The Reverend Billy G

Av Danny Gill

Billy Gibbons har alltid varit en av mina favoritgitarrister. Tonen, låtarna, sångrösten – hela vibben. Doppad i en rik bluestradition har Billy tidiga influenser av Jimmy Reed, Eddie Taylor, Robert Johnson, Elmore James, Muddy Waters, BB King med flera, och har utvecklat sin unika blandning av Texas rock ’n’ blues.

Bandets milstolpe, albumet Tres Hombres firar 30 år och låter lika fräscht och jordnära fortfarande. Många av övningarna i detta nummer är influerade av denna platta.

Utrustning. Även om Billy mest är känd för den klassiska kombinationen av sin älskade Les Paul ”Pearly Gates” och en Marshall på full volym, är han också en kännare av allehanda gitarrer och förstärkare – så man kan inte vara helt säker. På inspelningar brukar han ofta kombinera ett humbucking-ljud med en renare, Fender-klingande ton. Lyssna på Jesus Just Left Chicago eller Beer Drinkers and Hell Raisers i ett par hörlurar så förstår du vad jag menar. Generellt skulle jag säga att en humbucker och en fint distad rörstärkare duger. Öka mellanregistret och basfrekvenserna samt skruva av lite presence och diskant, så är du hemma.

Rytmik. Lyssningsexemplet är 12-takters blues i tonarten A med en La Grange-liknande rytmik. Den här grooven är influerad av John Lee Hookers hitlåt Boom Boom från 1962. Jag använder alla ackord som moll och det betyder att jag kan spela i A-moll hela tiden.

Solo nr. 1. Det här är en Billy Gibbons-klassiker; the pinched harmonic. Tekniken bygger på att man ”nyper” strängen i en kombination av plektrumet och sidan av tummen. Ryktet säger att Billy använde en Mexikansk peso som plektrum, men det fungerar med vilket plektrum som helst. Du skall känna strängen med plektrumet och ”köttet” på tummen.

Solo nr. 2. Det här solot har några trioler (3 noter per takt) och sext-intervaller. Du kan använda plektrumet eller en kombination av plektrumet och långfingret. Det här kallas ”hybrid picking”, något som Billy använder ofta.

FUZZ 5/13