banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Vintage - Var Nilsen före Fender?

Av Mikael Jansson

 

Fenders Telecastermodell, eller som den först hette, Esquire, anses vara världens första serietillverkade solida elgitarr. Men kanske var norrmannen Nils Robert Nilsen i Sarpsborg rent av några månader före. Eftersom detta hände för snart 60 år sedan får vi möjligen aldrig svaret. Kanske är det ett utslag av norsk kaxighet, ungefär som skämtet om den norska räkan som skrek ”jeg er en hummer!”, eller radioprataren Lillelien, han med ”vi har slatt dem allesammen!”. Men Nilsen-plankan är förvisso en av de intressantare parenteserna i gitarrhistorien. Var mannen från Sarpsborg före mannen från Fullerton, Kalifornien? Ja, de var åtminstone jämsides i början. Precis som Leo Fender spelade Nilsen inte gitarr och var inte speciellt musikalisk. Han drev, som Fender också gjorde, en radioverkstad och var i stora delar självlärd på elektronikens område. Innan han startade med gitarrbyggeriet hade han bland annat sökt patent på en högtalarkonstruktion, en dynamisk mikrofon och en grammofonpickup.

Nilsen konstruerade en gitarrmik som han fick patent för 1949. Enkelt uttryckt fungerar den som en vanlig gitarrmik, fast tvärt om. I stället för att strängens vibration genererar spänning i en spole i ett magnetfält så genereras spänningen i själva strängen som vibrerar i magnetfältet. En princip som dock kräver omsorgsfull jordning. Själva mikrofonen är alltså bara en magnet, och precis som på Telecastern sitter en stor plåtkåpa över stallet. Nilsens plåtkåpa döljer emellertid en uppsättning spolar och en liten transformator som omvandlar spänningen. Den har också plats för volym- och tonkontroller (som visar från 1 till 11, men där 11 är svagast och 1 är fullt skaft).

Gitarrkroppen designades av en lokal modellsnickare tillika fiolbyggare i Sarpsborg, som ligger i sydöstra delen av Norge, inte så långt från gränsen mot Bohuslän. Enligt uppgift skall detta arbete ha börjat 1946 eller 1947. Både hals och kropp är byggda i mahogny, och konstruktionen är med genomgående hals med pålimmade sidostycken, något som långt senare dök upp på Rickenbackers 4001-basar, Gibsons Firebirdgitarrer och 1970-talets boutiquebasar typ Alembic. Dessutom ska produktionen av Nilsen-gitarrerna ha börjat i slutet av 1949, för att ha kommit ut i handeln våren 1950. Uppskattningsvis byggdes mellan 400 och 500 Nilsen-gitarrer innan produktionen lades ned 1952. Utveckling och produktion skedde alltså i tid ungefär parallellt med Leo Fenders arbete med Broadcaster/Telecaster – det är frågan om inte Nilsen faktiskt kan ha varit någon månad tidigare.

I utvecklingen av gitarren arbetade Nilsen tillsammans med några av den tidens mest kända norska gitarrister, bland andra Robert Normann, som var en av de tidigaste norska elgitarristerna och som också gjorde reklam för Nilsen-plankan.

Några Nilsen-gitarrer importerades också till Sverige, bland annat syntes Charlie Normans vapenbroder, den eminente gitarristen Roffe Berg i svenska annonser för Plankan, som den kort och gott kallades här. Till Nilsen-gitarren fanns också en liten 10-watts comboförstärkare.

Sannolikt hade Nils Robert Nilsen inte en aning om vad Leo Fender höll på med, och vice versa. Och Nilsen-plankan blev ingen större succé, till skillnad från Telecastern. Men den visar än en gång vilken kreativitet det fanns bland elgitarrpionjärerna, inte bara i USA.

Fotnot: Den som är intresserad av mer norsk elgitarrhistoria kan köpa den utmärkta boken Stumbeling Guitars, av Kjetil Storvik (www.amorada.com) eller läsa på www.rockemuseet.no. Tack till Kjetil Storvik för lån av bilder.

FUZZ 1/07




 

NilsenSystem_224pix.jpg

 

Fler artiklar

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG