Skandinaviens ledande gitarrportal

The Spotnicks

 

Av Mikael Jansson
 
Den gamla 1920-talsschlagern Amapola blev för snart femtio år sedan The Spotnicks första riktigt stora hit och låg även på Tio i topp-listan. Det gick så långt att bandet till och med gav ut ett album med titeln We Don´t Wanna Play Amapola No More för sådär tjugo år sedan. Och när ”Loket” Olsson bjöd in gruppen till Bingo-Lotto så fick de inte spela låtar från sitt då nyss släppta album utan förväntades spela just Amapola även då.
Att den nyss släppta cd:n heter The ”Real” Amapola kan möjligen ses som en slutpunkt, en musikalisk ihopknytning av säcken. 
– Vi har spelat den i femtio år, men spelat melodin fel på några ställen, så vi bestämde oss för att spela in den och spela den rätt den här gången, skrattar Bo Winberg, The Spotnicks leadgitarrist och frontman ända sedan gruppen bildades som The Fraziers 1958!
– Jag är väldigt nöjd med det här albumet. Jag har kunnat välja låtar som jag länge har velat spela och som inte bara är plinke-plonk-musik på gitarr. Låtvalet känns inte alls tjötigt. Inget ont om The Shadows, men om du har hört de fyra första låtarna på en platta med dem så vet du att de nästa åtta kommer att låta likadant.
– Nu har jag kunnat välja mer av storbandslåtar och standardlåtar, låtar som har intressanta melodier. Ibland får vi förslag på låtar vi ska spela in; för ett tag sedan tyckte någon att vi skulle spela in Owe Thörnqvists På festplatsen! Man kan ju skratta ihjäl sig – göra en instrumental version av en låt som bygger så mycket på texten! Det dummaste i den vägen tror jag var ett tyskt bolag som föreslog en gång att vi skulle göra en instrumentalversion av Johnny Cash A Boy Named Sue. Jag menar, hur fasen tänker de? Utan text är ju den låten ingenting…
På nya cd:n har Bosse Spotnicksveteranen och kompgitarristen Bo Starander (alias Bob Lander) vid sin sida, de tre övriga medlemmarna  har varit med sedan 2008: Kent Brännlund, andra leadgitarr, Göran Sannfridsson, bas och Stephan Möller, trummor. (Ja, nya och nya, Stephan Möller gjorde en sejour i Spotnicks redan runt 1980.)
Men längst fram i ljudbilden står fortfarande Bo Winbergs spetsiga, attackerande Stratocaster-sound, kört genom ett Alesis digitaleko ”Den har 99 programmerbara sound, men jag använder bara två – vad ska jag ha resten till?”, Bosses egenhändigt byggda rörförstärkare och en vanlig Marshall 4x12 låda.
Andregitarrist Brännlund spelar på Fender Telecaster och Stratocaster samt gitarrer byggda av Michael Högberg. Till detta två pedalbord med T-Rex-pedaler och en Fender Hot Rod 4x10 combo plus en extra 1x12 låda.
– De gamla rörförstärkarna håller än. Som Fender Dual Showman eller en gammal Marshall. Länge hade jag en Ampeg V-4 topp, jäkla bra förstärkare!, säger Bosse.
Många har föreslagit Bosse att han ska börja ge gitarrlektioner för att föra sitt sound vidare.
– Men jag skulle inte kunna lära någon annan att spela gitarr som jag gör – jag vet ju knappt själv hur jag bär mig åt! Jag trycker ner strängarna där jag tycker att det låter bäst. Om en gitarrlärare tittade på hur jag gör skulle jag få underkänt hela vägen. Men ta Erroll Garner – han kunde inte spela piano såsom det lärs ut, men det blev ju väldigt bra ändå! 
Själva inspelningen av albumet gick på en vecka.
– De tre nya medlemmarna är alla musiklärare och kan spela det mesta, så därför gick det så lätt att spela in alla de här låtarna jag velat spela men inte kunnat göra tidigare. Vi satte alla bakgrunderna på två dagar och sedan jobbade vi med påläggen. Det tog väl en vecka totalt, och jag tror inte att det blir bättre även om man som Gessle skulle hålla på i ett halvår. Vi har också en duktig inspelningstekniker (Isak Edh) som vet hur det ska låta. Efter två inspelade bakgrunder vet han precis hur inställningarna ska vara.
– Och jag är hemskt nöjd med bandet. Jag tror att om någon av dem slutar, ja då lägger jag också av.
Fast Bosse är nog inte helt seriös på den punkten. Som 72-åring har han fortfarande några år kvar till sin stora idol:
– Les Paul spelade ju nästan tills den dag han dog, över nittio år gammal. Så länge det kommer publik och vill lyssna håller jag kanske på. Men den dagen det inte längre kommer någon, då får det vara!
 
 
FUZZ 7/11

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner