banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Young guitars

Av Peter Almqvist
Hur ser jazzgitarrens framtid ut, vilka är de nya stilbildarna? Vem är Charlie Christian eller Bill Frisells arvtagare?
På femtiotalet exploderade jazzgitarrscenen med starka personligheter som Wes Montgomery, Joe Pass, Jim Hall, Tal Farlow och Barney Kessel bara för att nämna några. 
På sextiotalet kom George Benson i rakt nedstigande led från Wes Montgomery, kanske inte direkt nyskapande men en väldigt stark personlighet. När engelsmannen John McLaughlin kom fram i slutet på sextiotalet var det onekligen en helt ny typ av gitarrspel. Många av dåtidens kritiker tyckte inte att det var jazz men McLaughlin hade ett starkt släktskap med gitarrister som Tal Farlow och Jim Hall. 
Nästa starka röst cirka tio år senare var Pat Metheny, också här ett starkt släktskap med Wes Montgomery och inte minst Jim Hall. Så kom åttiotalet med John Scofield och Bill Frisell, gitarrister med extremt personligt sound. Nittiotalet gav oss bland annat Kurt Rosenwinkel som gjort rejält avtryck med sitt personliga spel och sound. Vad händer efter Rosenwinkel, har det kommit fler nyskapande gitarrister? 
Personligen har jag inte hört några större förändringar men kan konstatera att det finns en god tillväxt på jazzgitarrfronten. Julian Lage är ett bra exempel, han kom fram via vibrafonisten Gary Burton vars grupper också innehållit gitarristerna Larry Coryell, Mick Godrick och Pat Metheny. 
Julian Lage är född 1987 och var något av ett underbarn på gitarr redan i femårsåldern. Framsynta föräldrar nappade inte på erbjudanden om att spela i talangjakter och TV shower utan lät Julian mogna i lugn och ro. Idag leder han sin egen grupp men spelar fortfarande med Gary Burton.
På YouTube finns en mängd klipp, bland annat från en dokumentär som heter Jules at eight. Här får man se en åttaårig Julian Lage som spelar Bachpreludier med elgitarren bakom ryggen i bästa Hendrixstil.
Ett annat klipp visar Julian Lage tillsammans med gitarrkollegan Mike Moreno där de jammar på en gammal standard, All The Things You Are. Klippet får ligga till grund för månadens RIFF-exempel där jag visar hur man kan använda enkla ackordinversioner med spännande resultat. En inversion av ett ackord är helt enkelt när man vänder på tonerna. Låten börjar på ett F-moll och det kan spelas i en mängd olika lägen från första bandet och uppåt. Det samma kan sedan göras med samtliga ackord i låten. Jag har valt att endast använda tre toner per ackord men man kan så klart lägga till fler. Jag tycker dock att devisen ”less is more” talar sitt tydliga språk i det här fallet.
FUZZ 7/13



Riff.pdf

Video






 
 

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG