Skandinaviens ledande gitarrportal

Thalamus - Soul

Av Janne Stark
Borlängekvartetten Thalamus har nu hunnit med fyra skivsläpp och stilen har förändrats en del efter hand. På debuten Beneath A Dying Sun var det stentungt sjuttiotalsmangel med krossariff i kikarsiktet, medan man på EP:n Sign Here For Nothing började höra tendenser till en lite mer proggig sida. Gitarristen, tillika sångaren Kjell Bergendahl släppte 2011 en platta med det lite psykedeliskt progressiva bandet Renaissance Of Fools. 
När nu Thalamus tar till orda igen verkar det som just denna sida har gjort starka avtryck. Inte för att inte Thalamus fortfarande är ett tungt rockande band, men dock inte hela tiden. Här finns ett klart större djup i låtarna, med mer progressiva retrovibbar, många olika musikaliska lager med drag av psykedelika, symfoniska inslag, lite folktouch och så de tunga riffen. Det hela toppas av Kjells sång som bara blir bättre och bättre för varje album. Han har en inlevelse som få av idag, lyssna bara på titelspåret där han verkligen låter själen tala ut. Även keyboarden har fått en större plats och gitarrerna ligger ibland bara och spelar stilla melodislingor medan orgeln bildar en fet matta, som i Marooned In Space. I The Death Of The Last Mermaid får jag nästan lite vibbar av grupper som Anekdoten möter Siena Root. Faktum är att hela plattan ligger just i det mellanskiktet, fast med de tidigare nämnda fetriffen som tar det till en annan nivå. 
Daniel Bergstrands produktion känns väldigt analog och här finns troligtvis inte en enda trigg i sikte. Gitarrsoundet är även det väldigt jordigt och formligen osar gammal ”rörhäck”. 
Detta är en platta som tar lite tid att ta till sig, och även om jag nog placerar debuten snäppet högre, håller den definitivt i längden.
FUZZ 3/13
bronk.jpg

 

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner