TODD RUNDGREN

Todd Rundgren är det missförstådda geniet - en multibegåvning som egentligen saknar motstycke i rockhistorien: gitarrist, sångare, pianist, kompositör, producent, studiotekniker, konstruktör inom studio och data, videopionjär och så vidare. Att han nu aldrig blev den superstjärna som många förutspådde beror till stor del på honom själv. Rundgren har nämligen aldrig gått i någons ledband och tagit några ”goda råd”. Han har alltid legat steget före - både sin publik, manager och skivbolag - och oftast gjort det som minst förväntats av honom.Det senaste i raden av oväntade drag från denne excentriker är att han har vänt skivbolagen ryggen och numera distribuerar sin nya musik via Internet. Hans hemsida heter: för övrigt: www. tr-i.com.

Inte för att Todd själv verkar bry sig så där värst mycket men i vår återutgavs en formidabel låtskatt bestående av hans samtliga soloalbum från 1971-74 - i remastrat skick. Och FUZZ fick i samband med det en intervju med den svenskättade rockikonen.
- Rundgren betyder ”round branch” på engelska”, säger Todd entusiastiskt när det svenska påbråt kommer på tal.
Även om Todd Rundgren idag är en marginaliserad figur i den nutida amerikanska rockvärlden så är hans påverkan mycket större än vad man kan tro. Det är inte svårt att höra ekon av Rundgren, till exempel i den amerikanska singer/songwriter-traditionen eller inom powerpopgenren. Som producent är en av 70- och 80-talets mest betydelsefulla och än idag mycket efterfrågad.

Todd Rundgren lät först tala om sig 1968 i gruppen Nazz och deras briljanta debutsingel Hello It´s Me/ Open My Eyes. B-sidan den Beatles och The Who-inspirerade Open My Eyes hamnade sedermera på Lenny Kayes legendariska 60-talssamling av amerikanska garage- och psykedelia-singlar;Nuggets och har därmed för evigt skrivit in sig i rockhistorien
Nazz hann göra tre album, dock utan att få ett riktigt kommersiellt genom, vilket ledde till att han lämnade bandet för en solokarriär.
På det första soloalbumet Runt (1970) sadlade han om till en balladbetonad musik i stil med Jimmy Webb, Laura Nyro och Carole King. Han skrev alla låtar, spelade dom flesta instrument och producerade. På uppföljaren The Ballad of Todd Rundgren (1971) hade han ytterligare förfinat och fördjupat sina uttryck. Höjdpunkten i denna ”era” blev Something/Anything (1972) av många kritiker ansedd som Rundgrens bästa någonsin.
Därefter var det åter dags för kursändring och den betydligt mer rockigare och experimentella A Wizard A True Star (1973).
Ytterligare en musikalisk förändring skedde när han inspirerad av tidens fusion och symfonirock 1974 bildade gruppen Utopia. Rundgren markerade tydligt bandkänslan och blandade aldrig in sina egna sololåtar vid gruppens livespelningar.
Soloplattan Hermit of Mink Hollow från 1978 var ett välkommet avbrott från det bitvis pompösa och flummiga Utopia, och något av en återgång till hans tidiga plattor. En del elaka kritiker menade att Utopia förstörde Rundgrens solokarriär.
Större delen av 80- och 90-talet har präglats av ojämna och som vanligt av helt oförutsägbara plattor. Rundgrens senaste riktigt helgjutna alster kom för tio år sedan; den soul- och gospeldoftande Nearly Human. En Phil Spectorinspirerad produktion gjord i stora tagningar med alla musiker, körer och sång inspelade på samma gång. Med väldigt lyckat resultat ska påpekas. Precis som Spector gjort i början av 60-talet.

Todd Rundgren bor numera på Hawaii och det är där han befinner sig när jag ringer upp för en telefonintervju. Jag undrar inledningsvis hur det känns att återknyta bekantskapen med dom första soloplattorna nu när dom återutges på cd?
- Jag vet inte, för jag lyssnar aldrig på mina gamla plattor. Jag skriver ju fortfarande ny musik så jag är inte speciellt road av att gräva mig tillbaka i tiden. Det är alltid den senaste plattan som gäller för mig, svarar Todd Rundgren inte helt oväntat.
Har du någon favorit?
- Många anser att Something/Anything är min bästa platta men jag tycker nog att A Wizard, A True Star är vassare. Det var också ett album som blev något av en skärningspunkt. Upp till den hade jag mest skrivit ballader, kärlekslåtar.
Du blev också betydligt mer psykedelisk och experimentell på A Wizard, A True Star.
- Både det och att jag började skriva helt andra texter, mer åt det psykologiska och filosofiska hållet. Vid den tiden byggde jag också upp en egen studio, Secret Sound Studio som låg på Manhattan i New York. Då var det mycket ovanligt att musiker ägde en studio själva.
- Mixerbordet byggde jag faktiskt själv. Det hade inga vanliga tonkontroller utan varje kanal var utrustad med en grafisk equalizer. På så sätt kunde man krana fram mer ur varje sound.

Den legendariske och mäktige managern Albert Grossman, med storheter som Bob Dylan och The Band i sitt stall, hade även Rundgren som klient. Grossman fick in Rundgren på den bana som skulle bli hans kanske mest framgångsrika - den som producent.
Den blott 22 år fyllda Todd Rundgren togs in som studiotekniker på Stage Fright, The Bands tredje album och snart var bollen i rullning. Badfinger, Patti Smith, Meatloaf, The Tubes, Cheap Trick, New York Dolls, Grand Funk Railroad, Psychedelic Furs och XTC är några exempel på artister/grupper som har produceras av Todd Rundgren.
Albert Grossman såg också till att Rundgren blev den bäst betalde producenten och fick till exempel redan 1970 hela 50 000 dollar för Grand Funk Railroads We´re An American Band. En svindlande summa vid den tiden.
Rundgren blev snabbt ansedd som en av dom absolut främsta producenterna, men fick ett rykte som otålig, lynnig och mycket krävande i studion. Signifikativt för detta var att han aldrig producerade samma grupp två gånger.
Har du fortfarande mycket producentuppdrag?
- Ja, det har jag. Senast gjorde jag en platta med ett amerikansk band som heter Splender, lite åt nutida pop/rockhållet. Sedan ska göra en med Bad Religion.
Bad Religion låter häftigt, men kanske inget man direkt förknippar med dig?
- Känner du inte till att jag gjorde den första punkplattan, med New York Dolls? Jag vet nog hur man ska få ihop en sådan platta, skrattar han lite överseende.
En av mina favoriter från dina produktioner är Skylarking med XTC.
- Jag håller med dig. Det är en bra platta. Tyvärr så har jag inga direkt trevliga minnen från den inspelningen. Framförallt inte efteråt och all den skit som Andy (Partridge) slängde på mig i engelsk press. Det är en underlig man. Han skriver lyckliga poplåtar men framstår inte ett dugg lycklig själv.
Deras nya album Apples Venus Vol1 är nog deras bästa sedan just Skylarking. Har du hört det?
- Jag bor ju på Hawaii numera och tillgången på importplattor är inte så god. Men det gläder mig att dom fortsätter göra bra musik.
Din approach vad gäller att producera, har den förändrats genom åren?
- Från början var jag en väldigt soundorienterad producent. Numera tycker jag att materialet och framförandet är det allra viktigaste. Sedan har jag väl lugnat ner mig en del. Hetsar inte upp mig så lätt.
Du har som låtskrivare en sammansatt och eklektisk stil, vilket lett till många intressanta hybrider. Kan du peka på några avgörande influenser.
- Framförallt den musik som jag växte upp med, som jag hörde mina föräldrar spela hemma. Det var mest 1900-tals konstmusik; Ravel, Stravinskij, Bernstein och sådant. Åven musicals av Sondheim, Richard & Rodgers och Gilbert & Sullivan. Jag vill nog påstå att det är den musiken som har påverkat mig mest.
Jag förmodar att vi snackar om sent 50-tal tidigt 60-tal. Lyssnade du inte på den tidens rock´n´roll. Elvis, Little Richard och så vidare?
- Jag gillade aldrig Elvis och gör fortfarande inte det. Chuck Berry däremot var en favorit, mest för att han spelade gitarr så fräckt. Jag var helt såld på gitarrmusik och gillade inte musik med sång. Jag lyssnade på Ventures och Shadows och liknande. Det var först när Beatles kom som jag ändrade attityd. Jag lyssnade på allt från Beatles fram till dom lade av 1970.

Att Todd Rundgren är en stor fan av Beatles är något av ett understatement. Förutom att bli inspirerad rent musikaliskt tog han även efter deras policy att aldrig upprepa sig. Till exempel när Utopia helt oväntat släppte en hel LP, Deface the Music (1980), med just Beatlespastischer. Eller när han ägnade en hel LP-sida på Faithful (1976) åt att göra nästan exakta replikor av klassiska låtar som Beatles Strawberry Fields Forever , Hendrix If Six Was Nine, Yardbirds Happenings Ten Years Time Ago, och Beach Boys Good Vibrations. Ton för ton, ljud för ljud.
Har du haft någon speciell metod när du komponerat?
- Dom flesta låtarna är gjorda med piano. Jag har alltid gjort musiken helt klar först, sedan har jag lagt på sång.
Jag tycker det nästan låter tvärtom. Du har ofta väldigt bärande sångmelodier i dina låtar.
- I och för sig men lyssnar man noga bara på kompet så hör man ju melodier i det. Det är det som sedan format sången. I början såg jag mig själv överhuvudtaget inte som sångare, utan i första hand som gitarrist och låtskrivare. I Nazz skrev jag låtarna och spelade gitarr men jag sjöng inte. Min röst var för vek, i alla fall när det kom till livespelningar.
Vilka influenser hade du som gitarrist?
- Den platta som fick mig att komma underfund med vilken slags gitarrist jag ville vara var John Mayall´s Bluesbreakers with Eric Clapton. Jag gillade även Jeff Beck, Michael Bloomfield, Harvey Mandel och senare även Jimi Hendrix.
Jag har sett några bilder på dig med vad jag tror är Claptons gamla psykedeliskt målade Gibson SG.
- Det är den gitarren. Jag köpte den av Jackie Lomax (singer/songwriter på 70-talet, förf anm) för 500 dollar. Gitarren var då i uruselt skick. Men jag återställde den i originalskick.
Gillar du SG-modellen?
- Jo det gör jag. Jag gillar den breda halsen, dom feta banden och att den är så tillgänglig över hela halsen. Jag har låtit bygga en replika på Clapton-SG:n som jag bland annat har haft när jag turnerat med Ringo´s All Star Band. Det roliga är att Jack Bruce är basist i bandet. På så sätt har ju jag fått köra mina gamla favoriter som White Room och Sunshine of Your Love varenda kväll, säger Todd och skrattar nöjt.

Fler artiklar

Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se

ANNONSER