banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Watain - The Wild Hunt

Av Janne Stark
Ok, jag skall inledningsvis erkänna att death/black metal aldrig varit min stora passion. Men, arbetet med min encyklopedi om svensk hårdrock har tvingat mig lyssna på otaliga grupper i dessa genrer och med tiden har jag faktiskt hittat band jag verkligen uppskattar. Watain är ett av Sveriges mest primala, onda och svarta metalband. Trots detta fick de 2011 en Grammis för bästa hårdrock med albumet Lawless Darkness. Jag var då inget större fan av bandet. Det var lite för primalt, snabbt och otyglat för min smak. Döm om min förvåning när de på nya plattan The Wild Hunt visar sig ha tagit en helt ny musikalisk vändning. Nja, helt ny ska jag inte påstå, men det har verkligen utvecklat sin gamla stil.
Från att ha börjat som ett fullskaligt blastbeat-orienterat band i den gamla skolan, fanns det i alla fall någon låt på Sworn To The Dark och Lawless Darkness som visade på att de faktiskt hade en annan sida undangömd. Nu har den då äntligen blommat ut för fullt. Förändringen märks redan i inledande Night Vision som växer fram ur tystnad till ett orkestrerat metalliskt crescendo med skräckfilmskänsla, för att avsluta i den absoluta avgrunden. 
De Profundis tar oss tillbaka till den brutala och snabba stil Watain blev kända för, men ändå med finess i riffen. I Black Flames March märks förändringens vind tydligt. Det är en dramatisk musikalisk vägg som byggs upp, även här med en filmisk känsla. Det vilar en domedagsaura över de ofta tritonusbeprydda ackordsföljderna och här visar Watain att de verkligen kan skapa progressiv och spännande musik. De visar även att de influerats av gammal klassisk heavy metal i låtar som All That May Bleed och The Child Must Die, där den senare har begåvats med högst melodiska inslag. Efterföljande They Rode On visar dock på en helt ny och högst oväntad sida av bandet. En ballad med fingerplock, skira melodier och ren, gothaktig sång från Erik Danielsson. Den må vara lugn, men den är ingalunda insmickrande eller smörig. Melankolisk och med en känsla av, tro det eller ej, Johnny Cash och med ett snyggt melodiskt gitarrsolo. 
Sleepless Evil är en snabb låt, men känns mer som klassisk brutal thrash med drag av Slayer och senare Bathory. Titelspåret är en drygt sex minuter lång, tung gotiskt klingande, doomaktig sak, även här med inslag av ren sång. Låten avslutas med ett långt Paradise Lost-aktigt soloparti som slutar med spanskklingande akustisk gitarr. 
Den instrumentala, lätt Wagnerianska, Ignem Veni Mittere fick mig faktiskt att tänka på Ghost. Inte för att de låter lika, men för att de trots sin image vågar ta ut svängarna och göra något som inte förväntas av ett dem. 
Albumet lär nog tyvärr få sina törnar av en del inbitna black metal-fans med tunnelseende, men för mig var detta faktiskt en ögon- och öronöppnare. 
FUZZ 7/13
bronk.jpg

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG