banner Skandinaviens ledande gitarrportal

The Cult/Billy Duffy

Av Michael Dee

The Cult är aktuella med nytt album med titeln Choice of Weapon. Bandet låter fortfarande maffigt och rockigt och faktiskt också avsevärt mognare.
Det var annars många som trodde att det aldrig skulle bli något mer album från The Cult. Detta efter att Ian Astbury 2009 uttalade. ”Albumets tid är förbi. Det är meningslöst att lägga ner ett och ett halvt år på att skriva och spela in ett album. När albumet så släpps har det mesta läckt ut på internet. Vi kommer därför att spela in några låtar åt gången och släppa dem som EP”. 
Vilket de också gjorde. I september och november 2010, Capsule 1 och Capsule 2. Men så blev det alltså ett nytt album i alla fall. 
– Ian ville göra en markering om hur dagens musikbransch fungerar med alla snuttifieringar och nerladdningar, men han är som jag. Vi växte upp med album och det är rätt format för oss, säger The Cults gitarrist Billy Duffy.
Sångaren Ian Astbury börjar allt mer likna en ”old blues man”. 
– Det kan jag nog hålla med om och ja, det beror nog på livserfarenheter. Vi blir äldre och förhoppningsvis klokare, men jag tycker nog också att det här är en platta som verkligen kommer från hjärtat. 
The Cult har en lång och brokig historia. Bandet startade i Bradford i Nordengland 1981, som Southern Death Cult. När Billy slog ihop sina påsar med Astbury 1983 bytte de namn till Death Cult och det var Billy som året därpå föreslog det mer kommersiellt gångbara The Cult. Bandet har haft mängder av olika basister och trumslagare genom åren men permanenta sedan 2006 är John Tempesta på trummor och Chris Wyse på bas. 
Det finns både ilska och oro i Astburys sång och texter på Choice of Weapon och han slår mot kommersialism, narcissism och miljöförstöring. 
Astbury har alltid känt en nära koppling till de nordamerikanska indianernas kultur och trosuppfattning och på senare har han också intresserat sig starkt för buddhism. 
Jag frågar Billy om han delar Astburys filosofi och spiritualitet? 
– Faktiskt inte alls! Jag och Ian är väldigt olika varandra på de flesta sätt. Nog för att det skapat sina problem genom åren men det är samtidigt de där spänningarna som gör The Cult till just The Cult. Jag är rotad i klassisk gitarrock och blues och gillar låtar som har klassisk popstruktur, a´la Cream och The Yardbirds. Ian är indierockare och det är helt och hållet så han ser sig själv. Det är bara det att när han stiger ut på scenen, sjunger och far omkring så är han inte någon indierockare längre utan rockstjärna, även om han inte själv inser det!
Billy berättar om hur nya albumet växte fram. 
– Jag samlar alltid på mig riff och melodier och Ian skriver alltid texter. Vi strålade sedan ihop i Ians hemstudio, Witch Mountain Studio, i Hollywood och började jobba fram låtar. Vi behövde en bra producent och valet föll på Chris Goss som vi jobbat med tidigare. Han är oerhört lyhörd och förstår bandets själ. Väldigt kreativ då det gäller att ta fram arrangemang och strukturer. När förproduktionen var klar drog vi till Hollywood Recording Studios för inspelning. Vi har aldrig gillat plottriga inspelningar utan det handlar om att fånga energin live, vilket jag tycker vi lyckades med. 
Plattan var i stort sett klar att ges ut när Ian och Billy tyckte att det fattades något. 
– Allting fanns liksom där. Tårtan var klar men det kändes som att den inte fått glasyr. Efter att ha dividerat en del beslöt vi oss att anlita Bob Rock. Vi har jobbat med honom tidigare på tre plattor, och sagt och gjort, han kom in och gav plattan det slutgiltiga uttrycket. Av honom och Chris Goss fick  vi ut det bästa av två världar. 
The Cult är ett väl valt namn. Som Astbury en gång uttryckte saken. ”We don’t have fans. We have devotees. You either get it or you don’t”. Även folk utanför den trogna skaran medger dock att The Cult för alltid skrev in sig i rockhistorien när de släppte She Sells Sanctuary, 1985. 
Billy hade dock en hand i rockhistorien långt innan dess. Han föddes i Manchester 1961 och började spela gitarr när han var 14. 
– Jag gick på många gig, såg Mott The Hoople, David Bowie och Ted Nugent. Musik var mitt liv. Även om jag gillade de stora gitarrhjältarna som Jimmy Page så var jag betydligt mer inspirerad av Bill Nelson, James Williamson och Johnny Thunders. Jag hade turen att växa upp precis då punken exploderade. Jag såg den legendariska konserten med The Sex Pistols på Manchester Free Trade Hall, som var det som kickade igång scenen i Manchester. Bland mina skolkamrater fanns Johny Marr och han blev nyfiken på min gitarr, i den grad att han började spela själv. 
Billy var också bekant med en annan manchesterbo, Stephen Morrissey. 
– Jag hade ett punkband som hette The Nosebleeds och jag lyckades övertala Morrissey att sjunga i bandet. Fantastisk person, men hans sejour i bandet blev kortlivad. Därefter bildade han och Johnny Marr The Smiths. 
Billy styrde kosan söderut, till London, där han 1981 gick med i Theatre of Hate, lett av Kirk Brandon. De fick en crossover hit Do You Believe in The Westworld.
– Ett oerhört band och jag har stor respekt för Kirk men när jag träffade Ian kändes det som att just vi två borde arbeta ihop. 
Det var under tiden i Theatre of Hate som Billy köpte sin första Gretsch White Falcon. 
– Kirk hade en Gretsch, en grön sådan. Min första gitarr var en svart Les Paul. Jag hade länge varit fascinerad av halvakustiska gitarrer, inte minst efter att jag sett Ted Nugent med en Gibson Byrdland i Manchester. Så såg jag Brian Setzer i Stray Cats och Matthew Ashman i Bow Wow Wow som båda två hade White Falcongitarrer och då kände jag att jag bara måste ha en själv. Jag köpte först en double cutaway men den lät inget vidare så jag bytte sedan till en single cutaway och den hade ett otroligt sound. 
Som han sedan byggde ut med effekter. 
– Ljudet jag strävade efter var en känsla av klockor som ringer i en katedral. Jag började också att spela och skriva låtar på ett annat sätt. Det handlade inte om att plöja som på solid body gitarrer, utan jag kunde liksom bygga stora svävande strukturer i luften. Däremot hade jag, precis som alla andra, problem med feedback så jag stoppade allt från näsdukar till t-shirts i gitarren för att kunna ha kontroll
Billys Gretsch var utrustad med en så kallad ”palmbar” Bigsgby tremolo, där man alltså trycker med handflatan istället för att dra i en svajarm. 
– Det är jag glad att jag gjorde för approachen blir mer subtil och samtidigt mer fysisk än med en rak tremoloarm.
Gitarren kostade 800 pund. 
– Det var mitt livs besparingar som rök på den. Den var den värd men det innebar också att jag bara hade den gitarren och ingen back up. Det hjälpte också till att ge The Cult ett distinkt sound. 
Sedan dess har Billy samlat på sig en uppsättning på närmare ett dussin White Falcon. 
– Många av dem jag köpte var tillverkade på 70-talet och mikrofonerna lät fruktansvärt på dem så det blev en vanesak att byta ut dem. Till skillnad mot många andra har jag inga problem med de nytillverkade. De låter utmärkt och jag använder dem lika ofta som de gamla. 
Billy hade en annan approach till sitt spel på Gretschen. 
– Många av dem som hade skaffat Gretsch White Falcon i den vevan lirade rockabilly, surf eller cowboystuk. Jag var inne på psykedelia och gitarren passade perfekt till det. 
Billy har också använt andra gitarrer genom åren och körde Les Paul under några år. 
– Vi var ute efter ett mer drivande rocksound och Les Paul passade bättre till det men på nya plattan har jag huvudsakligen använt White Falcon. Folk associerar mig med White Falcon och det har lett till att jag nu håller på att utveckla en signaturmodell. 
Billy berättar att han har använt olika backlineuppsättningar genom åren. 
– I början av The Cult körde jag med Roland JC120 och därefter gick jag över till Marshall JCM800 med 4 x 12 högtalarlådor. Det gav mig mer kraft. I mitten på 90-talet köpte jag på mig Matchless DC-30 som är förnämliga förstärkare tycker jag. Jag har också en ganska ansenlig uppsättning effekter och försöker alltid att hitta nya sound inom den psykedeliska sfären. Jag har en TS-9 Ibanez Tubescreamer, MXR Microamp, MXR Phase 100, Boss DD-3 Delay, Boss DM-2 Vintage Delay, Boss NS-2, Boss Super Overdrive, Noise Suppressor Ernie Ball volympedal, Boss BF-3 Flanger, Voodoo Lab Pedal Power och Menatone Red Snapper. 
The Cult har upplösts och återbildats flera gånger genom åren. Billy förklarar varför?
– Det är snarare så att bandet periodvis legat i träda för Ian och jag har alltid känt att det funnits mer att göra. Det har lett till att det gått långt mellan plattorna i bland. Det gick fem år mellan den förra plattan och Choice of Weapon. Själv skulle jag vilja ha större kontinuitet och bara köra på.
Choice of Weapon är utgiven av Cooking Vinyl.
FUZZ 5/12

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner
    banner
    KATEGORIER
    Missa inte nyhets- brevet eller fuzz.se i de sociala medierna!
    Fuzz på InstagramFuzz på Facebook


    SÖK ARTIKEL / ARTIST / PRODUKT
    Sök
    bannerbanner