Steve Morse - Ett nytänt Deep Purple

När man lyssnar på Deep Purples nya alster What Now?! undrar man vad det är för dunderhonung bandet har käkat. Så tunga, fräscha och vitala har de gamla legenderna inte låtit sedan mitten av åttiotalet. Gitarristen Steve Morse hjälper oss att reda ut vad orsakerna kan vara.

Deep Purples gitarrist Steve Morse är nöjd. Han säger utan omsvep att detta är det bästa studioalbum bandet har gjort sedan han kom med. Man är utan tvekan böjd att hålla med. Inte för att plattor som Bananas, Abandon eller Rapture Of The Deep var direkt dåliga, men bandet verkar ha fått nytt liv igen, detta trots att keyboardisten John Lord tragiskt lämnade jordelivet för mindre än ett år sedan. Now What?! är inte helt förvånande dedikerad till den forne keyboardisten. Jag ber Steve berätta om processen som ledde fram till den färdiga plattan.

– Denna gång hade vi så många skrivarsessioner att vi till slut hade för mycket material! Jag säger alltid till de andra i bandet att ingen ska komma in med något mer än bara idéer – alltså inte färdiga låtar – som vi istället kan jobba ihop tillsammans. Det blev så många låtar och idéer att jag fick sätta ner foten och säga stopp. Jag kom knappt ens ihåg dem eftersom alla hade arbetstitlar, berättar han och säger att stjärnproducenten Bob Ezrin, (Pink Floyd, Lou Reed, Kiss, Genesis och Alice Cooper med flera), också tyckte det fanns tillräckligt med material.

Efter att Bob Ezrin hade sållat ut en del låtar blev det till slut femton stycken som till slut spelades in.

– Vilka elva-tolv låtar som sedan skulle användas på albumet beslutades av Bob och i viss mån Ian (Gillan), säger Steve. 

Jag ber Steve redogöra för hur det var att jobba med Bob, som han även tidigare arbetat med vid inspelningen av Kansas album In The Spirit Of Things.

– Bob är superintelligent och har ett otroligt minne, snabb på att ta beslut och är dessutom en riktig drill-sergeant. Man är som på boot camp med honom och han skriker med en gång på dig om du inte gör rätt. Vid något tillfälle sade han till mig, ”Morse, du skämmer ut dig, detta har du spelat förut. Gör om och spela något annorlunda”. Man måste vara ganska tuff för att gå igenom ett projekt med den typen av människa, men ju längre processen går desto mer behöver man en person som är så pass samlad som han är, konstaterar Steve och berättar även att Bob var mer involverad i förproduktionen än någon annan tidigare producent har varit. Han jobbade både med Ian Gillan och Roger Glover redan i skrivandeprocessen. Steve själv menar att de alla behöver någon som kritiskt granskar vad de gör, men som även pushar och ger stöd. Detta anser Steve vara en av Bobs styrkor, att han är väldigt noggrann med alla detaljer. 

När jag påstår att man förmodligen även behöver vara en stark person för att som producent ta sig an ett erfaret band som Deep Purple, skrattar han både länge och väl. Han säger sedan att eftersom han och Bob båda är amerikaner var språket och förolämpningarna dem emellan ganska hårda, medan han gick lite varsammare fram med resten av bandet. 

En sak som, förutom kvalitén på låtarna, fick mig att reagera positivt var skivans organiska, levande och analoga ljudbild. 

– Ja, när vi hörde den första inspelningen av oss i studion blev vi förundrade över hur pass bra det lät. Det har väl kanske en hel del att göra med att jobba i en exklusiv studio i Nashville. Allt lät välmixat och dyrt, skrattar han, men tillägger mer allvarligt att studioteknikerna var väldigt duktiga och prisar än en gång producenten Bob Ezrin. 

Att soundet låter live är kanske inte så konstigt eftersom det var så de spelade in. Naturligtvis editerades en del i dator, men inga triggar eller andra ersättningsljud användes. De spelade alla in i samma rum med egen medhörning och varsin liten mixer där de kunde få sin egen ljudbild. Steves högtalarlådor stod i ett eget isolerat rum, likaså keyboardisten Don Aireys lesliekabinett. 

Även om inte alla partier satt till hundra procent vid första tagningen, hävdar Steve att detta definitivt är den platta med störst andel inspelade och behållna tagningar. Han menar bestämt att det har att göra med att de lade ner så pass mycket tid på förproduktionen. 

Efter grundtagningarna gick Steve in efteråt i studion och lade på lite extra gitarrer och testade lite olika solon innan han blev nöjd med sitt resultat. 

Själva ljudbilden har också lite old school-känsla över sig med den klassiska panoreringen gitarr i ena kanalen och keyboard i den andra. Steve menar att den analoga ljudkänslan beror på att – trots att det är inspelat till dator – Bob använde en hel del analog studioutrustning som han körde ljudet igenom för att ge det en mer retroaktig känsla. 

Steve Morse har på Now What?! i vissa låtar tagit sitt gitarrsound till nya höjder. Den fläskiga ton och tyngd han får till i låtar som Aprés Vouz och Weirdestan är bland det tyngsta jag har hört honom prestera. 

– Jag använde mina Music Man-gitarrer, samma som jag kör med live i Purple och samma Engl-förstärkare. Jag bad Tommy, min turnétekniker, att koppla upp utrustningen precis som vi gör när vi spelar live, med enda skillnaden att lådorna var i ett separat rum. Jag hade mitt vanliga pedalbord framför mig och vi stod tillsammans som på scen, men ljudet från min gitarr och Dons lesliekabinett kom från isoleringsrummen, berättar han och tillägger att Bob gillade de flesta av Steves gitarrljud från hans Engl Signature Model förstärkare, men att han, liksom alla andra ljudtekniker Steve har jobbat med, ville ha mer high-end i ljudet. Det var i princip endast där deras åsikter kolliderade menar han och tillägger att när han spelade in Kansas-plattan hatade Bob hans gitarrljud innerligt. Fast då lirade Steve genom en Marshall. Han tillägger att det nu för tiden är lätt att få bra ljud med den utrustning han har och känner sig som en aristokrat när en massa människor vill sponsra honom.

– När jag var en hungrig grabb som försökte få gig, då hade jag verkligen behövt lite bättre utrustning, men nuförtiden när man kan lira och får betalt dessutom så får man den bästa utrustningen gratis, vilket gör tillvaron lätt. Jag behöver bokstavligen bara koppla in gitarren så har jag ett bra ljud, säger han och menar att livet är ganska ironiskt. 

Steve är en gitarrist som är högst sparsam med effekter. I Vincent Price, där jag trodde han hade lagt på en tung fläskig fuzzgitarr i botten, visade det sig vara Roger Glovers bas som försetts med fuzz. Det enda han gjorde var att stämma om en aning, till drop-D. För övrigt spelade man in plattan utan att stämma ner någonting alls. Dock känns det som om de har anpassat låtarna väldigt väl till Ian Gillans nuvarande register, vilket Steve hävdar är tonarten D. Det blev följaktligen många låtar i just D, något han nästan ångrar lite.  

– Jag tror vi kunde ha testat lite andra tonarter och istället låta Ian sjunga en annorlunda sångmelodi och kanske inte använda de självklara tonerna. I de låtar vi valde en annan tonart funkade det kanon och han överraskade oss flera gånger, säger han och menar även att fördelen med att spela in i standardtonart gör att det är lättare ett gå ner ett halvt eller helt tonsteg om turnén skulle ta ut sin rätt på sångarens röst. 

Steves huvudsakliga gitarreffekter är två delayenheter med ett långt respektive ett kort delay, samt en oktavpedal. Gitarrinspelningen gjordes genom två stärkare, en med torr signal och en med delay. De panorerades sedan ut så den blöta signalen ligger på höger sida, samma sida som keyboarden. 

– Jag har fortfarande inte mött den tekniker som gillar den blöta signalen lika mycket som jag gör. Skulle faktiskt inte ha något emot om de använde den också ibland och inte bara den torra, som de hellre blöter ner själva. Jo, det finns faktiskt lite där om man lyssnar noga, men det är nog svårt att höra skillnad på den och den de tweakat, menar han och säger att den blöta signalen även fick stå tillbaka lite för keyboarden. 

I introt till låten Uncommon Man låter det som om Steve använder en volympedal, vilket han inte gör. Han kör alltid med volympotten, så pass mycket att potentiometern på hans gamla trotjänare, kallad Number 1, är helt utsliten och för en massa oljud. Den gitarr han använde på plattan hade dock inte varit med på vägarna så mycket, så här fungerade den fortfarande. 

Vad gäller låtmaterialet så har Steve inte varit rädd för att hämta inspiration från olika håll. Låten Out Of Hand säger han vara sitt försök till en tung Led Zeppelin-influerad rocker, medan influenserna i Above And Beyond och Uncommon Man låter Yes, vilka Steve är ett stort fan av. Dock ska sägas att den sistnämnda, som Steve tog med sig in i bandet, var menad med en hel orkester, eftersom Bob nyligen hade jobbat med orkestrering på Peter Gabriels senaste album. När de sedan spelade in blev det dock ingen orkester, utan Dons keyboard lät så pass bra att orkestern fick stå åt sidan. En annan låt som inte heller riktigt gick Steves förutbestämda väg var All The Time In The World.

– Jag var helt säker på att melodislingan skulle spelas av en blåssektion, kanske två oktaver upp, men döm om min förvåning när Don, även där spelade melodin på synt. Han fick dock till ett sound som passade perfekt, så det blev bra, betonar Steve.

FUZZ 5/13