Bland alla de engelska filmer som går upp på biograferna i år är det särskilt en som sticker ut i mängden. Den heter Telstar och handlar den om den legendariske, engelske producenten Joe Meek som fick en internationell dunderhit med just denna låt och som perfekt symboliserade det tidiga 60-talets fascination för rymdfärder och framtiden i allmänhet.  Bland huvudrollsinnehavarna finns Con O’Neill och Kevin Spacey och i rollen som Screaming Lord Sutch ses Justin Hawkins, f d The Darkness.

Musiken utvecklades raskt på 60-talet och symptomatiskt för många av de banbrytande singlar som kom var att deras sound gjorde att de lät som om de kom från någon annanstans och förde en bort. Det gällde till exempel Yardbirds Shapes of Things, Jimi Hendrix Purple Haze, Beach Boys Good Vibrations och inte minst Telstar med The Tornados, producerad av Joe Meek, legendarisk producent som ibland kallats ”Englands Phil Spector”.

Meeks plattor kom inte från ”någon annanstans”, de kom härifrån konstaterar jag då jag en blåsig dag står utanför 304 Holloway Road i norra London. För det var här som Meek 1960 installerade sig själv, sin studio och sitt produktionsbolag i en trång lägenhet och började spotta ur sig den ena hiten efter den andra. Till exempel Johnny Remember Me, med John Leyton och Have I The Right med The Honeycombs,

Det är nästan ofattbart vad Meek lyckades prestera. Meek var en sann pionjär och utvecklade många av de grepp som förde 60-talsmusiken framåt. Till skillnad mot andra producenter som i stort sett hängde två mikrofoner över bandet så började Meek att separera och närmika instrumenten. Han byggde dessutom sina egna ekoboxar, limitar och kompressorer, använde analoga samples och gjorde komplicerade overdubs och redigeringar långt innan The Beatles steg in på Abbey Road med George Martin.

Och det var trångt om saligheten i lägenheten. Meek fick placera stråkarna i det trånga köket och basisterna, som vanligtvis hamnade i badrummet, fick stå med ett ben i badkaret och det andra utanför. När volymen blev för hög för tanten i lägenheten under stötte hon med en kvast i taket, varpå Meek drog upp volymen ännu mer.

Det är något komiskt över beskrivningarna av inspelningarna på 304 Holloway Road, vilka ofta framstår som något hämtat ur en Bröderna Marx-film. Historien om Meek är också kantad av mörker och skulle leda till en tragisk upplösning.

Meek var gay och växte upp i ett Storbritannien där homosexuella handlingar var kriminella. Det utanförskap han kände stegrades av hans smått besatta intresse för det ockulta (han trodde sig kunna kontakta den andra sidan och gav sig vid flera tillfällen iväg till kyrkogårdar nattetid i hopp att kunna spela in röster från andar). Det övergick till slut i ren paranoia och Meek var bland annat övertygad att skivbolaget Decca installerat dolda mikrofoner i väggarna på 304 Holloway Road för att stjäla hans hemligheter.

Robert George Meek föddes 1929 och redan som barn började han mixtra med elektronik hemma i föräldrarnas garage. Under sin militärtjänstgöring arbetade han som radaroperatör och blev därmed ytterligare intresserad av elektronik och allt som hade med rymden att göra. Efter lumpen jobbade Meek först på el-verket och fick sedan jobb som ljudtekniker på ett oberoende produktionsbolag som förutom plattor gjorde program för Radio Luxemburg.

Redan då började Meek att experimentera och ofta i smyg. När han 1956 skulle spela in Bad Penny Blues med tradjazzaren Humphrey Lyttleton körde han pianot genom kompressor, lade lätt distortion på basen och fick visparna på virveltrumman att låta som bacon på en stekpenna. “Hade jag vetat vad han höll på med hade jag slagit till den djäveln”, kommenterade Lyttleton i efterhand, som trots allt fick en dunderhit med låten.

Popbranschen i Storbritannien var ur artistperspektiv på slutet av 50-talet helt toppstyrd. Den dominerades av storbolag och manipulatörer som Larry Parnes (långt senare en inspiration för Malcolm McLaren) som letade upp vackra pojkar och flickor, försåg dem med låtar och image och sedan styrde deras karriärer med järnhand.

1960 bildade Joe Meek det oberoende bolaget Triumph Records. Trots mycket radiospelningar av hans plattor sprack det ofta i tillverknings- och distributionsledet vilket ledde till att topplaceringarna uteblev. Men Meek gjorde inte bara popplattor. Tillsammans med en lös konstellation kallad Rod Freeman & The Blue Men gjorde han en sorts rymdfantasi kallad I Hear A New World. I många avseenden framstår den som en tidig Sgt Pepper. Han speedade upp bandhastigheter, gjorde baklängesinspelningar, spelade in med delay och ekoeffekter, klippte ihop band, skapade ljudeffekter genom att slå sönder glas och blåsa bubblor i vatten, lade knivar och gafflar på trumsetet. Om plattan hade släppts när det begav sig skulle den blivit den första engelska konceptplattan.

Meek lade därefter om taktik. Han flyttade in i 304 Holloway Road, startade produktionsbolaget RGM Sounds Ltd och började nu att sälja produktioner till de stora brittiska bolagen. Den första stora hiten var Johnny Remember Me, med John Leyton, där refrängen i stort sett fungerar som ”en röst från den andra sidan, som om det vore en seans. Nog för att det gjordes låtar på ockulta teman både före och innan, som Bo Diddleys Who Do You Love och Creedence Clearwater Revivals Walk On the Water men ingen av dem får nackhåret att resa sig på en som Johnny Remember Me, en fingervisning så god som någon att Meek tog det ockulta på djupt allvar.

Intresset för det ockulta var ett han delade med Geoff Goddard som skrivit låten. Herrarna började också hålla seanser där de försökte kontakta folk som Al Jolson och Buddy Holly, något som ledde till att Goddard skrev Tribute to Buddy Holly, som Meek snarast spelade in med Mike Berry. De utförde också en seans med en ouija board där de frågade Holly vad han tyckte om resultatet. Goddard har senare hävdat att glaset rörde sig till bokstäverna SEEYOUINTECHARTS.

Johnny Remember Me fick sitt distinkta ljud tack vare att Meek tog total kontroll över varenda del av ljudbilden. Precis som på Bad Penny Blues så tänkte Meek i första hand på ett trollbindande sound istället för att på ett snyggt och konventionellt sätt spela in instrumenten. Det gällde i högsta grad också The Honeycombs Have I The Right vars slamrande ljud närmast attackerar en. Eller Telstar med The Tornados.

Därigenom skapade Meek också mallen för engelska rock- och popproduktioner på 60-talet. En av dem som följde hans exempel var producenten Mickie Most som en gång berättade för mig, ”Vi hade inte duktiga sångare som i USA så vi var tvungna att hitta sound som gjorde plattorna speciella”.

Meeks produktioner har varit ämne för mycket spekulation. Han använde sig av Lyrec och TR51 bandare och lyckades med dessa skapa rejält stora ljudbilder, ofta med stråkar. Han byggde många av sina effekter själv och när han köpte färdig utrustning skruvade han genast isär dem för att på olika sätt förbättra dem eller anpassa dem till sina behov.

Meeks produktionsgrepp var banbrytande och nyskapande men i ett viktigt avseende var han av den gamla skolan; en controlfreak som styrde med järnhand. Han arbetade med artister han kunde forma och bestämma över. Om de hade egen personlighet och krav bad han dem dra.

En av de få personligheter som Meek tolererade var Screaming Lord Sutch som han gjorde ett flertal plattor med. Men Meek missade många tåg på grund av sin stenhårda attityd. Han erbjöds på ett tidigt stadium att producera The Beatles och avfärdade dem som ”slätstrukna typer norrifrån”.

När Rod Stewart dök upp för att provsjunga hann han knappt öppna munnen förrän Meek körde fingrarna i öronen och gallskrek tills Stewart gått därifrån.

De strömmade många musiker genom Meeks studio som först senare skulle bli berömda, som Ritchie Blackmore som spelade solo på Just Like Eddie med Heinz, Roger Glover som ingick i The Syndicats och Steve Howe som gjorde flera sessions åt Meek.

Howe berättade en gång att spänningen i studion blev allt mer tryckt och ödesdiger för varje session. För tiden hade sprungit ifrån Meek. Det hade uppstått ett nytt klimat inom brittisk pop och rock, tragikomiskt nog baserat på hans pionjärarbete men lett av artisterna själva.

Hitsen sinade, Meek fick ekonomiska problem och påeldad av intag av både speed och LSD blev hans personlighet direkt psykotisk.

En av dem som råkade ut för Meeks utbrott var en ung Mitch Mitchell. Under en session för Meek stormade producenten mot honom med höjt gevär och skrek, ”om du inte spelar ordentligt blåser jag skallen av dig!”.

Geväret var ett som Meek beslagtagit från Heinz som på fritiden ägnade sig åt jakt. Meek sov med geväret under sin säng och började allt oftare gripa tag i det. Det slutade med en tragedi. 3 februari 1967 klagade granntanten än en gång över oljud. Meek rusade nerför trappan, sköt henne till döds och vände sedan geväret mot sig själv och tryckte av.

Om filmen lyckas förmedla Meeks storhet och hans komplexa personlighet återstår att se.



FUZZ 9/09