Så du trodde att du kunde spela stålsträngad gitarr? Think again. På sin senaste platta visar Martin Tallström hur det hela ska gå till och jag bara skakar på huvudet. Hur gör han? Som tafflig elgitarrist är jag egentligen inte rätt man att bedöma men det skulle förvåna mig om inte detta är årets akustiska platta? Vad jag däremot tvärsäkert kan säga är att du här hittar allt från det vackraste vackra till det blått kaxigaste.  Jämför det sköra i Falling Leaves med dammet han piskar upp i Man of Constant Sorrow. Han gör det aldrig lätt för sig och jag får intrycket av att det ligger en väldig omsorg kring minsta rytmiska förskjutning eller i vilket läge på halsen en ton ska plockas. Varje låt är späckad med teknik och jag hinner knappt komma på fötter innan det är dags för nästa nedräkning. Men inte en enda gång ställer det sig i vägen för musiken. I händerna på Martin blir till och med Forever Young en fräsch upplevelse. Skönt, för jag var inledningsvis aningen skeptisk till några av låtvalen. Som Freight Train eller Dueling Banjos. Men oftast gjuter Martin liv i sångerna med en karakteristisk snärt i spelet och klanger som ger en ny vinkling. Och ibland tar han hjälp av en superbt spelad, lätt distad lap steel som kontrast. Som i Jerry´s Breakdown, väldigt tjusigt gjort.

Smart är också draget att inte ha med trummor, helt enkelt för att de inte behövs. En gnutta percussion här och där är allt hans i sig så rytmiska gitarrspel kryddas med. Istället lämnas hela fältet fritt med massa luft kring gitarrerna. Gladast är jag för Martins egna kompositioner, där han också sjunger på ett sätt som kompletterar musiken snyggt. Som i magnifika The Road That Leads Back Home. Ett perfekt exempel på en stark popmelodi som lätt hade passat I radio men ändå bjuder på grymt, fullfjädrat gitarrspel. Eller inledningsspåret Lost In The Rain. Härmed önskas en hel platta med egna kompositioner, så bra är de.

Jag vet inte om man kan tala om ”somriga kristallregn” eller ” gnistrande guldflarn”. Tallström kan hursomhelst spela dem.