Syd Barrett - Pink Floyd 1965-68

Av alla de musiklegender som 60-talet gav upphov till finns det knappast någon som är så mytomspunnen som Syd Barrett; gitarrist, sångare och låtskrivare i första upplagan av Pink Floyd. Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, samtliga dog tragiskt vid ung ålder. Men Syds öde var märkligare och betydligt mörkare.

Syd Barrett var drivkraften i det ursprungliga Pink Floyd och den som gav bandet dess psykedeliska inriktning, där ljudexperiment och improvisation inramades med pop. 

Efter två hitsinglar, Arnold Layne och See Emily Play kom debutalbumet The Piper at The Gates of Dawn. Samtliga utgivna 1967. I den vevan blev Syds uppförande allt mer underligt. Vid en konsert undvek han helt att sjunga och spela och nöjde sig med att blåsa i en visselpipa. Vid en annan konsert stämde han ner gitarren och gav då och då ifrån sig ett ostämt oväsen. I ren desperation anlitade de övriga tre medlemmarna Roger Waters, Nick Mason och Richard Wright en av Syds ungdomskamrater, David Gilmour, att spela Syds gitarrpartier. 

Pink Floyds första sättning blev kortlivad. I april 1968 var Syd officiellt kickad från bandet. 

Därefter gjorde Syd två soloplattor, The Madcap Laughs och Barrett, som båda släpptes 1970. Ett försök 1974 att göra en tredje platta övergavs och därefter var Syd borta ur musikbranschen för gott. Och borta för omvärlden tycktes det. När han dog 2006 hade han levt som en eremit i närmare 30 år. Då och då fotograferades han av engelska tabloidtidningar i Cambridge, vanligtvis på cykel eller på väg hem från kiosken. En överviktig, skallig man, långt från den psykedeliska prinsen han varit på 60-talet. 

Trots Syd Barretts ringa produktion fick den ett väldigt inflytande. Tidiga Pink Floyd, med sin unika ljudbild, fantasifulla arr och improvisationer, banade vägen för en experimentell rockmusik, inte bara för den progressiva rocken i hemlandet utan också för den tyska krautrocken. 

The Madcap Laughs betraktas idag som den första lo-fi plattan. Låttexterna med sina snabba kast har influerat generationer av låtskrivare. Syd sjöng dessutom på engelska till skillnad mot andra som lade sig till med transatlantisk accent. David Bowie kommenterade för några år sedan ”Syd Barrett var den första rockstjärna jag såg på scen med eyeliner”, alltså att han med sin androgyna framtoning var en slags föregångare till glamrocken. 

Många musiker inspirerades av Barretts approach till gitarrspel. Syd spelade mycket slidegitarr men utgick inte från blues. Han använde sig av en Zippo cigarettändare, marmorkulor eller linjaler som han lät glida över sin Fender Esquiregitarr, vilken var täckt med cirkelrunda, reflekterande metallplattor. De ljud han åstadkom, märkliga glissandoljud körda genom ekoenheter, lät som om de kom från yttre rymden eller en annan dimension. 

Steve Hillage berättade nyligen i en intervju i FUZZ att både han själv och Daevid Allen, när man spelade i Gong, influerats av Barretts gitarrspel och att just glissandospelet utgjort en viktig del av Gongs sound. 

När jag träffade producenten Joe Boyd för några år sedan använde han ordet ”förtrollad” om Syd. Joe producerade Arnold Layne och gav Pink Floyd deras tidiga studiosound. 

– Syd var i början otroligt bildskön, öppen och han skrattade mycket. Han drog till sig folk som en magnet. Han var också helt opretentiös och hans låtar liksom strömmade ur hans medvetande. Utan Syd hade Pink Floyd inte existerat. 

Pink Floyd bildades i Cambridge och hette ursprungligen Sigma 6, The Abdabs och The Screaming Abdabs. Efter diverse medlemsbyten gick Syd med i bandet 1965. De hette då The Tea Set. Ingen av medlemmarna tog bandet på allvar i den meningen att de såg det som en karriär. De flesta andra band vid den här tiden var av arbetarklass och såg musiken som en väg ut ur klassystemet. Pink Floyd däremot kom från medelklassen. Roger Waters studerade arkitektur och Syd måleri. 

Som band skilde de sig inte nämnvärt från tusentals andra beatcombos i Storbritannien. Men saker hände väldigt snabbt under de här åren, berättar John ”Hoppy” Hopkins, fotograf och en av de främsta drivkrafterna inom Londons undergroundrörelse: 

– I början av 60-talet fanns det spridda celler av undergroundaktivitet, avantgardemusik, poesi, politisk aktivitet, men vändpunkten kom i maj 1965 då det anordnades ”The Poetry Olympics” på The Royal Albert Hall där bland annat beatpoeten Allen Ginsburg framträdde. Alla de där små cellerna mötte upp och vi insåg plötsligt att vi var väldigt många. Det satte fart på saker i London. 

Hopkins startade i november 1965 London Free School där man också höll konserter, möten och happenings och bland de som framträdde fanns Pink Floyd. Hopkins fortsätter. 

– Till skillnad mot andra band harvade de inte på pubar. De hamnade på undergroundscenen där de hade kreativ frihet. För varje spelning utvecklade de sina experimentella ramar och det var Syd som stakade ut dem. 

Så varifrån kom inspirationen? Syd Barrett tycks ha närmat sig musiken på samma sätt som sin konst. Han utförde kollage där han satte ihop olika element. Till och med bandets namn var en sorts kollage. En kombination av förnamnen på två obskyra bluesmusiker; Pink Anderson och Floyd Council. Hans sätt att abstrahera i musik var sannolikt inspirerat av AMM, en free form grupp som ofta framträdde på London Free School. AMM:s musik var närmast kaskader av ljud och oljud, skapad med bland annat ekoenheter och där fick Syd inspiration. 

Pink Floyd blev närmast galjonsfigurer på undergroundscenen och inte minst på den numera legendariska psykedeliska London-klubben, UFO. 

– Det var jag och John Hopkins som startade UFO vilken blev mötesplats för folk i undergroundkretsarana. Vi behövde ett husband och anlitade Pink Floyd. De fick sådan stark profil att de rent av sågs som hjärtat i det hela. 

Syd Barretts utrustning. 1966 spelade Syd Barrett oftast på en Danelectro 3021. 1967 var det framförallt Fender Esquire som gällde och ibland Fender Telecasters och mer sällan Stratocaster. Förstärkare var en Selmer Treble N’Bbass 50 head med kabinett och en Watkins Dominator. Till det använde han ett antal ekoenheter; Binson Echorec och möjligen också en Wem Copycat. Dessa körde han genom varandra för få maximal space-effekt. 

Pink Floyds managementteam, Peter Jenner och Andrew King, var från början kompisar till bandet och kom också från Cambridge. Joe Boyd var den ende de kände i musikbranschen. 

– Jag hade drivit Elektras London-kontor åt Jac Holzman. Jag spelade upp en demo med Pink Floyd för honom men han var inte intresserad. Därefter lämnade jag Elektra och började jaga ett kontrakt för bandet, med mig själv som producent. 

Det ledde till att man spelade in Arnold Layne som master, för att sedan säljas vidare. Låten var baserad på en sann händelse, en transvestit i Cambridge som stal kvinnokläder som hängde på tork. 

– Vi spelade in Arnold Layne och baksidan Candy and The Currant Bun i studion Sound Techniques. Jag hade arbetat där tidigare för Elektras räkning och trivdes med studion och teknikern John Wood. 

Arnold Layne var den brittiska sextiotalspsykedelians första mästerverk. Efter managementteamets förhandlingar skrevs till slut ett kontrakt med EMI. 

– Därmed var jag ute ur bilden. EMI hade som policy att använda in-house producenter. Jag gjorde en session till med Pink Floyd soundtracket till en film kallad Let›s All Make Love in London Tonight, som handlade om stans undergroundscen. Även då i studion Sound Techniques. 

Som producent utsåg EMI Norman Smith. För att fånga Pink Floyds sound spelades nästa singel, See Emily Play även den in på Sound Techniques. 

Norman Smith. Debutalbumet spelades dock in i EMI:s studio på Abbey Road. Norman Smiths produktion av The Piper at The Gates of Dawn är starkt omdiskuterad. Som producent var han väldigt hands-on. På en del spår medverkar han själv på backing sång. Det är också Smith som spelar trumvirveln på slutet av Interstellar Overdrive. Det var hans idé att lägga till ett körparti på slutet av Matilda Mother och ljudeffekter på Bike, The Scarecrow och Flaming. 

Pink Floyds trogna fanskara på UFO hatade plattan och menade att Smith förvandlat dem till ett popband. Andra, däribland bandets management, menade att Smith gjort ett bra jobb genom att tygla bandets experiment och ge musiken en mer lyssnarvänlig inriktning. 

Smith drog inte jämt med Barrett. Flera år efter förklarade han att han  inte hade mycket till övers för varken bandet eller musiken. Vad gäller hans produktion så är den ibland ofta lite väl stel, men trots det så skiner musiken för det mesta igenom. Och man kan bara spekulera hur den skulle ha låtit med Joe Boyd som producent. 

När albumet släpptes i augusti 1967 hade Syd blivit allt mer problematisk att hantera för Wright, Waters och Mason. Fast Boyd hade sett förändringarna redan ett halvår tidigare. 

– Jag stötte på honom på UFO och han var inte samma person. Ögonen var tomma och stirrande, som om att det inte var någon hemma. 

Exakt vad som hände med honom har diskuterats mycket genom åren. En del menar att hans LSD-intag utlöste en latent schizofreni. Andra att den utlöste ett latent aspergers syndrom medan åter andra menar att LSDn helt enkelt brände hans hjärna. 

David Gilmour anlitades för att spela hans partier medan Syd oftast stirrade med tom blick. Därefter kickades han ur Pink Floyd. 

I maj 1968 gjorde Syd sina första inspelningar som soloartist, med Peter Jenner som producent och okända kompmusiker, varav en tros ha varit Steve Peregrin-Took från Tyrannosaurus Rex. Vilka de än var så gav de just intet lyft åt musiken. Eller åt Syd, som övergav sina ljudexperiment och tycks istället ha fokuserat på sina texter. Till slut avbröt Jenner inspelningarna.

The MadcAp Laughs. I slutet på mars 1969 fick Malcolm Jones ett meddelande att Syd ville gå in i studion igen, för att spela in en soloplatta. Malcolm Jones var raka motsatsen till Norman Smith. Under åtta sessions spelade han in tretton låtar. I motsats till Pink Floyd-inspelningarna, där man först spelade in bakgrundsspår och sedan fyllde på med pålägg och sång, spelade Jones först in Syds sång och gitarr och därefter bas och trummor. 

Till slut beslöt EMI att man slängt ut tillräckligt med pengar på projektet. För att rädda det hoppade David Gilmour och Roger Waters in som medproducenter och lyckades med korta sessions avsluta plattan och mixa den. 

Gilmour hittade på titeln. The Madcap Laughs. Låtarna är märkliga där texterna ofta utgörs av fragmentariska glimtar av en personlighet i sönderfall. 

Nästa soloskiva, Barrett, var i ett avseende en mer helgjuten platta. David Gilmour hade fått jobbet som producent och han och Wright spelade på de flesta av spåren, på ett sätt som påminde starkt om Pink Floyds sound under samma period. Borta var avigheterna från det första soloalbumet, det hela låter mer kommersiellt. Men man har också intrycket av att Syd är gäst på sin egen fest.

Slutet på karriären. Det gjordes ett försök att sätta ihop en tredje soloplatta. I augusti 1974 var han åter i studion, med Jenner som producent och John Leckie och Pat Stapley som tekniker. Inspelningar har länge cirkulerat på bootlegs men det är en deprimerande lyssning. Snuttar av blues och boogie, otight och oinspirerat. 

– Syd vägrade visa mig sina texter och jag insåg snart att han inte hade några, berättade Jenner in en intervju. Efter fyra sessions lämnade Syd Abbey Road. Och kom inte tillbaks. 

Året efter dök han dock upp på Abbey Road en sista gång. Pink Floyd höll på att spela in Shine On You Crazy Diamond, en sorts hommage till Syd. I studion stod plötsligt en fet, skallig man med rakade ögonbryn. När det gick upp för Wright och Waters att det var Syd började de gråta. Därefter frågade Syd om det var dags för honom att göra gitarrpåläggen. ”Tyvärr, Syd, de är redan gjorda”, blev svaret. 

Därefter återvände han till sin eremittillvaro. Det gjordes en del försök att locka tillbaka honom till musiken, av bland andra David Bowie, Kevin Ayers och The Damned som ville anlita honom som producent. 

1982 lämnade Syd London för sista gången. Han gick hela vägen hem till sin mammas hus i Cambridge. 

I Cambridge tycks han har ägnat sin tid åt att måla. Dock inte för att visa i utställningar. Så fort en målning var klar fotograferade han den för att sedan förstöra den. 

Samtidigt växte kulten omkring honom. David Gilmour kommenterade efter hans död, 2006, att det var mycket sorgligt men att han redan sörjt Syd 30 år tidigare, då han redan var som död för världen.

FUZZ 4/13