med ett ånglok i koppel. Intelligent som få leder han alla trådar in i en intressant konversation och har ett flöde som sannolikt är detsamma som skapar musik i oändliga banor.

Wilson tycks redan tidigt ha bestämt sig för det här med musiken. Den dagliga spisen var, enligt allmänt känd historia, från åtta års ålder en blandning av Pink Floyds Dark Side of The Moon och Donna Summers Love To Love You Baby, som bägge gick på heavy rotation under den formativa perioden i den unge konstnärens liv. En kan tyckas knasig blandning av genrer, men som har genomslag i hans musik än idag och nog har bidragit till dess gränslöshet, för här blandas det friskt mellan atmosfär, melodi och svängig rytm. Kanske är det också just det som är Porcupine Trees signum, musikaliteten och hängivenheten inför konst, uttryck och musik och vad som händer om man blandar.

Gitarr är väl ditt huvudinstrument, även om du ofta säger att du inte är någon hängiven gitarrist. Kan du berätta lite hur du startade?

– Det var inte så komplicerat. Vi var några kompisar i skolan när jag var runt tio-elva år och vi var väldigt intresserade, spelade mycket och lärde varandra. Men jag kände redan tidigt att jag var mer intresserad av att skriva musik, än att försöka bli en virtuos. Gitarren har för mig alltid bara varit ett instrument och ett verktyg för att skriva låtar och kunna spela in dem. Jag lärde mig aldrig att spela gitarr ordentligt och jag tog aldrig några lektioner. När de andra försökte lära sig alla klassiska riff satt jag själv istället och försökte göra mina egna låtar. Jag kan utan problem hålla mig ifrån gitarren i flera månader utan att det spelar någon roll.

Steven Wilson är en upptagen man. Sedan lanseringen av förra produktionen med bandet Porcupine Tree, den kritikerrosade plattan Fear of A Blank Planet spenderades 2007 på turné varvid 2008 ägnades åt soloprojektet Insurgentes, samtidigt som de andra medlemmarna i Porcupine Tree också ägnade sig åt egna sidoprojekt. Mycket av arbetet med Steven Wilsons soloskiva gjordes i Mexico och på resande fot och det är inte helt ovanligt. Fear of A Blank Planet skapades till stor del i Israel. Han har positionerat sig som lite av en rebell, Steven Wilson, som inte riktigt passar in i konventionella musikbranschmönster.

– Ja, ordet Insurgentes, som är spanska, betyder faktiskt ”rebell” och även om jag inte är en rebell i meningen rockrebell med allt vad det innebär, så är jag nog rebellisk i det att jag inte känner några direkta begränsningar i min musikaliska inriktning. Idag är det ganska ovanligt att man kan göra på det sättet, men för mig har det fungerat som en stor och betydelsefull styrka.

Hur kommer det sig att du spelar in och producerar så mycket och hur hinner du med?

– Anledningen för mig att börja med musik var inte att bli rockstjärna eller leva ett hårt liv med droger och kvinnor. Anledningen för mig att börja med musik var fascinationen över att leda ett band och kunna spela in skivor. Att kunna hålla i något och säga att, det här har jag gjort. Jag älskar att vara i studion och jag älskar att ha kontroll. Det är väl därför jag arbetar som jag gör genom att jag skriver musiken, spelar den, sjunger den och spelar in den. Att vara i studion är som att vara i en situation där man förbereder och förväntar den där stunden av perfektion som man alltid letar efter som konstnär. Jag arbetar mycket, det stämmer, och tyvärr får jag tacka nej till mycket nu för tiden. Jag skulle gärna spendera mera tid i producentstolen, men det kommer säkert i framtiden.

Nya skivan The Incident är en 55 minuters ljudlandskaplig kreation som tar Porcupine Tree ytterligare något steg in i det okända. Egentligen är det ett enda långt verk, där musiken består av ett stort antal mindre stycken som avlöser varandra med en intressant kontrastverkan, men som trots det gränslöst flyter in i varandra och med några mer ”konventionella” låtar som avslutning. Hur gick det arbetet till?

– Vi spelade in mellan mars och maj. Jag skrev all musik och alla arrangemang först och hade egentligen inte ens melodier. Därför känns musiken ganska komplett och rik redan i sig själv. Det gjorde det också möjligt att göra korta stycken som bara fyller en funktion i relation till de andra delarna. Jag kunde alltså skapa nära på musikaliska korta kommentarer utan att behöva bekymra mig om att berätta en historia i texten. Det blev ett väldigt fritt sätt att skapa, där jag inte behövde dra saker ett varv till när kanske det musikaliska uttalandet redan var fullbordat. Jag behövde inte tänka på att knyta ihop saker med en vers till, eller något sådant. Det var svårare att göra de avslutande låtarna faktiskt, men allt har ju sin charm och funktion.

Vad jag förstår anspelar titeln på en samhällsbetraktelse. Kan du berätta lite vad the The Incident egentligen står för?

– Jag satt i min bil en kväll på väg hem från studion och hamnade i en bilkö en lång stund. Man sa att det hade inträffat en bilolycka, en incident. Senare visade det sig att människor hade omkommit och jag kom att tänka på att en ”incident” egentligen är ett fristående och tekniskt begrepp utan en klar innebörd. Innebörden varierar med den utgångspunkt man har. En incident är ju ofta en tragedi för den som drabbas och en ”incident” för någon kan lika gärna vara en ”accident” för någon annan. När jag hade passerat olycksplatsen fick jag ett surrealistiskt konstnärligt och poetiskt ögonblick och kände att de drabbade satt i baksätet på min bil och att jag kunde se dem i backspegeln. Jag fascineras av paradoxen mellan det kalla tekniska ordet ”incident” och dess verkliga innebörd för verkliga människor. Vad är hundratals barn som dör i Afrika jämfört med en mindre trafikolycka? Vad är en tragedi egentligen? Är det en tragedi för exempelvis min mamma att Michael Jackson dog så tidigt? Hon kände honom ju inte och berördes egentligen inte personligen, men tycker ändå som många andra att Jacksons öde är angeläget. Jag ville undersöka de där perspektiven lite grann.

Kan du ge några exempel på dessa betraktelser?

– Ja, låten The Blindhouse handlar om det här kollektivet i Texas jag såg på TV och det ögonblick då de för första gången möter samhället utanför kollektivet. Jag blev verkligen tagen av de här flickornas uttryck när de eskorterades iväg av polis. Låten Time Flies handlar om de ögonblicken som på något sätt har förändrat mitt eget liv. Alla har säkert en fem-sex ögonblick, milstolpar i livet, som man vet har gjort en skillnad och där ingenting efteråt blev sig riktigt likt. Jag tog saker från media och från mitt eget liv och lät texterna samlas kring sådana ”incidenter”, som kan ändra saker till det sämre och till det bättre. Låten Kneel and Disconnect handlar just om när jag själv lämnade mitt välbetalda arbete i databranschen för att satsa på musiken. Ett ganska avsevärt risktagande med en osäker framtid. För mig var just det ett sådant avgörande ögonblick som har ändrat allt för mig personligen.

Låt oss prata lite gitarr. Det känns som om gitarren kanske har tagit ett steg tillbaka denna gång. När den däremot dyker upp så är den ganska övertygande. Berätta lite om hur det utvecklade sig.

– Jämfört med Fear of A Blank Planet som var ganska rockig och rak på flera sätt arbetade jag som sagt på ett annat sätt denna gång. All musik och alla arrangemang var klara innan jag började arbeta med text och melodi. Här fanns egentligen inte alls något text- eller innehållskoncept. Jag ville göra en platta som hade ett rikt musikaliskt arrangemang och som egentligen skulle klara sig utanför sångmelodier. Det blev kanske lite mindre plats för gitarr nu och istället mer av elektroniska inslag. Elektroniska instrument har en förmåga att skapa en tydlig och ganska mörk atmosfär. Ibland låter det väldigt mycket Bristol om en del låtar. Jag gillar det dystra och nästan nordiska anslaget i vissa av partierna och gitarren har också en tendens att stärka det intrycket. Det är dock svårt att svara på vad som egentligen skiljer en produktion från en annan. Jag brukar säga att det är lättare att säga något om någon man inte träffat på två år än om den själv skall säga något om sig själv och sin egen utveckling. Jag vet inte själv, för jag lever ju med mig själv och med Porcupine Tree varje dag under de åren.

Finns några intressanta gitarrtilldragelser på skivan?

– Det finns ett brinnande gitarrsolo. Jag brukar inte göra sådana men jag tyckte detta blev bra och fyllde en funktion i låten Time Flies. Det tog kanske tio tagningar för att få till det rätta flödet och i den låten finns också en del akustiska pålägg som jag tycker blev bra. The Blind House avslutas med en ganska fyllig gitarr i standard drop D och den akustiska gitarren man hör är en gammal Gibson från 1950-talet som vi hyrde in. Ett fantastiskt instrument.

På låten Drawing The Line får man en ganska påtaglig känsla av basisten Eberhard Weber och ett otroligt rymligt ljudrum. Vilken var inspirationen?

– Jag är mycket väl bekant med Weber, men det var inget jag direkt tänkte på när jag gjorde låten. Här finns dock en intressant vibratoeffekt som vi gjorde med ett ganska udda inställt delay och en wahwahpedal. En annan atmosfär som blev bra är i The Incident där vi använde en Boss Roto-Cabinet effekt till gitarren.

Låten You Unpleasant Family bjuder på ett slide guitar solo. Kan man här prata om ett prog-metal-country-blues-solo?

– Ja, om du säger det så. Jag gillar att spela slidegitarr även om det inte blir standardblues av det hela. Jag spelade här på min PRS Custom 22.

Circle of Manias bjuder på en lite annorlunda ljudbild där en osedvanligt torr och grym distgitarr gör entré. Vad spelade du på där?

– Där använde jag faktiskt en ny barytongitarr från PRS, som också återfinns på flera låtar på plattan. I övrigt använde jag Les Paul och PRS-gitarrer, custom 22:or, Modern Eagle och Baritone, en Telecaster och även en amerikansk Alumisonic 1100, en gitarr helt gjord i aluminium. De akustiska gitarrerna utgörs av Martin och Gibson. Förstärkare på plattan är en ganska brokig skara. Huvudsakligen använder jag lite olika förstärkare från Marshall och Bad Cat, modellerna Lynx och Hot Cat. Den här gången använde jag dock nog upp emot 60 % digitala lösningar som Line 6 Pod, jag gillar verkligen Line 6 Echo Farm, och olika förstärkarsimulatorer som till exempel Digidesign D-Fi Collection. Till detta har jag en del vanliga pedaler som en Dunlop Wah, Bosspedaler och lite olika Focusritepedaler

Vad väntar härnäst?

– Jag tvingas ju som sagt tacka nej till de flesta förfrågningar jag får om producentjobb, vanligtvis ett par i veckan, vilket jag tycker är jättetråkigt. Det finns ju faktiskt flera svenska band jag skulle vilja arbeta med. Men, jag har ju en soloplatta ute också och nu skall vi snart ut på turné vilket också är fantastiskt kul och givande.


FUZZ 8/09