Svedda fingertoppar i månsken
Av Mattias Eklundh
Ute och knatar i februariaftonen med mina härliga grå schäferhundar. Normalt tar jag aldrig med mig min telefon på promenader. Njuter av att lufsa omkring i naturen med de fyrfota bestarna, samla tankarna och bara finnas till (det lät rätt djupt, gjorde det inte?)
Nu har jag dock fått bannor från redaktionen, med all rätt. Man är bortom sen med detta nummers artikel och eftersom de grå uppe på loftet fungerar bäst utomhus står jag här i kolsvarta skogen och knappar på min käcka Windows 7-lur med månen som enda belysning. Med risk för att låta som en fullfjädrad hippie så blir naturen viktigare och viktigare för mitt skapande varje år som går.
Eder tillgivne vistas på planetens mest överbefolkade metropoler allt som oftast där det finns ringa tid för själen att hinna med i bruset. Man blir snabbt overklig i sådan komprimerad miljö. Tack och lov för hundarna och Härryda kommuns vildmark (nåja). Att vara med min son är lika avkopplande. Idag har vi lekt störtande ugglor till Stravinskijs Historien om en soldat. Igors musik visade sig vara ett hur grymt soundtrack till leken som helst.
Nog med vad somliga urbana läsare säkert betraktar som new age-svammel. Dags att sätta tänderna i tredje delen av vår Rasikpriya-svit. Nu skall det trakteras glissandon så fingrarna ryker. Jag är otroligt fascinerad av gitarrister som till exempel indiska Prasannas sätt att frasera med glissandon. Gitarren är inget optimalt instrument för detta. Det gör duktigt ont ibland (vilket givetvis inte stoppar oss på något sätt). Det gäller att vara lätt på handen men ändå bestämd.
Efter att ni slitit ner fingertopparna till hälften är det idel plektrumlir som är på tapeten. Andra delen är också ett indiskt sätt att spela, horisontellt istället för vertikalt. Något jag också brukar mig av vilt då det appellerar tekniskt i sound.
Kör hårt medan jag försöker hitta hem.
FUZZ 2/12
|
|
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se