Skandinaviens ledande gitarrportal

Thomas Juneor Andersson

Av Janne Stark

 

Vad händer om man kommer från en familj där farfar, farsan och syrran sitter och spelar folkmusik i vardagsrummet och man själv helst lyssnar på blues på pojkrummet, men nyfikenheten gör att man inte kan hålla sig helt borta från vardagsrummet? 
Svaret är att man förmodligen får till samma intressanta musikaliska talangblandning som gitarristen Thomas ”Juneor” Andersson i powertrion Kamchatka. När resten av grabbarna i klassen lyssnade på metal i mitten av åttiotalet, försökte Thomas sopa sitt gillande för Gnesta-Kalle under mattan. Skolfesterna slutade dessutom oftast med att han frenetiskt försökte övertyga klasskompisarna om hur bra Bluesbreakers-plattan med Clapton och Mayall faktiskt var och de fattade ingenting.
– Det slutade med att jag höll det för mig själv, men idag är jag glad över att jag har jobbat en hel del med folkmusiken tillsammans med mitt eget petande i bluesen. Jag kan slappna av lite och vara stolt nu, säger Thomas med ett skratt. 
Han började spela gitarr redan vid sex års ålder, kom in på rocken när han fick en Fats Domino-kassett tre år senare, upptäckte Clapton och Hendrix vid nio och fick ungefär vid den tiden en gitarrlärare och mentor som hette Göran Dahlgren. Redan i tredje klass spelade han i coverband, mest Beatles och liknande och när han var fjorton startade han bluescoverbandet Just In Case. Men det var bara början.
– Det var egentligen bandet Rocking Boogie Band som fick mig att både lära mig lira och leva som en vuxen, skrattar han. 
Bandet gjorde flera hundra spelningar under ett par år och där fann han sin nya mentor, Per Wiberg, som även lirat med Spiritual Beggars och Opeth. Under tiden spelade han även folkmusik internationellt med durspelaren Lars Karlsson. Det band som sedan skulle tillåta Thomas att blanda in alla sina influenser tog sitt namn efter en halvö utan för Sibirien, Kamchatka. 
Den självbetitlade debutplattan kom 2005 på amerikanska Grooveyard Records och fick lysande recensioner i både blues- och metalpress. Inte så konstigt kanske eftersom bandet faktiskt spänner över ett ganska brett musikaliskt register. 
– Jag gillar att spela blues och vill behålla kärnan i varför jag spelar, men tycker om att ligga i ramens ytterkant och leta därute, berättar han. 
Det finns en stor dos lekfullhet i Thomas låtar, men inte så pass att det blir fånigt. Det finns heller inga ramar och han hävdar att skulle de vilja lira en hambo så gör de det, fast på sitt sätt. Lekfullheten avspeglar sig även på andra sätt. Låten Goodnight, på nya albumet Bury Your Roots, börjar med ett ganska fräckt men taffligt lirat gitarriff. 
Thomas skrattar när jag frågar om det och berättar att han inte ville det skulle låta för slickat så han plockade fram sin gamla Levin från trettiotalet. Eftersom den hade en stränghöjd på två centimeter fick han kämpa som ett djur för att ens kunna spela på den.
– Jag ville få det att låta som en nittioåring satt och lirade. Funkar det inte så funkar det inte, men man måste i alla fall testa, konstaterar han.
Samtliga av bandets fyra plattor är inspelade i den egna studion i hamnområdet i Varberg. Bury Your Roots är den första där den gamla åttakanalsbandaren fått ge plats åt digital teknik. Tobbe Strandvik är utbildad tekniker så han får äran att kontrollera start/stopp-knappen från sin plats bakom trummorna. Trummor, bas och gitarr sätts alltid i en tagning. 
En av albumets låtar innebar dock problem, där det rätta flowet inte infann sig. Där satte de trummor och bas i en tagning och gitarren lades på efteråt. Känner Thomas att rätt känsla infinner sig nickar han till Tobbe och basisten Roger Öjersson att nu är det solo som gäller, annars nickar han inte, kompar på solopartiet och lägger solot efteråt. Grundtanken är att få det hela låta så mycket live som möjligt. 
Vad beträffar sång jobbar Thomas och Roger uteslutande med den efteråt. När musiken väl är på plats är det mycket enklare att jobba med sångarrangemang och stämmor och inget är skrivet i sten förrän plattan är tryckt hävdar de. När det gäller solon tänker han oftast inte ut något, möjligen om det handlar om en tematisk melodislinga. I övrigt brukar han lägga kanske tio solon på en gång om han har flyt och sedan vänta till dagen efter och välja det som funkar bäst. Känner han att han börjar kopiera sig själv lägger han ner och går hem och käkar en macka. 
– Jag besitter inte kunskapen att skriva hur jag ska spela. För mig är det ett uttryck och en röst. Känner jag att jag har full kontroll så spelar jag tråkigare och mer safe, hävdar han. 
Man kan beskriva Thomas spel som en blandning av Frank Marino, Robin Trower och Thomas Larsson, något han till och med håller med om och förstår. Med Marino blir det våldsamt och farligt, men när det gäller att våga hålla tillbaka och verkligen spela soft känner han igen sig i Trower och vad gäller lekfullheten är det inte alls omöjligt att herr Larsson haft ett finger med i spelet. 
Thomas brukar vanligtvis lira genom en Fender Dual Showman-topp genom en Marshallåda med Greenbacks och sin Fender Hot Rod Deville 410. I studion hade han dock denna gång möjligheten att kunna välja mellan en uppsjö vintageprylar, både stärkare och gitarrer från vännen Marko Ylander. Det blev både gamla Super Leads och JMPs samt en rad gamla vintagegitarrer. 
Effektpedaler är han sparsmakad med, men kör med sin gamla Ibanez PUE5 Tube multieffekt. I denna finns en inbyggd Tube Screamer, Tube Driver, delay, chorus och förstegsrör. Choruset har han alltid på, men satt på noll, delayet har bara en kort studs och Tube Screamern är på. Han körde även med en Electro Harmonix Memory Man för lite botten och värme samt en Dan Electro wah-wah med fuzz.
– Om man vred på alla knapparna på den lät det för jävligt, fast på rätt sätt, vilket jag använder i solot på låten Perfekt. I bändningarna hörs det att förstärkaren inte mår bra och det låter ballt, konstaterar han. 
I gitarrväg har han tidigare ofta lirat med en Telecaster Deluxe som han moddat enligt sitt favoritrecept: en humbucker vid stallet och en single coil vid halsen. 
Nu har han dock fått sin egen signaturmodell av Ibanez, en Beard Bender. Gitarren är baserad på en AMF73 där han satt en Ibanez Super 58 humbucker vid stallet och en Ibanez Single Coil som stallmik. Den ena tonkontrollen är borta och mikswitchen är flyttad ner till dess plats för lättare åtkomst. Å andra sidan brukar han inte använda den så ofta utan ställer den i mittenläget och ändrar på balansen genom med hjälp av volymkontrollerna. 
Kamchatka var för inte så länge sedan ute på en lång turné med amerikanska Clutch och för er som väntar på en uppföljare till bandet King Hobo, sidoprojektet där Thomas, Per Wiberg och trummisen från just Clutch ingår. Var lugna, material är skrivet och en ny platta kommer att dyka upp.
FUZZ 2/12

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner