Skandinaviens ledande gitarrportal

Ulf Wakenius

Den svenske världsgitarristen Ulf Wakenius förnekar sig inte, han antar den ena utmaningen efter den andra. På sitt precis nyutkomna album, Notes From The Heart, tolkar han Keith Jarretts låtar. Säkerligen en hopplös uppgift för dom flesta andra gitarrister, men inte för Ulf. Det är en platta som säkerligen kommer att hamna högt på listorna när musikmagasinen världen över skall kora ”Årets bästa jazzplatta”. Idén till Notes From The Heart fick Ulf Wakenius när han framträdde med radiosymfonikerna vid 2003 års utdelande av Polarpriset som det året tillföll just Keith Jarrett. Och kom då att tänka på vilken fantastisk låtskatt framförallt Jarretts 70-talsproduktion är. Ulfs baktanke med plattan är också att föröka hitta en ny publik. Ungefär som Esbjörn Svenssons trio har gjort, vilka Ulf känner samhörighet med och är mycket imponerade av.
Keith Jarretts musik passade bra in i sammanhanget. Den är förhållandevis melodisk och lättillgänglig för att vara jazz; ett koncept som också tilltalat Ulf allt mer, ju mer tiden gått. Hans spel på dom två senaste album kännetecknas av fokus på just melodier.
– Jag har nu spelat med Oscar Peterson i åtta år vilket gett mig en enorm exponering. Oscar Peterson som kanske är den siste store legenden inom amerikansk mainstreamjazz, om vi snackar om eran med Duke Ellington, Dizzie Gillespie, Count Basie, Ella Fitzgerald och så vidare. Repertoaren handlar helt och hållet om klassisk jazz och standardlåtar. Därför känns det som om det är läge på att gå vidare och försöka hitta en ny publik. Det gäller då att hitta ett eget koncept, ett sound, och jag tycker väl att jag gjort det med mina två senaste plattor.
Ulfs nyvunna melodiska stil och sound kommer mycket från det faktum att han valt den nylonsträngade gitarren som sitt huvudinstrument på sina två senaste alster, där den förra var Forever You.
– Jag tycker väl att jag fått till ett eget sound. Det är viktigt att just manifestera ett eget uttryck. Det finns en sådan stor dynamik i den akustiska nylonsträngade gitarren, det går att uttrycka sig på så många olika sätt. Fast det är verkligen svårt att få till det soundet live.
Ulfs huvudgitarr under inspelningen var en Yamaha akustisk nylonsträngad. Live använder han en elektrisk nylonsträngad Godin ACS- SA Slim. Kroppen är solid med ljudkamrar och är därmed i princip okänslig för feedback jämfört med en vanlig akustisk nylonsträngad. Den har en slimmad mahognyhals i stil med en elgitarr och är dessutom utrustad med elektronik för syntaccess.
Hur valde du låtar. Det finns ju lite att välja mellan i Jarretts digra katalog?
– Jag valde ut dom kompositioner som kunde låta sig göras på gitarr och naturligtvis sådant som jag diggade.
Hur löste du den själva tekniska biten. Till exempel att överföra stora pianoklanger till gitarren?
– Ingen gitarrist har ju vågat sig på det här tidigare. Min tolkning kommer inifrån och skall inte ses som ett försök att exakt härma hans pianospel. Det går heller inte att komma åt dom komplexa pianoackorden på en gitarr. Min tolkning är mer minimalistisk i stil med Jim Hall. Less is more har varit en riktlinje.
– Plattan är heller inte gjord för att få bekräftelse från hardcore Keith Jarrettfans. Dom kommer aldrig att acceptera min tolkning.
– Jag tyckte det var läge på att åter sätta fokus på Jarretts geniala kompositioner, som både har skönhet och groove.
Apropå groove så är det otroligt sväng ni får igång på låten The Windup.
– Jag håller med, den fick vi till bra. Trummisen Morten Lund, som är dansk, anser jag vara en av Europas bästa trummisar idag.
Du gör också en makalöst fin tolkning av Innocence, där du spelar pianistiskt med ett bundet spel som både innehåller solo och komp, och där klangerna hänger. Ungefär som man trampar in sustainpedalen på pianot.
– Jag transponerade Innocence till tonarten D, för då kunde jag utnyttja mycket öppna strängar och därmed hitta arpeggion som klingade stort och fint.
Notes From The Heart är inspelad i Rainbow Studios i Oslo, med den legendariske ljudteknikern Jan Erik Kongshaug. Inget svårt val enligt Ulf.
– Jan Erik Kongshaug står ju bakom hela ECM-soundet. Nu diggar jag inte allt därifrån, men vad jag sett av andra europeiska studios så anser jag Rainbow vara den bästa. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av ett sådant varmt akustiskt sound, samtidigt så välseparerat och nyanserat. Studiotiden är dyr men Kongshaug jobbar grymt snabbt och effektivt. Han är lite tystlåten men hela tiden närvarande. Vi gjorde plattan på en och en halv dag. Allt är förstatagningar. Och det är så jag vill ha det, det blir aldrig bättre och sedan slipper man ändlösa diskussioner om vilka tagningar som är bäst.
Det låter ju helt otroligt, men då måste ni varit välrepeterade?
– Jag repade med Lars Danielsson i två och en halv timma, med trummisen ingenting, säger Ulf och flinar. Han hade bara hört låtarna innan. Det handlar mycket om att man har förtroende för varandra. Lars Danielsson är fabulöst bra på bas, en av dom mest kompletta musiker jag spelat med. Spelar melodiskt, smakfullt med groove och bra sound.
– Morten Lund, som jag lirat med i några år nu, är en supertalang som kan bli hur bra som helst.
Du spelar gärna med danska musiker?
– Det har blivit så ja. Det har kommit en ny kull danska unga och spännande musiker; superhippa och med järnkoll. Vad jag är ute efter är musiker med kött och blod. Jag är alltså inte så inne på jazz som drar åt electronicahållet.
Ulf drabbades av en stor och tung förlust när hans bandkollega och vän i Oscar Peterson Quartet basisten Nils-Henning Örsted Pedersen hastigt gick bort förra året. Endast 58 år gammal. Av många ansedd som den främste jazzbasisten i världen. Och något av ett nationalhelgon i Danmark.
– Det var en jävla chock när jag fick höra det. Ett sånt basgeni! Han tillhörde den där unika skaran musiker som man kan identifiera på en enda ton. Han var i sitt livs form och spelade i Danmark så sent som veckan innan han dog. En otroligt skärpt och samtidigt reflekterande människa. Danmark förlorade en bit av sin själ där.
Ulf berättar att ny basist hos Oscar Peterson är David Young, som tidigare bland annat spelat med Lenny Breau.
Att spela med Oscar är, enligt Ulf, som att befinna sig på världens rockturné.
– När vi under den senaste Europaturnén spelade på Royal Albert Hall i London stod 8 000 pers upp i bänkarna och skrek när Oscar klev in på scenen. Musiken är klassisk jazz, fast grooven är tung och anslaget swingbetonad blues. Det är en ganska lättillgänglig jazz som många kan ta till sig. Vi har också publik i alla åldrar.
Ulf beskriver samarbetet som mycket fruktbart och förhållandet till Oscar som varmt och hjärtligt med mycket humor.
– Vi har blivit goda vänner. Som svensk känner man ju sig stolt. Det här är ju ett gig som till exempel Joe Pass hade innan mig. Om jag lirat särskilt bra under ett set kan han blänga och peka på mig och säga. ”I´m gonna get you in the next set!”, berättar Ulf och skrattar.
Oscar Peterson är känd som en krävande bandledare. Under konserterna finns inga låtlistor. Du förväntas att kunna hela jazzstandardrepertoaren utan och innan och skall dessutom kunna identifiera låtarna på dom första pianoackorden. ”Sink or swim” som Ulf uttryckte det i en tidigare FUZZ-intervju.
Ulf blev rekommenderad av Nils-Henning Örsted Pedersen som han tidigare spelat med i Svend Asmussens kvintett.
– Oscar är faktiskt kanadensare från början och blev extra tuff eftersom hade med amerikanska musiker att göra. Han har verkligen jobbat hårt och har ju lyckats med konststycket att föra upp den här musiken från ruffiga klubbar till konsertsalar. Han är på sätt och vis den siste levande legenden från den amerikanska klassiska jazzeran med Duke Ellington, Count Basie, Charlie Parker, Miles Davis, Dizzy Gillespie och så vidare.
Trots sin höga ålder är han fortfarande en mycket produktiv jazzartist och gör cirka 30-40 konserter om året.
Hur ser på din egen utveckling som gitarrist?
– Jag tycker att jag framförallt har mognat som musiker, 47 år gammal. Förut var man ju mest intresserad av att lira fräcka prylar, men jag har slutat intresserat mig för det och snabbspel. Det där tycker jag att jag redan har bevisat. Visst kan man bränna på live emellanåt men på platta är jag mer intresserad av att kommunicera med melodier. Jag vill imponera med musiken, inte tekniken. Jag övar aldrig skalor, tänker aldrig i skalor när jag spelar, säger Ulf och ger en fyndig liknelse i att man tänker ju inte alfabet när man pratar.
I elgitarrväg är Ulf trogen sin Aria Pro som han köpte för tusen kronor på 70-talet. Trots att han äger avsevärt dyrare Gibsonjazzburkar.
”Wow! It´s not even a Les Paul”, uttryckte Pat Metheny det när dessa två gitarrstjärnor möttes förra året i en tv-sänd konsert i Tyskland.
– Jag hade med mig min vanliga rigg bestående av Ariagitarren och min gamla Labförstärkare. När giget var över gick jag iväg med min Lab och Ariagitarren och kunde jag se hur Methenys fyra gitarrtekniker lastade in en hel truck full med Methenys miljonutrustning. Det roliga var att producenten för tv-sändningen tyckte att mitt ljud lät bäst, skrattar Ulf.
Vad är det som är så speciellt med Aria Progitarren?
– Det är bra tryck i den och den låter bara bättre ju längre upp på halsen man lirar. Den har tjocka band och en skön hals och som sagt är väldigt balanserad i ljudet.
Det är stort medialt intresse i Europa kring Notes From The Heart. Kanske kommer nu äntligen det stora genombrottet för Ulf Wakenius som soloartist. Ulf säger sig vara mycket nöjd med den backning han får av det svenskvänliga tyska jazzbolaget Act, som förutom Ulf Wakenius också har Esbjörn Svenssons trio, Norrland, Nils Landgren och Victoria Tolstoy i sitt stall.
– Acts grundare Siggi Loch är en riktig visionär. Han kommer från Warner och har jobbat tillsammans med Erthegunbröderna.
Loch är en stor vän av europeisk jazz och i synnerhet av svensk jazzton. För första gången känns det som det är på allvar.


Jan Erik Kongshaug om inspelningen

FUZZ mailade ljudorklet Jan Erik Kongshaug som är den store arkitekten bakom det berömda ECM-soundet och plattor med Keith Jarrett, Terje Rypdal, Jan Garbarek med flera.
FUZZ bad Jan Erik beskriva inspelningen av Notes From The Heart i hans Rainbow Studios.
– Både akustisk gitarr och kontrabas har en mycket svagare ljudnivå än ett trumset. Därför placerar jag gitarr och bas i det stora inspelningsrummet. Trummorna placerades i ett eget rumm med stengolv. Detta för att kunna få ett akustiskt sound på gitarr och bas utan ljudläckage från trummor.
– På basen använde jag en Neumann M-149 rörmikrofon tillsammans med en direktsignal från en mik monterat på basen
(som jag dock använde mycket litet av).
– På gitarren använde jag två stycken Sony C 800G samt två stycken Neumann U47. Ingen direktsignal från mikrofon alltså.
På trummorna hade jag olika mikrofoner: Audix D6, AKG414, Røde K2 och Schoeps CMC-5.
– Mixerbordet är ett analogt Harrison Series Twelve på 104 kanaler med total recall och automation. Därutöver ett Pro Tools HD med DA- och AD-omvandlare från Digdesign, Apogee och Prism.
– Inspelningen gjordes i 24 bit 96Khz.
– När jag mixar använder jag som reverb bland annat Lexicon 960 och TC M-6000. Dock inga plug in-effekter. Mixen gjordes via en Prism AD-2 omvandlare till en TC-M6000 MD4 tillbaka till Pro Tools (digitalt).





ULFWakenius_370x235pix.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER