Av Mikael Jansson
Oscar Skau var en norsk gitarrist, affärsman och musikförläggare som tillsammans med Nils Robert Nilsen (se Fuzz nr. 1-07) var vårt västra grannlands elgitarrpionjär. Han spelade bland annat på Amerikabåtarna i slutet av 1940-talet, och det var i USA han kom i kontakt med elgitarrer och förstärkare.
Ett skäl till att norsk elgitarrproduktion under 1940 - 1950-talen var så pass omfattande och inte minst experimentlysten är, att landet efter kriget hade kraftiga importrestriktioner. De musiker som kom över utländska elgitarrer hade oftast köpt dem under turnéer. Det var också skälet till att norska Hagström öppnade gitarrfabrik 1947. Inte förrän mot slutet av 1950-talet började tyska gitarrer och förstås svenska Hagströmgitarrer dyka upp i butikerna, och när Hagström Musikkforrettning på Skippergata i Oslo fick in sina första Fendergitarrer 1962 var det en stor stund för norska musiker.
Oscar Skau drev en annan av de ledande musikaffärerna i Oslo, och i början av 1950-talet kom de första Skaugitarrerna ut på marknaden. De byggdes av Oddvar Hasle och Alf Heder, som båda hade arbetat på Hagströms gitarrfabrik utanför Oslo (se Fuzz nr 11/06), men som 1950 hade hoppat av för att starta eget, Hasle & Heder Gitarfabrikk. Skaus jazzgitarrer var hantverksmässigt byggda med granlock, halsar i björk och greppbrädor i valnöt, designade av Oscar Skau själv i samarbete med bland andra den norske jazzgitarristen Robert Normann. Skau var särskilt noga med stallen, som var justerbara i både längd- och höjdled.
I Skaus butik kunde man få en mikrofon monterad på instrumenten, åtminstone från mitten av 1950-talet. De första mikarna var ganska enkla, oftast tyska, av märket Ideal, byggda av Fuma i Berlin som också gjorde mikrofoner åt bland andra Höfner, men senare fick Skau tag i DeArmondmikrofoner. De elektrifierade Skaugitarrerna var en tid dominerande på den norska marknaden, innan de tyska importgitarrerna, som Höfner och Framus, tog över. Skaugitarrer kunde ses hos dåtidens stora norska rockstjärnor, som Per ”Elvis” Granberg och Rocke-Pelle.
En tidig norsk elgitarrbyggare var också Tor Braun, en jazzgitarrist som spelade med bland andra dragspelaren Arnstein Johansen (Hagströmpristagaren 2006). Efter diverse experiment med att elektrifiera sin akustiska Gibson jazzgitarr under 1940-talet byggde han en egen solid elgitarr 1949, ett instrument som han använde under en stor del av sin karriär. Hans gitarr kom emellertid aldrig i serieproduktion. Däremot byggde han ett litet antal lösa mikrofoner som ibland kan påträffas på norska gitarrer. Braun använde sitt hembygge långt in på 1970-talet.
Hagströms norska fabrik, som var verksam från 1947 till 1960, byggde inte bara elektrifierade jazzgitarrer under eget namn, man byggde även jazzgitarrer med eller utan mikrofon under andra varumärkesnamn, som Primo och Perfekt.
Oscar Skau var inte bara elgitarrpionjär, han lät också bygga inhemska rörförstärkare under märket Telrad Skau runt 1960. Dessa konstruerades av radioreparatören med mera Birger Sparbo och kabinetten byggdes även de av Hasle & Heder. Telradförstärkarna blev ganska populära och användes till exempel länge av Terje Rypdal.
Ett annat norskt förstärkarmärke var Vingtor, även dessa var små comboförstärkare på 12 watt och med 10-tumshögtalare som såldes av norska Hagström. Även radiotillverkaren Radionette gjorde små comboförstärkare på 1960-talet. Men dödsstöten för den inhemska gitarr- och förstärkartillverkningen kom när Hagström i Norge började ta in Fender 1962.
Den som är intresserad av norsk elgitarrhistoria kan köpa den utmärkta boken Stumbeling Guitars av Kjetil Storvik (www.amorada.com) eller läsa på www.rockemuseet.no.
FUZZ 2/07
|
|