Plankton - Ocean Tales
Bulleribock
Av Janne Stark

Svenska fusion-folk-rock-combon Plankton släpper nu sitt fjärde album Ocean Tales. Det är i sanningen inte många instrumentala band jag uppskattar så mycket som just Plankton. Många gånger har instrumentalplattor inom den fusioninriktade eller progressiva genren en tendens att bli antingen rent navelskåderi eller en slags testosteronstinn uppvisning i teknik och snabbhet. Plankton har ända sedan den självbetitlade debuten från 2000 lyckats skriva låtar som är hälsosamt fria från ekvilibristiska överdrifter, utan har istället fötterna stadigt förankrade i sjuttiotalets analoga mylla med vackra melodier och medbringande känsla satta i första rummet. Jag har även efter varje platta sagt att – bättre än så här blir det nog inte – för att efter nästa bli tvungen att revidera mina egna synpunkter. Jag är glad att kunna konstatera det samma även gäller denna gång.
Om gamla Mahogany Rush och Kebnekajse fick för sig att en gemensam avfälling vore en bra plan, skulle denna säkert kunna vara i form av ett litet Plankton. Hela inspelningen, med sin äkta rumskänsla, osar inbott sjuttiotal, rörstärkare, analoga effekter och strator genom gamla Marshalls.
På album nummer två Humble Collossus visade bandet sin förkärlek för det svenska folkarvet genom den planktonifierade tolkningen av Jan Johanssons Visa från Utanmyra. Denna gång gör de en stentung och helt enastående version av den traditionella Uti vår hage. De har även skrivit en egen sak som börjar i lite samma ådra, kallad Pomperipossa.
Gitarristerna Emil Fredholm och Christian Neppenströms gitarrväxlingar, stämmor och samspel för även tankarna till tidiga Wishbone Ash och kombon Andy Powell plus Ted Turner/Laurie Wisefield.
Man behöver inte nödvändigtvis vara uppväxt med och förstörd av Vilse i pannkakan för att uppskatta musiken, men med Hans Arnolds bild på omslaget och hela retrosoundet blir man obönhörligt tillbakakastad till tiden då Storpotäten var lika otäck som Freddy Krueger. Detta är dock dryga 53 minuter äkta spelglädje och oförfalskad lyssnarnjutning i en oslagbar symbios.
|
 |