Steven Wilson - Visionär med blick mot det förgångna

 

Vid sidan av sitt band Porcupine Tree och stora framgångar som producent, bland annat för svenska Opeth, hittar Steven Wilson tid att släppa helt eget material i flera olika projekt. Den andra soloplattan under eget namn, efter den hyllade Insurgentes från 2008, heter Grace For Drowning och är uppdelad i två delar, betitlade Deform to Form a Star och Like Dust I Have Cleared From My Eye. Musiken bär denna gång starka jazzinfluenser i en beundrande blick mot en svunnen era. 

– Jag vill se det här som en hyllning mot en tid då populärmusiken närmade sig kvalificerade musiker från jazz och klassisk musik, säger Steven. I början av 70-talet utvecklades en musikaliskt nyfiken synergi på ett sätt som vi faktiskt inte sett sedan dess, med band som King Crimson och Jethro Tull. Jag har ju arbetat med att remixa King Crimsons back-katalog och då fick jag idén att göra detta. Egentligen tog hela rörelsen sin början redan 1969 och pågick i fem år för att sedan försvinna. Idag finns inte jazzen med någonstans och metal som sådan tycker jag har blivit ganska svag. Jag ville fånga en era där kreativiteten strävade mot något verkligt nyskapande och ville hylla framförandet i sin rena form och blåsa tillbaka livet in i musiken. Att på något sätt hitta det sköna i att tillåta en viss levande imperfektion som skapar spänning. De flesta inspelningarna är livetagningar och vi spelade in allting ganska fort. På plattan har jag med brittiska jazzmusiker, mer eller mindre kända, och folk som varit med att själva utveckla detta, bland annat Steve Hackett från Genesis på gitarr och även Trey Gunn från King Crimson. 

Varför blev det en dubbel soloplatta?

– Det är inte så lätt att övertyga ett band om det fina i att ha 20 minuters instrumentalsolon mitt i låtarna. Med mitt soloprojekt kan jag göra vad jag vill och vika ut mina idéer på ett annat sätt och jobba i korta ändamålsenliga samarbeten med olika musiker.  Att det blev ett dubbelalbum handlar mest om att det blev långa stycken. Jag delade upp den i två delar, för jag tror inte att man har förmåga att uppskatta en sådan omfattande massa musik i ett svep.  

Du brukar säga att du inte är en gitarrist i dess renaste definition, men på denna platta finns storartade gitarrögonblick som sträcker sig bortom en trång gitarrsfär, med olika musikanter som skapar en del ganska olikartade klangbilder. Kan du berätta lite om vem som gör vad på plattan?

– Jag har haft många fantastiska musiker med, men istället för att bli nervös har jag tagit på mig en liknande roll som den Frank Zappa hade, som lite mer av en samordnare och musikalisk arkitekt, dock utan att ge för tydliga direktiv till musikerna. I den 23 minuter långa Raider II finns nog de flesta jazzutvikningarna och många soloinsatser på olika instrument, men jag skulle möjligen säga att det är mer mellotron och saxofon i vissa delar. Det är gitarristen Mike Outram, ett stort namn på den brittiska jazzscenen, som gjort inspelningar med Robert Fripp, som avslutar den låten och jag spelar också ganska effektfulla gitarrer själv på den.   

Som du påpekar finns där en hel del ganska udda och starka gitarruttryck och en hel del smakfulla men utlevande effekter. Du visar ibland på en lite sviktande tilltro till tekniken så jag misstänker att det användes en del vintageförstärkare och andra klassiska godbitar på en platta som bär drag av tillbakablick.

– Jag skall säga att det faktiskt inte finns mycket förstärkare alls på plattan, utan det allra mesta är gjort med olika plug-ins och digitala effekter. Jag har blivit lite av en expert på pluggar och tycker det är fantastiskt användbart och använder mycket från Amp Farm och det som finns i Logic. Det finns några stompboxar med, som i ett flangerparti i Raider II, där jag använder en Line 6 Delay Pedal inställd på Sweep Echo med en tight delaytid för en tydlig briljans. På Deform To a Star finns ett spännande solo jag gjorde genom att processa isärklippta och slumpmässigt ihopsatta slingor genom olika plug-ins. På Remainder of the Black Dog spelar Steve Hackett på en Whammy-pedal inställd på 1 och 2 oktaver. På No Part of Me spelar Trey Gunn på sin Warr Guitar (se www.warrguitars.com/gallery/tgss-trey-gunn-signature-series) genom ett ganska aggressivt processat ljud. Så det är mycket effekter, men endast i undantagsfall annat än mjukvara. 

Det finns en hel del jazzigt dissonant kaos på plattan, men också mycket av din egna lyriska klang i sköna harmoniska inlägg. På Belle de Jour hittar man ett fantastiskt nylonplock med en underskön melodi.

– Jag har faktiskt inte förrän på senare tid blivit kompis med gitarrplockandet. Den gitarren jag spelar på köpte jag för 75 pund för något år sedan, men den fungerar alldeles utmärkt. Jag är inte någon gitarrpuritan och vet att det inte handlar om att ha det dyraste instrumentet. Det är som med kvinnor att alla kan ju inte förälska sig i samma, utan det handlar mer om den individuella kemin du hittar tillsammans med ett instrument. Både jag och Hackett spelade också på Martin D28 som vi spelade in med en Neumann U87-mikrofon. En annan gitarr som användes var en AlumiSonic (www.alumisonic.com), en gitarr av aluminium med en fantastisk, sjungande, sustain, bland annat i feedbacken på Track One.

Du har på senare tid använt mycket gitarrer från Paul Reed Smith och ett typiskt sådant sound hittar man i slutsolot på just Track One. Kan det stämma?

– Ja, det stämmer. Jag skaffade min första efter att jag jobbat med Opeth på Blackwater Park. PRS har ett bra gitarrljud, ett vintagesound som jag gillar och den tar emot vad man stoppar in. Just det solot du talar om har också en egenhet som jag använder en del, där jag lägger ett reverb före disten. Många säger att det omöjligt kan låta bra, men jag tycker att det skapar ett underbart rörigt och organiskt ljud om man gör det rätt. Jag använder samma ljud i låten Like Dust I Have Cleared From My Eye. 

Det här är ju bara ett av dina soloprojekt i en i övrigt ganska fulltecknad kalender även som producent och mixare och man undrar ju lite nyfiket vad som är på gång härnäst?

– Vi kommer att turnera med denna platta nu med tio spelningar i Europa och tio spelningar i USA med ett sexmannaband, faktiskt med bland annat Allan Holdsworths trummis Gary Husband, som i mitt band spelar keyboard. Sedan kommer jag att arbeta vidare med Mikael Åkerfeldt i projektet Storm Corrosion som närmast kan beskrivas som orkestralt och obskyrt med röster och mycket gitarrer. Väldigt spännande! Detta kommer sannolikt att släppas 2012.

 

FUZZ 9/11